Friday, February 26, 2010

Den hedniska kristendomen

Den vitt spridda tanken som säger att polyteism alltid naturligt efterträds av monoteism är inget annat än en senromersk konstruktion av kristna historieskrivare. De lyckades med att låsa den narrativa ramen vid denna imbecilla uppfattning så effektivt att de flesta människor – och forskare – än idag förhåller sig till detta som en grundläggande sanning, ställd utom diskussion. Hedendomen gick under i och med Kristi ankomst till jorden. Detta är tesen. En dynamisk, ny brinnande gud dansade in i en trög statisk massa av hedningar och satte den i brand. En debil, gammal och utvecklingsfientlig värld drog sin sista suck för att snabbt ersättas av en ny visionär rörelse. I den här texten hade jag tänkt visa på att detta ”allmänna vetande” om vår historia inte stämmer. Hedendomen (eller åtminstone Folktron) dog inte alls ut, övergången tog väldigt lång tid (frågaan är om den ännu är helt avklarad), och den ”nya religionen” var mer ett revolutionerande styresskick än det var en revolutionerande religion. Men allra först måste vi reda ut ett par saker.

Historien är full av ”nya Gudar” och nya religioner som konkurrerar ut sina äldre kollegor och dessutom vampyriserar på det äldre religiösa arvet, Kristendomens brytning och kannibaliserande på Judendomen är bara ett exempel. Ofta kan dessa förändringar också (med viss försiktighet, utan att dra alltför stora växlar) betraktas som förändringar i ytans rörelser när djuphavsströmmarna ändrat riktning: Övergången från nomadiserande till bofast liv är ett exempel på en sådan förändring. Så höll t.ex. de gamla perserna från början en Ur-tjur som en av sina högsta gudomar: ”Jag anropar och prisar den Högste Tjuren, som kommer gräset att växa i överflöd, den rene tjuren som givit upphov till den rena människan” (gammal persisk hymn.). En grönskans och det bofasta jordbrukarlivets Gud alltså. Men om vi sen kastar oss iväg framåt i historien så hittar vi i hos en ny persisk kulturgrupp Mithra - en ljusets Gud, Persernas Apollo – som dänger skiten ur just denne gamla Ur-Tjur vilken nu omtalas som ”besatt av ondskans makter”. Det nya krossar det gamla men använder sig också av detta äldre arv i sin egen mytologisering. Man börjar skymta ett mönster om man också vet att ormen i Paradiset från början var en gammal semitisk gudom som stod för kvinnlig skapelseförmåga, födelse, återfödelse och kunskap om livet. I den senare judiska varianten har ormen blivit ond. Ja, det finns mängder av exempel: Marduks mot den kvinnliga ”demonen” Thiamat, Zeus mot Titanerna… överhuvudtaget ljusgudarnas kamp mot jordemakterna (”Jag är sanningen, Vägen och LJUSET”). En tanke kring detta skulle kunna vara att denna religiösa ytförändring hänger samman med en mer djupgående, som till exempel en ny sorts samhälle (som lägger stort fokus på det skrivna ordet?) och framväxandet av en intellektuell aristokrati.
Sett i detta sken blir kristendomen, eller kanske snarare monoteismen, inget annat än en mer eller mindre fullbordad sammansmältning av religionen och den totalitära staten.

Men varför parasitera på äldre tiders uppfattningar och tro, varför inte bara skapa någonting helt nytt? Tja, vem vet… För det första är det verkligt svårt att skapa något helt nytt ur ingenting, och för det andra så är det alltid smartast – om man verkligen vill lyckas - att besegra någon på hans eller hennes hemmaplan. Så gör politiker än idag: Man tar initiativet från motståndarens genom att sno dennes frågor och göra dem till sina (tänk Moderaterna, det nya arbetarpartiet). Detta är en delförklaring till att Jesus liksom Dionysos, Mithra, Horus, Krshna och flera andra är född den 25:e december. Varför börja jiddra med ett nytt datum när man redan har ett gammalt och välinarbetat (som dessutom råkar infalla med vintersolståndets slut och att dagarna blir längre och längre). Kanske vore det till och med för svårt att få folk att tro på en ljusgud som föds ett annat datum?

Dionysos, som likt Jesus har vinet som sin symbol.


Kristendomen ägde större kvalitéer som maktinstrument än den äldre mångfacetterade hedendomen. Roms elit tog till sig tanken om ett nytt styrelseskick. I en värld med många Gudar kan människornas riktningar och åsikter skifta; i den monoteistiska världen finns bara en Sanning, en Väg och ett Ljus.
Missförstå mig nu för allt i världen inte och uppfatta det som att jag skulle tro att det ”gamla goda” Rom skulle ha varit en bättre plats för vanligt folk som du och jag att leva på än det nya kristna. För det första är denna fråga – om det sena Rom var mer humant än det gamla – alltför svår för mig att besvara. Min ståndpunkt är – som alltid – att Rom, kristet eller hedniskt, i likhet med alla andra supermakter, då och nu, stod för allt det värsta som mänskligheten orkat frammana. Nej, anledningen till att kristendomen orkade göra Rom till sitt borde snarare bero på att den passade Kejsarnas nya Rom bättre än den gamla hedendomen. Istället för ett konfliktbemängt månggifte fick nu städernas stad sin enda äkta hälft som kunde matcha hennes behov – ett giftermål av sann maktkärlek mellan själsfränder. Men att härifrån dra slutsatsen att övergången från en världsåskådning till en annan skulle ha gått smidigt och följt den till av teologer upphöjda naturlag som heter ”animism – polyteism - monoteism” är att gravt förvanska historien.
Först fanns världen! Befolkad av allehanda livsformer och andar, världen kort och gott! Sen kom där en religion. Kristendomen. Ett nytt grepp som världen stod handfallen inför. Plötsligt går vägen till livet via en präst, en uttolkare av- och ställföreträdare för Skaparens vilja.

Även Rom var en gång en liten jordbrukande stam vid Tiberns mynning. Vid denna tidiga tid låg sannolikt inte andlighetens fokus på härskande och söndrande, på dominans och dödande utan följde väl sannolikt mönstret från de flesta andra små jordbrukarsamhällen. Heligheter som Frö, Regn och Eld stod högre i kurs än Krig, Död och Ära. Men någonstans längs vägen måste någon ha trampat in på en ny stig och tyngdpunkten försköts från dieteter som de första tre till förmån för de sistnämnda. Rom hade varit grymt, brutalt och moget länge när kristendomen äntligen var redo och gjorde sitt frieri.

Åtminstone på ytan verkar denna övergång ha fungerat. Överheten kunde visa upp sitt nya korspyntade anlete för omvärlden. Kungar och präster kunde skryta med att nu inte enbart ha makt över folks kroppar utan även över deras själar. Nyttan som den nya religionen gjorde eliten genom att förse makten med en ratt är obestridbar. I allt övrigt måste dock kristnandet ses som historiens ständiga misslyckande.
För det första kan vi inte ens räkna exemplen på att den gamla folktron dröjer kvar, anpassar sig och stannar: I Norden har vi Näcken, Huldran och allehanda Vittra som idag mer eller mindre, på ett individuellt plan och på mångskiftande sätt, håller på att anpassa sig till vår tid ekologism och bli en ny naturtro, en ny animism. Liknande exempel finns i hela den protestantiska och – ofta – mer sekulariserade världen. Katolicismen var i sig självt mycket tidigt tvungen att anpassa sig: Skyddshelgonen som Benedictus av Nursia som var Europas beskyddare (likt äldre tiders Gudar som var knutna till vissa platser), St Florus som är hästarnas beskyddare eller varför inte Franciscus som ju är alla djurs dito är bara tre av tusen och åter tusen helgon (för garvare, murare, soldater, ja till och med tjuvar; för platser, för sinnelag…etc) som likt gamla tiders halv- och helgudar riktade sina böner till i vissa situationer.

Helgonbild eller avgudadyrkan?




Modergudinnan Maria skulle vi kunna ägna en helt egen artikel men låt oss här bara lätt vidröra hennes i religionshistorien inte på något sätt unika person.
Vad är det egentlige för något häpnadsväckande med att en Gud har samlag med en dödlig jungfru och att den sonliga avkomman därav blir en halvgud och mästare för människorna? Har man läst det minsta sumerisk, indisk, egyptisk, keltisk, grekisk eller romersk mytologi så är det väl knappast något nytt tema. För att ta ett konkret exempel: Asklepios, den store helaren och läkekonstens Gud i det gamla Grekland, var inte bara produkten av könsumgänget mellan jungfrun Koronis (ibland Aigle) och Guden Apollon, han var även en undergörare som återuppväckte döda och utförde mirakler. Till slut var han tyvärr tvungen att dö, men behändigt nog återuppstod han efter tre dagar, färdades till Olympen och blev utnämnd till Gud. Kanske inte helt oförtjänt kan tyckas med en sådan livsgärning bakom sig, en annan Gud till far och en jungfru till mor.


Undergöraren Asklepios.


I många länder, som till exempel de sydamerikanska, har katolicism och äldre hedniska bruk fullständigt flutit samman så att man går till en vanlig kyrka för att få nattvard och dricka den självoffrande gudens heliga blod och äta hans heliga kött, till en annan kyrka för att delta i en mirakelceremoni och personligen få tala med Gud, samt till en medicinman eller kvinna (som ofta anropar den heliga Modergudinnan Maria) för att få hjälp med någonting privat, eller för att kunna samtala med andarna.
Enligt Judendomen, som ju är ursprunget till både kristendomen och Islam, så är all liknande aktivitet detsamma som hädisk avgudadyrkan, och då inte bara helgonen, Maria, apostlarna och de heliga männen (som vi snart ska titta närmare på), utan Jesus själv är enligt judendomen att betrakta som delar av ett panteon och bilder av Gudar satta vid sidan om Gud.

Kristendomens hela historia är strösslad med kätterska rörelser, anpassningar gjorda av kyrkofäderna själva för att passa en lokal ram av folktro och ibland av återgång till ren hedendom. Ja, graden av anpassning från kyrkan självt har ofta varit så stor att individer, vilka tagit kristendomen på större allvar än dessa höga herrar, ofta känt sig tvungna att gå samman i nya samfund – vilka naturligtvis, så fort de försökte frånta kyrkan dess tolkningsföreträde, blev stämplade som just kätterska av de mer dynamiska ledarna inom kyrkan.

Kristendomen visade och uppvisar fortfarande slående likheter med den extatiska Dionysoskult den vid sin födelse plagierade. Heliga män, drösvis av dem, har kommit och gått i historien. Vår nutida lutheranska präst är väl i och för sig oftast inte föremål för någon överdriven personkult (och det är väl kanske just därför som svenska kyrkan tappat så många medlemmar till mer extatiska samfund) men oftast har då bara kraften, av den troende själv, omdirigerats in i en annan kanal. I brist på Gudar har vi nutida människor istället idoler (vilka ofta förbränner sig självt när de försöker flyga för nära Solen).

Liksom folk flockades kring den mytologiske personen Jesus, så har även verklighetens folk flockats kring katolska biskopar, helgon, upplysta munkar och kätterska predikanter. Ja, själva klosterverksamheten som sådan är från början ett resultat av sådant idoleri: Helig man bor i öknen; lärjungar börjar dyka upp; försörjningsproblem uppstår när dessa envist stannar kvar; de bygger hus och trädgårdar. Hepp! Vi har ett klosterväsende!
En helig man var ofta till skillnad från de redan döda (och till gudomlighet upphöjda) helgonen en levande, världslig kontaktyta med det gudomliga. Han kunde inte sällan hela människor och ibland rädda hela städer eller länder från undergång. Hans uppgift blev ofta (eftersom hans enda karriärmöjlighet låg på det fysiska planet) att likt äldre tiders fruktbarhetspräster, visa gubbar och gummor eller schamaner att ägna sig åt sånt som angick folk i deras vardag: Sådd, skörd, regn och sol. Naturligtvis riktades inte den helige mannens uppmärksamhet mot Jorden själv, eller mot de i henne inneboende andekrafterna, utan mot den Ende Guden. Men jag kan inte låta bli att fundera över om han i utförandet av detta värv inte stal lite av den Endes kraft och magnetism? Blev han inte själv lik en halvgud när han på detta sätt lyckades överföra en liten ström av det odelade fokus som den Ende krävde av alla sina tillbedjare till sig själv?

Kristendomen, om man liknar den vid en person, påminner starkt om en trädgårdsmästare som tagit sig vatten över huvudet och alltför snabbt utökat sina odlingar och utkämpar ett oavbrutet förlorat slag mot ogräsen.
Romarnas ”nya religion” var (och är) en naturlig konsekvens av civilisationsprocessen, precis som Konfucianismen varit det i Kina – det största av alla österlandets imperier. Vårt samhälle är knappast anpassat efter Jesu ord men däremot är kristendomen anpassad efter samhället, och när vi någon gång i en oundviklig framtid tvingas återanpassa oss och vår kultur till ett mer naturnära liv så kommer det vara Moder- och Fader Jord som förser oss med inspiration att börja fylla ut tomrummen i vår sönderslagna inre mytologiska mosaik.

Mvh:
Johannes

Värt att kolla upp:
- Den Jesus som aldrig funnits – Roger Viklund
- Dionysos, den månggestaltade – Sigfrid Ericson
- Makten och det Heliga – Peter Brown

Labels: , , , , , , ,

4 Comments:

At 5:57 AM , Anonymous Anonymous said...

Texten är för omfattande för att kunna kommenteras i sin helhet, och jag väljer därför bara att kommentera "ormen" genom några citat ur "Den Hemliga Läran:
---------------------

”Orm” och ”drake” var benämningar på de gamla tidernas vise män och invigda adepter. En fullt invigd adept kallades ”drake”, ”orm”, ”naga”.

Ormen har alltid varit adeptens symbol, en sinnebild av hans odödlighet och gudomliga kunskap. Ormen blev först under medeltiden symbolen för ont och för djävulen.

Ofiterna vidhöll att ormen ständigt borde åkallas och tacksamhet ägnas honom för den viktiga tjänst han gjort mänskligheten. Ty han lärde Adam, att om han åt av frukten från det träd*),
som meddelade kunskap om gott och ont, så skulle han ständigt höja sin varelse genom det vetande och den visdom han sålunda skulle vinna.

Jesus av Nasaret skulle förvisso knappast ha tillrått sina apostlar att vara visa som ormen, om denne varit en symbol för den Onde.
----------------------------
Slut på citaten

*) Träd var beteckningen av en invigd adept, och att ”äta av frukten från kunskapens träd” betydde i klartext att lyssna till och ta till sig av adeptens undervisning.

Göran

 
At 7:45 AM , Blogger Johannes said...

Se där ja; en teosofisk tolkning av det hela.

//J.

 
At 1:52 AM , Anonymous Anonymous said...

...Eller den kristnade hedendomen
eftersom det var kristendomen som kom efter..
Den "sanna" historien om Jesus..
Direkt profaniserad historieskrivning. Alla "under" är bortplockade

Den "sanna" historien om Jesus, Maria och hans fader, Herodes.

Hon tvingades att dansa för Herodes. Hon var vacker och älskvärd och ung. Av en väl ansedd familj med många vänner som hade höga positioner inom Herodes hov.
Herodes var far till Marias barn. Marias moder, Anna, hade upplevt samma sak och visste att Herodes tillät inga ”oäkta” arvingar. Så när Maria graviditet framskred , varnades hon och hon flydde till Egypten, varnad av en ”ängel”. Maria behövde någon försörjare, Josef accepterade hennes oäkting som senare fick flera syskon, förmodligen med Josef som far.
Dåtidens härskare åberopade sitt ”gudomliga ” ursprung för att stärka sin ställning. Det heliga härskarblodet fick inte tunnas ut. Jmf faraonernas syskonäktenskap.
Ryktet att Maria flytt med Herodes barn i magen, tvingade Herodes att döda alla gossebarn i Betlehem för att hindra en ”oäkta” tronpretendent.
Jesus visste vem som var hans biologiska far och hävdade detta , väl informerad av sin ambitiösa moder. Med rätta kunde han hävda att templet var hans faders hus eftersom det av tradition tillhörde Herodes.
Pontius Pilatus vågade inte döma Herodes son som hade många anhängare, dessutom beväpnade.
Mytbildningen kring Jesus följer sedvanliga vägar som alltid använts av makten för att legitimera sin position.
Kyrkan blev och är fortfarande en rent politisk idé. Numera ganska passé men har spelat en stor roll under de senaste årtusenden, som en samlande och uppfostrande, lärande kraft, byggd på tro och inte enbart militär makt. I sedvanlig ordning har kyrkan tagit över gamla seglivade traditioner från tidigare ”religioner” och folktro.
Det märkliga är att detta skrock lever vidare.
Ställer man sig frågan: Vem tjänar på detta , så ser man att genom tiderna har Kristendomen använts i flera olika syften som ett hjälpmedel att uppnå många olika mål.
Psalmer och predikotextförlagor och bibelöversättningar och revideringar finns bevarade som visar detta. Mest tydligt och mycket näraliggande är synen på det judiska folket som ” det utsedda folket” framför alla andra som svängt likt en pendel bara under de senaste hundra åren.
I skolan på 40-talet hävdade min skolfröken att de var dom som ”mördade” Jesus, som själv var född av en judisk mor, definitionen av jude. Efter krigsslutet 45 var synen helt annorlunda.

 
At 3:19 AM , Anonymous Anonymous said...

Spännande funderingar Johannes. Jag ser fram emot när de växer å ger sig i kast med dagens religion - "marknadsekonomins ständiga tillväxt"

Men det kanske är svårt för vår generation att överblicka den å beskriva denna övergång. Det får kommande generationer göra, om de intresserar sig för den vill säga. Det är väl lite som med amerikanska kontinenternas indianer å vi vita. Vi förödde deras civilisation i sån omfattning att den aldrig kunde återuppstå, vare sig religiöst eller kulturellt. Den vite mannens ankomst var då som en möjlig klimatkatastrof blir i framtiden. En katastrof för mänskligheten med samma motiv - girighet :-(

/Basti

 

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home