Sunday, August 05, 2007

Den underbara historien.

Vi lever i den demokratiska delen av världen, den ljusa, lätta, vackra. Vi är bildade, kunniga och har en stolt västerlandshistoria med greker, romare, riddare, renässans och upplysning att luta oss mot. Vi har Alexander och Caesar, Gutenberg och Einstein. Vi har ord som Demokrati och Liberalism. Uppfinningar som förbränningsmotorn, teven och kärnenergin.
Vi har det bäst och vi är bäst!
Vi beundrar styrka och djärvhet och sätter alltid dessa dygder högst. Försiktighet och måttlighet kan nog vara bra, men man hamnar inte i historieböckerna av att gå försiktigt fram. Nej hellre då ett par felsteg i början bara man i slutänden segrar med dunder och brak. Caesar skröt visserligen om att han mördat en miljon Galler under sin galliska kampanj, men det får man väl kunna ta när det gäller en så stor man som han. Historien skulle ju komma att visa att han var en stor statsman, Julius – ja en av de största. Men så hade han ju Alexander – jo naturligtvis ”den Store” – som idol också. Den förste vi känner från historien med drömmen om att erövra hela världen. Det lyckades han ju med också eftersom han tog hela den värld man då kände till som sin.
Ibland kan jag sörja så att jag inte får vara med om, låt oss säga, 1000 år och får se vår nutid avbildas i historieskrivningens sköna konst. Åh vilka fantastiska män jag skulle kunna läsa om då: Oppenheimer, mannen bakom det ultimata själförsvarsvapnet; atombomben. Bush, den siste riktigt Store amerikanske presidenten som tappert försvarade sitt söderfallande Imperium mot såväl terrorism som råvarubrist. Hitler, eller… nja… kanske inte ändå. Han förlorade ju trots allt kriget. Men tänk om han bara hade gett sig 1937 efter annekteringen av de tjeckiska områdena, då hade han tveklöst gått till historien som Tyskarnas störste man någonsin. Och tänk också på alla de demokratins fäder som vid tiden för de stora tekniska landvinningarna märkte att det var betydligt mycket billigare att låta en maskin göra jobbet än en människa och sålunda gav frihet åt sina slavar. Bara föreställ er den oro de i sina hjärtan måste ha känt vid tanken på att alla dessa miljoner kanske skulle komma att missbruka sin frihet och rösta fel. Detta hände förvisso några gånger, men tack vare andra landvinningar som teve, radio och kvällspress så kan vi ju nu för tiden förvissa oss om att dessa miljoner bara tänker på och samtalar om sånt vi på förhand bestämt. Den farliga diskussionen har äntligen fördummats och förminskats då ju ingenting riktigt räknas som inte finns i tryck eller på teve. Nästan förverkligad är denna sista stora dröm, som kanske även Alexander på sin tid närde, att göra även människornas tankar – och inte bara kroppar - fogliga.

Johannes von Upprymd Söderqvist