Visoner

För några dagar sedan kom det till mig en liten gnom (en gnom är ett skrômt) som hette Lembilombar. Vi stod på den mest underbara äng där allt blommade samtidigt; vallmo, smörblomma, borstnejlika, hundkex, prästkrage, grässtjärneblomster etc. etc. Landskapet var av den där långsamt böljande hed-typen, men inga smådyningar, som i t.ex. Skåne, utan ett storslaget landskap som någon skapat med vida drag på penseln.
Lembilombar tog mig vid handen och vi promenerade en bit. Hela landskapet, med sin överväldigande växtkraft, kändes heligt på något vis. "Ska jag verkligen trampa runt här" minns jag att jag tänkte/kände. men så kom vi i alla fall upp över en låg ås och Lembilombar visade mig på en liten älv som kom uppifrån nordöst menn svängde av i dälden nedanför oss för att sedan sträcka sig i nästan rakt västlig riktning mellan de svaga sluttningarna. Vi följde den lilla älven och plötsligt låg där en stad utbredd på bägge sidor om vattnet. Hittills under visionen hade jag haft känslan av att det jag såg kunde ligga en bit in i framtiden vilket nu bekräftades då ju inga männsikor lever så här idag. Med våra mått mätt var det här inte ens en stad utan en by. Likafullt var det epitetet "Stad" den här platsen ville ha i visionen. "Den här platsen får ni" sa Lembilombar.
Jag vet inte hur jag ska förklara detta riktigt... Språket i en vision kan innehålla så fantastiskt rika undermeningar som inte kommer fram när man bara skriver ner vad som sades. När han sa att vi fick platsen så menade han inte att han ägde den och kunde ge bort den och inte heller att vi kunde äga den utan mer att även vi har en plats hos Jorden, att även vi fyller en funktion, att även vi kan leva i ett paradis om vi bara väljer att se det så. Den vackraste platsen på jorden kan rymma människor utan att för den skull bli fulare. Hm... jag har svårt att översätta detta.
I den här staden fanns alla fall det mesta som vi normalt kan hitta i en stad: torghandel, café, affär, något publiknande, samlings lokal o.s.v. Jag såg dock aldrig några pengar.
De båda sidorna i byn förbands av en träbro över den lilla älven. Om jag ska tvingas hitta en liknelse som de flesta kan förstå så kan jag väl säga att stället påminde avlägset om gallernas by i "Asterix". Det agrara livet syntes överallt och genomsyrade hela stan. Även om allt var väldigt vackert fanns det ingenstans något skrytsamt över det hela.

Nu plötsligt ändrades visionen: En mycket vacker vit stenmur växte upp runt stan. Vissa fick något ämbetsmannaaktigt över sig med putsade fasader och flera våningar. De sträckte på sig för att med myndighet kunna se ut över huvudet på sina mindre kollegor. Även om den här stan också var vacker så fanns det ingenting tilltalande med deen efter att första ha fått se den första. Faktiskt så började hela visionen kännas fel! Lembilombar sa: "När eller om det här händer så är den gyllene eran slut. När murarna återkommer är ni tillbaka i elände och oförståelse för det som finns utanför dem." Så försvann murarna igen och den ursprungliga byn låg där åter.
Hela tiden hade jag haft känslan av att det fanns fler människor som levde inte speciellt långt bort i liknande bystäder - att de hade valt att inte bo för många på samma ställe.
Eftersom detta var ett friskt och starkt folk fanns här inga ledare.

Alla visioner färgas alltid starkt av de som får dem. Den här har sålunda passerat genom min fantasis filter och är alltså mycket färgad av mig.
Det är snarare symboliken i den som andra sedan kan använda sig av mer än det faktum att jag tyckte att det såg ut som i Asterix.

Johannes von Flum Söderqvist

Vill inte alla föräldrar vara hemma med sina barn hela deras uppväxt egentligen? Jo, så måste det väl ändå vara. Innerst, innerst, innerst inne måste det väl ändå vara " det rättas" kärna för varje förälder; att få vara med och ta hand om sina barn.
I sanningens namn måste väl här först sägas att jag inte har några egna barn - även om jag är en stolt gudfar sedan några dagar - men man kan ändå förstå vad det innebär att ha barn. Det tror jag alla människor kan eftersom det är ett så ursprungligt beteende - innerst, innerst inne.
I allmänhet betraktar jag det som en god gärning att sätta barn till världen, men i vår värld, i vår tid är jag inte så säker längre. För mig är det inte ett stort mysterium att folk inte skaffar sig fler barn (vissa politiker verkar ju så svårt att förstå detta). Återigen är det, "det rättas" kärna där inom oss som har gjort sitt jobb: För många människor - tror jag - skulle haft barn om de levt i en annan tid. Om vi vänder på frågeställningen istället och frågar oss varför jag skulle skaffa barn - ge mig något bra skäl. Mitt liv som fattig artist skulle jag bli tvungen att ge upp, min kreativa sida får stå tillbaka och jag får skaffa ett "riktigt" jobb. en familjs basbehov är inte mindre idag än på stenåldern och maten måste på bordet. Inte heller kommer jag träffa min avkomma speciellt mycket; några månader om jag tar ut all ledighet jag kan - vilket inte är nog för mig. Jag vill leva med min familj. Sist men inte minst vill jag inte skaffa barn. Man får barn eller så kommer de till en, man skaffar dem inte.
Dessutom finns det alldeles för mycket grejer att köpa, för mycket reklam och konsumtion som stjäl mitt fokus från vad som är viktigt. Alldeles för mycket porr, droger, bilar, smuts, politik och skit här för att jag ens ska kunna hitta något av de goda skälen i stacken av emotsägande.
Det är återigen frågan om den där intuitiva kärnan av "rätt" det handlar om. Jag är övertygad om att alla varelser har denna inre pendel som svänger mellan rätt och fel i varje upptänklig situation. Problemet är att jag, i denna vår tid, ofta har så svårt att höra den genom allt larm. Och vilket barn förtjänar en far som inte kan skilja mellan rätt och fel?

J. von Undrande Söderqvist