Småskalighet är lösningen.

Det påstås att det ekologiska jordbruket inte kan konkurrera med det konventionella i fråga om avkastning. Jag vet inte om det stämmer - har inte sett några siffror på det - men vad jag hur som helst vet är att detta påstående i såna fall bara stämmer i vissa fall. Problemet med nästan allt jordbruk av idag är att det är för stort. Färre och färre människor arbetar med att ta fram vårt dagliga bröd, fler och fler går in i löneslaveri på fabriker, kontor o.s.v. Dessa vill ha billig mat, helst färdiglagad. Bönderna får bidrag från EU för att kunna hålla så låga priser att de, om de inte fick nämnda bidrag, skulle gå i konkurs med en gång. Systemet lockar även jordbrukarna - konventionella såväl som ekologiska - att hela tiden utöka sina arealer till vilket det krävs större och större maskiner (som kostar lån på miljoner); kärleken i hantverket försvinner i takt med att antalet oljefiltersbyten, svinstallar och sena kvällar med bokföringspärmen ökar. Alltså: Nästan allt lantbruk idag är konventionellt i så måtto att det är STORT och tämligen kärlekslöst! För mig är det alltså inget mysterium om det storskaliga ekologiska jordbruket producerar lite mindre än det storskaliga konventionella pesticid- och konstgödningsstinna. Vad som däremot aldrig nämns i debatten är att den riktigt lilla, ekologiska gården på kanske 10 hektar (varav ca: 5 ha Skog och 5 ha åker/äng) är den mest produktiva av alla.

När bonden har tid över till Kärlek blir resultatet hög avkastning. När man inte sitter i en stor traktor med radio city i öronen och har bråttom vidare till nästa skifte så kan man också ta särskild hänsyn till den lilla plätten som alltid verkar lite magrare på åkern. När man spadvänder och inte kör en traktorfräs kan man plocka upp en enskild mask som hamnat lite fel uppe i solen. Fröna kan distribueras bättre över en begränsad yta om de sätts för hand. Allt tas tillvara på ett bättre, mer kärleksfullt och ekonomiskt vis.

Dagens storjordbrukare stressar in sig i en viss industrigren. Det gäller att hitta sin nisch. En del väljer köttproduktion, andra säd; ytterligare några går i dagarna över till biobränsleproduktionen. Varje nisch kräver sina speciella stallar, slåtteraggregat och bevattningssystem. För den lille jordbrukaren däremot finns fortfarande möjligheten att följa säsongerna: En riktigt liten gård kan sälja jordgubbar, grönsaker, ägg (mejeriprodukter - om detta återigen blev lagligt att sälja hemma), örter, frukter, säd, bär, ved, hö, halm, snittblommor... u name it! Dessutom kan man jobba mot turistnäringen. Strax invid slåtterängen där du slår ditt magra skogshö kan du bygga en liten stuga (vilken inte behöver kosta flera hundra tusen om du bojkottar de moderna glasfiber-, plast- och spånplattematerialen) som du sen kan hyra ut. Hundratals gårdsbutiker runt omkring i landet har idag även ett litet kafé. Du kan, förutom att sälja ditt överskott, ha kurser i trädgård, örter, självhushåll... ja i allt det du kan. Folk kommer gärna ut och besöker den lilla, vackra, välskötta gården.

Det sägs ofta att Gnosjöföretagarnas största styrka är att de är små och lätt kan anpassa sin verksamhet efter rådande omständigheter. Om man gjorde klädnypor igår kan man lätt slå om och göra glasspinnar. Inkomsterna är inte stora men å andra sidan är utgifterna och de eventuella förlusterna minimala. På samma vis är möjligheterna för den lille jordbrukaren oändliga; hantverket är böjligt och lättanpassat i en småskalig miljö där det finns tid över till eftertanke och kärleksfull planering.


Mvh:
Johannes Söderqvist



Kolla gärna:
http://alternativ.nu/