Att säga eller inte säga - det är frågan.

Det har varit ett jävla hallabalo om Lars Vilks och hans rondellprofet. Journalister har ställt sig på den excentriske konstnärens sida i hans kamp för yttrandefrihet; för rätten att få visa Muhammed som en hund och kränka muslimer. Jag skulle gärna vilja se samma personer försvara pastor Åke Green och hans rätt att säga vad han tycker. Men så sker inte. Nej yttrandefriheten gäller bara för de som har rätt åsikter.

En gång i tiden, innan Lars Johan Hierta, var en tidning i stort sett inte mycket mer än en insändarspalt skapad av läsaren för läsaren. För den som kunde läsa och skriva var yttrandefriheten större då än den är nu. I våra dagar har denna frihet blivit reducerad till att gälla enbart dem som har skrivande som yrke. Journalister bestämmer innehållet i tidningar, teve och radio. Vad händer med en s.k. demokrati om dess medborgare aldrig använder, eller får använda, sin yttrandefrihet i praktiken utan bara lovsjunger dess princip (och slår vakt om proffsens yttrandefrihet)? Är inte det själva idén med denna frihet att både liberalen, nazisten, sossen, homofoben, mp:aren och konstnären har rätt att yttra sig?
Personligen har jag en hel del nedvärderande åsikter om både Lars Vilks och Åke Green men jag yttrar dem inte här bara för att jag har rätt till det. Jag ser liksom inte poängen med att kränka bara för att man har den rätten. Men om nu Vilks, bara för att skapa lite uppmärksamhet kring sig själv igen, ska få yttra sig, varför får då inte Green det? Jo, därför att just nu råkar homofobi vara tabu men islamofobi korrekt.

Det är väl ingen konst att ha yttrandefrihet om den förutsätter att alla tycker samma sak?


Johannes von Blogofob Söderqvist

Istid eller nystart?

En gång fick jag frågan ”vad är det du slåss för egentligen?” Ja, shit! Bra fråga. Den gången blev det ett luddigt svar; ”miljön…” eller något sånt väldigt stort och svårdefinierat, oexakt. Nu, däremot, tror jag att jag faktiskt har ett svar.

Tänk dig att det kallades till storting och hela mänskligheten samlades inför ett Makternas råd och de ställde oss ett val: ”Nu har ni människor att välja mellan att fortsätta parta upp Jordens resurser så som ni gör idag i ytterligare 50 år, men sen blir det en väldig istid som sveper bort allt ni någonsin skapat. Eller att välja bort allt nu på en gång – alla dessa maskiner som skadar oss så, alla onödiga prylar som ni egentligen inte behöver - men Jorden ligger kvar och ni kan börja om på nytt med ett nytt kontrakt till oss och Jorden. Vad väljer ni?”
Jag tror att människan skulle välja att festa vidare.

Så min kamp är alltså att få oss alla att välja alternativ två.

Jag vet, jag vet; hela uppställningen är ganska storslagen och pretentiös men det var det bästa en pretentiös hjärna kunde komma på.


Johannes von Pretentiös Söderqvist