Den "fria marknaden" är bara nys!

Regn, regn, regn. Blåst, blåst, blåst.
Undrar hur det kommer gå med min trädgårdskurs på söndag. Särskilt som vi just denna dag ska gräva. Hoppas inte Jorden är för blöt och tung.

Jag har nämligen fått denna lilla idé om att ha kurser hemma - ett led i min strävan att kunna jobba mer och mer hemma. Sälja grönsaker och annat överskott är ju knappast någon lönsam affär. Då tvingas jag in i samma hamsterhjul (har aldrig fattat varför det heter ekorrhjul) med utökning av ägor, lån, maskiner o.s.v. som många bönder idag. Om jag säljer ett knippe morötter för 20 spänn, så ska jag momsa 25% av det och sen betala arbetsgivaravgifter och annan skatt. Det blir inte mycket pengar kvar. Alltså måste jag utöka så att jag får stora arealer, men då går ju också hela ideologin kring det småskaliga och självförsörjande förlorad. Nej, mitt överskott idag får istället bli den i alla fall någorlunda detaljerade kunskap jag har om en del av odlingens aspekter. Detta kan jag sälja! Det blir min moderna variant av "äggpengar".

Men visst är det konstigt... Istället för att bonden odlar morötter som jag går och köper av honom så betalar vi skatt som sen tar omvägen kring Bryssel som i sin tur ger bidrag till bönderna. Detta bidrag gör att dessa kan hålla låga priser och konkurrera med varandra. Vi betalar alltså indirekt bönderna för att de ska kunna sälja sina produkter till oss billigt. Hallå!!!
Dessutom får detta den långtgående effekten att vi vanliga konsumenter får den mycket felaktiga bilden att mat är billigt. Mat är inte billigt, har aldrig varit och kommer aldrig att bli! Egentligen har den aldrig varit dyrare än nu. För om sanningen sedd ur det långa historiska perspektivet ska fram så tjänade faktiskt en bonde ganska lite pengar på sitt jordbruk för 100 år sedan; men å andra sidan behövde han inte tjäna så mycket - han var ju självförsörjande! Sen kom kraven på att bönderna skulle tjäna lika mycket i månaden som en fabriksarbetare och han blev då naturligtvis tvungen att sälja en mycket större del av sin produktion. När så konkurrensen mellan bönderna ökade sjönk priserna och de allra flesta blev tvugna att utöka sin produktion och med andra ord också sin areal. Så har det hållit på sen dess.
Maskinerna har blivit större och mer effektiva men också dyrare - avsevärt mycket dyrare - och i takt med detta har också den andel skattepengar som går till jordbruksbidragen ökat.

Men, men... det är detta som kallas fri marknad. Särskilt fri är den ju inte men det är hur som helst såhär det fungerar inom de flesta områden och i de flesta länder idag. Skattebetalarna finansierar en viss sektor inom samhället; resultatet säljs tillbaka till oss som betalat för kalaset. Låt mig ta ett helt annat exempel: I Sverige är vi ju vana vid att höra att en del av våra skattepengar går till "forskning". Och visst det låter ju bra; nya mediciner, och uppfinningar som kan hjälpa oss fram här i livet vill man väl inte tacka nej till. Problemet är bara att denna forskning ofta även delfinaniseras av t.ex. de stora läkemedels- och vapenindustrierna. Alltså: Just nu sitter jag och skriver detta på en lap-top som jag inte skulle ha haft om inte USA's skattebetalare gett en jädrans massa miljarder till Pentagon under 50-, 60,- 70-, 80 och 90-talen där pengarna primärt användes till att utveckla dagens högteknologiska vapensystem. En bieffekt av detta blev sådant som persondatorer och internet vilket sedan kunde patenteras och säljas tillbaka till skattebetalarna. Till syvende og sist blir resultatet av hela detta kretslopp att några få människor i samhällets absoluta toppskikt får ALLA pengarna (först bidragen och sen vinsterna) för hela projektet och att vi tvingas in i ett teknokratiskt system som vi faktiskt en gång har kunnat överleva alldeles utmärkt utan. Jag behöver väl knappast tillägga att rikedom av den här kalibern även medför en icke helt oansenlig portion makt.

Så skygga och tänk efter varje gång ni hör orden "fri marknad" eller "frihandel". Det är bara nys! Om denna på allvar existerade skulle jag faktiskt kunna ta ut kanske hela 15 kr av min morotsknippesförsäljning á 20 kr (5 kr skulle nog fortfarande behöva gå i skatt). Frihandel betyder bara att de riktigt stora marknadsbjässarna får ännu friare tyglar och att hindren i deras väg elimineras.

Men skit samma: Ni är välkomna på trädgårdskurs här på Ängbråten nu på söndag. Vi ska gräva djupsängar och lära oss om de viktiga maskarna. Sen ska vi fika och prova lite säsongsbetonat käk. Det "frivilliga bidraget för gårdens bevarande" är på hundra kronor.

;)

Mvh:
Johannes

SAFT PÅ SVARTAVINBÄRSBLAD

SAFT PÅ SVARTAVINBÄRSBLAD:

4 liter blad, 2 l. vatten, 2-4 kg socker (beroende på hur söt du vill ha den), 3-4 citroner (krav), några tsk citronsyra.

Varva blad, citronskivor och syra i en bunke. Koka sockerlag på vattnet och sockret och häll detta över bladen i bunken. Låt stå övertäckt och svalt i tre dygn. Sila ifrån. Saften är klar!

Vill man göra vin så skippar man bara citronsyran och tillsätter lite jäst (vinjäst - inte degjäst). Vill man ha ett sött vin kan det vara idé att tillsätta lite mer socker eftersom jästen kommer äta upp en hel del av detta. Häll över hela satsen i en damejeanne med jäsrör och låt stå (varmt för en snabb jäsning eller kallt för en långsammare) någon/några månader. Skaka om då och då. För slutjäsning, tappa av med en hävert till ett nytt kärl där bottensatsen får sjunka till botten. När vinet börjar klarna tappar du över på flaskor. Lagra svalt. Smaken förbättras avsevärt efter något år i källaren.


Mvh:
J.

Hednisk tro.

Jag fortsätter att få frågor om min ”hedniska” tro. Hur den manifesteras, om jag ber, om jag på allvar tror att Tor åker i åskan o.s.v. Hur ska man förklara egentligen?

Allting sitter ihop och är besjälat! När jag går till komposten med skulorna så är det religiöst, när jag äter, när ängen växer, när vinden susar… Just därför blir det absurt att kalla det för religion. Judarna, muslimerna och de kristna har religioner – jag tror inte att jag har det. Även ordet tro är lite vilseledande då detta ju brukar avse en tro på något specifikt och inte på allt. Likadant är det med begreppet andlighet som också det skapar en viss känsla av att det finns andliga och icke andliga delar av verkligheten. Allt är andligt: Verkligheten är andlig, andligheten är verklig och därför kan man lika gärna bara kalla det för Världen.
Det bästa ord jag har hittat är ”världsuppfattning”. Min världsuppfattning säger mig att ingenting är separerat från något annat, att allt hänger ihop och samfällt rör på sig och att detta allt har en ande – ett egenvärde.
Jag har använt ordet hedning ganska mycket förut då det gav en ganska bra beskrivning: En person som bebor landet och anser sig stå i förbund/ha kontakt med de Makter som också lever där. Typ. Nu använder jag även detta begrepp mindre och mindre då det för med sig en väldig massa förklarande hela tiden: ”Nej jag tror inte på vikingagudar med hornhjälmar”, ”Nej, jag offrar inte hästar och hänger dem i träden”.

Så här följer ett litet utdrag ur mitt ”hedniska” liv just nu:

MAJ

Nu är det dags att så majs (ute eller inne beror på klimat; det får inte vara risk för nattfrost om man ska så ute).
Purjon som jag försådde i mars ska planteras ut.
Potatisen ska i backen.
Löken och morötterna ska sättas ut/sås.
Squash-, pumpa- och gurkplantorna som jag försått ska börja avhärdas.
Mangold ska sås.
Svarta vinbärsblad ska skördas nu medan de ännu är fulla av smakämnen. Jästrikerns vicken god saft det blir.
O.s.v….
Detta är min ”hedniska tro” och det enda som skiljer den från yrket odlare är kanske att jag talar med fröna och ser på dem som individer – likvärdiga min egen. Jorden och de Makter som bor i Henne är mina vänner – hoppas jag – och jag skulle aldrig få för mig att dumpa sån skit som t.ex. Blåkorn eller annat gift på Henne.

Utöver odlandet hälsar jag som vanligt på Sol och Jord varje morgon – eller regnet om vädret är på det humöret. Jag talar med gräsmattan när jag klipper den (tillika gräsklipparen). Om middagen blir bra så får den beröm. Om skåpsluckan slår mig i huvudet får den skäll – vilket kan vara dumt gjort av mig eftersom den antagligen hade någonting att berätta och bara försökte få min uppmärksamhet.

Hoppas detta besvarar några frågor och att ingen gör som jag utan hittar sin egen stig.

Mvh:
J.

Vi är konformade hela bunten!

Häromdagen mailade jag Noam Chomsky för att få göra en liten intervju som jag kunde lägga ut här. Som ni kanske har märkt har jag ju varit i ett Chomskystim den senaste tiden. Dessvärre tackade den gode professorn nej: Kalendern var alltför fulltecknad och mina frågor alldeles för europeiska - hans specielité är ju amerikansk utrikespolitik. Men, men... om jag ska vara ärlig blev jag glad att ens få ett personligt och utförligt svar.

Min avsikt med en slik intervju var - förutom att själv få svar på ett helt gäng frågor - att göra mitt lilla bloggrum lite mer varierat och inte så inskränkt till endast mina åsikter. Chomsky är ju t.ex. socialist - något som jag har lite svårt för -precis som jag har med alla politiska inriktningar.

Nå, en del av frågorna som var avsedda för professor Chomsky ska jag försöka vidarebefodra till andra intervjuobjekt; andra får jag helt enkelt försöka besvara själv. En av dessa frågor handlar om hur kritiska vi tillåts vara inom samhällets ramar. Lärs vi verkligen upp av skola, hem och samhälle till att bli tänkande och ifrågasättande individer? Att det i Chomskys hemland USA är ganska skralt med det fria tänkandet torde väl stå utom allt rimligt tvivel. Amerikanska "pedagoger" som t.ex. Alan Bloom har varit väldigt behjälpliga i att skapa ett ganska dött intellektuellt klimat (Alan Bloom skrev bl.a. boken "The Closing of the American Mind" som pläderar för att utbildningsväsendet borde omformas till en arméliknande institution där man låter eleverna marschera genom en "kanon av stora tankar" som valts ut för alla. Först låter man en elit välja ut vad som är de stora, riktiga tankarna och sen låter man eleverna dricka denna dekokt på västerländsk civilisation så att de kan repetera den.) Men hur är det här hemma i Svedala?

Att vår skolundervisning är starkt färgad råder det väl inga tvivel om. Alla som rest lite ute i världen känner också till att den svenska modellen varken är så känd som vi lärt oss här hemma eller så himla mycket bättre. Svensk sjukvård, skola, äldrevård etcetera är inte världsbäst längre - hur envist vi än hävdar motsatsen. Att Sverige är världens bästa land är alltså en myt som vi lurats att tro på och ett dumt cirkulärargument som vi håller fast vid.
Vidare då? Det är svårt att se utifrån på bygget man själv sitter i, svårt att se hur styrda och formstöpta svenskarna är när man själv är svensk. Men om vi då fokuserar på utbildningsväsendet, själva den apparat som ska lära oss att tänka och vara kritiska.

Först och främst kan man ju konstatera att detta antagande - att skolans uppgift är att lära oss kritik - i sig själv är en myt: Grundskolans främsta uppgift är sedan 70-talet "fostrande" och inte lärande. På universiteten och högskolorna avgörs mängden kritik (och dess art) lätt genom hur snävt ramverket kring hela utbildningen byggs: Om man från första början bara lär sig rött och blått så kan man inte visa på - och ännu mindre kritisera - grönt. Även om en elev mot all förmodan skulle komma på "aha det finns en färg till", så skulle det ju vara lönlöst; ingen skulle ju ändå fatta vad hon snackade om. Man faller utanför ramen.

När vi talar med varandra om skolan och utbildningarna så snackar vi, när vi är som mest kritiska, ofta om hur dåliga utbildningarna nuförtiden är; om hur lite klassisk kunskap som förmedlas, den debatten känner vi alla igen. Men det vi kritiserar ligger hela tiden inom ramverket. Om man läser samhällsvetenskap, politisk historia, idéhistoria eller något liknande ämne så blir man först och främst en förvaltare av kunskap som någon har valt ut eftersom den anses viktigare än annan kunskap. Man lärs upp att vara lojal; först mot utbildningen som sådan och sedan mot den ideologiska inriktning man fallit för och valt - för det finns ju ett gäng olika synsätt som faller inom ramverket och som systemet trots allt accepterar: Liberalism, konservatism, socialism o.s.v. Problemet är bara att kritk kommer av illojalitet; mot ideologierna, mot filosoferna, mot systemet självt.

Det finns en mängd förstarums-antaganden i svang i samhället som har förmedlats till oss via exempelvis skolan. Om majoriteten människor i första rummet utgår ifrån att representativ demokrati är det bästa styrelseskicket så blir kritikern av lagbundenhet mer eller mindre betraktad som fascist. Om majoriteten människor i första rummet lärt sig att humanism är ett oantastbart begrepp kan man inte heller kritisera den (det finns väl inget parti i landet som inte har humanismen som grund - inte ens SD skulle jag tro). Det finns mängder med såna här ord och begrepp som antas vara goda och som man inte får beröra: feminism, sekularisering, konsumentmakt o.s.v. Och observera nu att jag inte är emot feminism; jag menar bara att den förtjänar att problematiseras!

Skolorna tillhandahåller en ideologisk tjänst. Det är skälet till att de får stöd. Det är skälet till att de finns! Så enkelt tror jag ärligt talat att det är. Se på historien... har det funnits något jämförbart system där skolorna har tillåtits lära ut subversiv, riktigt kraftfull systemkritik? Snälla ge mig det exemplet.

Varför inte låta livet vara en tid för lärande inom alla områden individen kan tänkas vilja intressera sig för och skolan det system som ska förse individen med de redskap personen ifråga behöver? Det är ju ändå så få som faktiskt jobbar med det område de är utbildade inom så varför inte släppa taget och låta alla utbilda sig, hela livet, utan krav på grundskole-MVG:n?



Albert Einstein sa en gång något i stil med: "Vill du ha intelligenta barn, läs sagor för dem".

Mvh:
Johannes


-----------
Värt att kolla upp:
http://en.wikipedia.org/wiki/Allan_Bloom - Allan Bloom på Wikipedia.
Att förstå makten - Noam Chomsky - igen ;)

Skogsindustrin är lögnare!

Här är en länk till en bra debattartikel från den ideella föreningen Skydda Skogen.

http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Hyggesbruk-ar-inte-gangbart-for-klimatet-090505.aspx

I artikeln nämns att det tar ca: 30 år "innan koldioxidutsläppen från" [ett hygge] "kompenseras av upptaget av koldioxid i de uppväxande nya träden." Värt att tillägga är då också att industrin just nu håller på att ta fram snabbväxande gran som bara tar 40 år på sig för att bli avverkningsmogen, så i framtiden kommer - om industrin får som den vill - en gran bara kunna fungera som kolsänka i tio år innan den ska avverkas. Jämför detta med hur det varit tidigare då ett träd kunde stå i 200 - 1000 år innan det blåste omkull och långsamt, genom föruttningsprocessen började avge co2.

Mvh:
Johannes


Värt att kolla upp: http://skyddaskogen.se/

Småskalighet är lösningen.

Det påstås att det ekologiska jordbruket inte kan konkurrera med det konventionella i fråga om avkastning. Jag vet inte om det stämmer - har inte sett några siffror på det - men vad jag hur som helst vet är att detta påstående i såna fall bara stämmer i vissa fall. Problemet med nästan allt jordbruk av idag är att det är för stort. Färre och färre människor arbetar med att ta fram vårt dagliga bröd, fler och fler går in i löneslaveri på fabriker, kontor o.s.v. Dessa vill ha billig mat, helst färdiglagad. Bönderna får bidrag från EU för att kunna hålla så låga priser att de, om de inte fick nämnda bidrag, skulle gå i konkurs med en gång. Systemet lockar även jordbrukarna - konventionella såväl som ekologiska - att hela tiden utöka sina arealer till vilket det krävs större och större maskiner (som kostar lån på miljoner); kärleken i hantverket försvinner i takt med att antalet oljefiltersbyten, svinstallar och sena kvällar med bokföringspärmen ökar. Alltså: Nästan allt lantbruk idag är konventionellt i så måtto att det är STORT och tämligen kärlekslöst! För mig är det alltså inget mysterium om det storskaliga ekologiska jordbruket producerar lite mindre än det storskaliga konventionella pesticid- och konstgödningsstinna. Vad som däremot aldrig nämns i debatten är att den riktigt lilla, ekologiska gården på kanske 10 hektar (varav ca: 5 ha Skog och 5 ha åker/äng) är den mest produktiva av alla.

När bonden har tid över till Kärlek blir resultatet hög avkastning. När man inte sitter i en stor traktor med radio city i öronen och har bråttom vidare till nästa skifte så kan man också ta särskild hänsyn till den lilla plätten som alltid verkar lite magrare på åkern. När man spadvänder och inte kör en traktorfräs kan man plocka upp en enskild mask som hamnat lite fel uppe i solen. Fröna kan distribueras bättre över en begränsad yta om de sätts för hand. Allt tas tillvara på ett bättre, mer kärleksfullt och ekonomiskt vis.

Dagens storjordbrukare stressar in sig i en viss industrigren. Det gäller att hitta sin nisch. En del väljer köttproduktion, andra säd; ytterligare några går i dagarna över till biobränsleproduktionen. Varje nisch kräver sina speciella stallar, slåtteraggregat och bevattningssystem. För den lille jordbrukaren däremot finns fortfarande möjligheten att följa säsongerna: En riktigt liten gård kan sälja jordgubbar, grönsaker, ägg (mejeriprodukter - om detta återigen blev lagligt att sälja hemma), örter, frukter, säd, bär, ved, hö, halm, snittblommor... u name it! Dessutom kan man jobba mot turistnäringen. Strax invid slåtterängen där du slår ditt magra skogshö kan du bygga en liten stuga (vilken inte behöver kosta flera hundra tusen om du bojkottar de moderna glasfiber-, plast- och spånplattematerialen) som du sen kan hyra ut. Hundratals gårdsbutiker runt omkring i landet har idag även ett litet kafé. Du kan, förutom att sälja ditt överskott, ha kurser i trädgård, örter, självhushåll... ja i allt det du kan. Folk kommer gärna ut och besöker den lilla, vackra, välskötta gården.

Det sägs ofta att Gnosjöföretagarnas största styrka är att de är små och lätt kan anpassa sin verksamhet efter rådande omständigheter. Om man gjorde klädnypor igår kan man lätt slå om och göra glasspinnar. Inkomsterna är inte stora men å andra sidan är utgifterna och de eventuella förlusterna minimala. På samma vis är möjligheterna för den lille jordbrukaren oändliga; hantverket är böjligt och lättanpassat i en småskalig miljö där det finns tid över till eftertanke och kärleksfull planering.


Mvh:
Johannes Söderqvist



Kolla gärna:
http://alternativ.nu/