Miljöfundamentalist - javisst!

Jag är en miljöfundamentalist har jag fått höra. Egentligen vet jag inte om jag har ett tillräckligt stabilt fundament att stå på för att förtjäna detta epitet. Det är ju egentligen det rådande systemets fundament som jag inte tycker så bra om; min egen grund är ännu bara några glesa stenar i ring.
Men, men, förr eller senare, i alla lite mer djupgående diskussioner om samhället och miljön, så kommer jag till den punkten där jag måste säga vad jag verkligen tycker; och det är ju att vi inte ska ha våra stora energislukande system överhuvudtaget, att konsumera sig till en bättre miljö är en dålig idé och att mera prylar inte blir bättre prylar bara för att man satt ord som ”grön” eller ”miljö” framför. Min åsikt är att det var hydralik, tvättmaskiner, folkskola och Desivon som fixade övergången till ett mer drägligt liv i det gamla fattigsverige, inte Big Brother, mms eller stadsjeepar. Visst blir det svårt att samtala och komma fram till en gemensam ståndpunkt när man har åsikter som på sätt och vis markerar en brytning med den rådande modellen, när man inte tror på tillväxt som någonting positivt.
I det här läget får man alltid höra att man är en bakåtsträvare och att ”det är omöjligt; vi kan inte gå bakåt”. Min fråga i det här inlägget är om det verkligen är att gå bakåt?
För det första: Om man står i en nerförsbacke så är ett steg bak ett steg upp.
Vidare så har vi en väldigt komplicerad och ofta felaktig bild av historien. På sätt och vis är det synd att det är just 1800 talet som föregår 1900talet. Epoken var präglad av överbefolkning, svält, statarsystem och elände; dessutom led vi fortfarande under den våg av puritanism och fundamentalistisk kristen tro som hade fått sitt första riktiga uppsving på 1600 talet. Tänk om en annan, ljusare period hade föregått vår teknokratiska. Hade vi handlat annorlunda, mer måttfullt, då? Många stenålderfolk hade nästan samma medellivslängd som vi, jobbade med att samla föda mellan två och fyra timmar om dagen och slappade resten av tiden.
De flesta människor 100 år tillbaka i tiden var pigor och drängar, torpare och statare - roligare kan man ha, det måste erkännas. Torparmannen fick, i utbyte mot att han arrenderade torpet av bonden, göra hundratals dagsverken hos denne. Konsekvensen blev att torparkvinnan i praktiken blev den som skötte gården. Ett tämligen hårt jobb för en ensam kvinna. Visst barnen hjälpte till, men så fort de blivit stora nog fick de ge sig iväg och söka tjänst som piga eller dräng på någon bondes gård.
Men tänk då om vi idag tog ett steg framåt inte bara från 1800talets förtryck utan också från de klasskillnader och det förtryck som existerar idag – och som på många vis är värre. Tänk om ”de nya torparna” fick sitt stycke mark, fick vara hemma, odla och slippa alla dagsverken åt någon högre kast. Tänk om de slapp gå i kyrkan och fick lov att jobba även på söndagen så att inte en hel dag gick till spillo. Framtiden, vilken är den enda tid man kan gå till mötes, kommer att se ut som vi idag bestämmer att den ska se ut, så tänk om vi, istället för microchips i armarna, bilar i luften, städer under havet eller på månen, bestämde oss för att det rationella och i dagsläget mycket förnuftiga steget mot mer självhushållning inte är ett steg tillbaka utan en första trevare i rätt riktning. Tänk om vi beslutade oss för att behålla vissa delar av vår teknik som verkligen skulle vara oss till stor hjälp i vår vardag men gjorde oss av med resten. Vi ser, med all rätt, ganska svart på vår närmaste historia men det är intressant att spekulera i hur livet kunde ha sett ut om vi inte hade haft kronans skatt, kyrkans tionde, bondens dagsverken och andelar i skörd, timmer, bär, frukt o.s.v.
Det finns mycket som tyder på att skogsfinnarna många gånger hade det bättre ställt än sina svenska grannar längre ner på bergen. Mina egna funderingar kring detta har lett mig till att tro att detta kommer sig av främst tre faktorer: Större kunskap om naturen, överlägsen teknik och mer tid till arbete. Dessa skogshedningar blev nämligen många gånger förbjudna att komma till kyrkan på söndagarna på grund av sina naturreligiösa föreställningar och riter och alltså hade de ofta en extra arbetsdag. Deras större kunskap om naturen vill jag också härleda till deras hedniska arv. De levde med en obruten tradition som kopplade samman dem med den stora GODA naturen, med Skogens Tapio. Svenskarna å andra sidan överlevde dag för dag trots den grymma och av djävulen besjälade naturen. Den överlägsna tekniken bestod bl.a. i den s.k. rökstugan vilken tillät Finnarna att hålla en mycket högre inomhustemperatur till en lägre kostnad i ved. Medan Svenskarna slet med vedsamlande och eldade för kråkorna i sina öppna spisar låg Finnen och vilade i sin varma stuga.
I mitt drömsamhälle (och då menar jag dröm) får nästan varenda kotte sina basvaror från den egna gården, men i varje by finns det kanske också någon som driver den tunga spannmålsodlingen åt alla och som därmed tillåts en större insats av teknik. Kvarnar, sågverk och liknande samägs. Naturligtvis bedrivs det handel med övriga närområdet, ja kanske till och med, med hela världen, men lyxvaror har återgått till att vara just lyx. Man får sina pengar från överskottet eller från sina extra begåvningar, ja någon kanske är duktig på ett visst hantverk, eller som i mitt fall genom att musicera.
I det här samhället är det ont om välfärdssjukdomar, men eftersom vi tillåter oss en viss teknik finns inte heller gamla tiders förslitningar på samma sätt. Men, viktigast av allt, är att vi har tvingats acceptera att vi är förgängliga och jämställda med den natur som omger oss och som vi är del av. Vi har gett upp härskandet.

Johannes von Utopisk Söderqvist

Tillväxthotet.

Även om det sällan erkänns i debatten så tror jag att de flesta egentligen kan se kopplingen "ständig tillväxt = värre miljösituation". Varenda jävel vet väl idag att det är vi här i väst som måste ta de första stegen i den materiella nedrustningen om någonting verkligen ska kunna hända, om någonting ska kunna bli bättre. Alla vet vi också att någonstans måste en regering börja den här nedrustningen. Och alla vet vi att regeringar aldrig gör någonting om det inte är politiskt ofarligt att göra det. Vi måste således börja själva om någonting ska hända!
Jag gnäller ofta på politiker, regeringspolitiker i synnerhet, men det är inte för att jag tycker att de har ett större ansvar att ordna upp situationen än någon annan. Nej, det är bara för att jag tror det skulle vara lättare och gå snabbare att uppnå förändring om dessa människor, som ju redan har allmänhetens ögon på sig, vågade ta de första stegen och visa, genom eget exempel, att vi alla bär ett ansvar.
Allt som oftast hör man folk säga att allt ruttet som händer är politikernas, näringslivets och medias ansvar? Ett inte bara felaktigt, utan rent korkat, påstående. Hur kommer det sig att vi, de så kallade "små människorna", "skattebetalarkomponenterna", tror att vi går fria?
Om det är Jag som kör jättemycket bil, äter på snabbmatshak, kastar skräp i Skogen och köper långt-bort-producerat, om det är jag som vill ha den sjungande julgranen i plast som går på batteri och håller i tre veckor... Ja, då är det Jag som bär ansvaret för detta. Det är till och med mitt delansvar om jag jobbar på en miljövidrig industri. Nej visst, alternativet som kanske innebär arbetslöshet är väl inte så kul, men det är en helt annan fråga. Om jag skjuter någon så lättar inte mitt ansvar bara för att jag var på dåligt humör den dagen.

Nu till den intressanta frågan: Hur kan då en sån nedrustning se ut? Ja, det finns säkert lika många idéer som det finns folk.
En modell som funkat bra för mig och Kärleken är att, istället för att ändra hela livet på en gång, skära bort överflödet bit för bit. När kaffebryggaren slutade fungera köpte vi inte nån ny, vi började koka på spisen istället. Micron, som vi bara använde till att tina saker i, gav vi bort. Det tog typ...två veckor att lära sig komma ihåg att ta fram grejerna ur frysen dagen innan istället. Om det är en grej man måste ha kan man nästan hitta vad som helst på de idag mycket välförsedda återbruksaffärerna.
Gå inte hela vägen på en gång utan ta det i etapper. Risken är annars att förändringen blir för stor på en gång, att du tröttnar eller känner dig osäker. Ta det nätt.

Mvh:
Johannes von Viktigpetter Söderqvist

Hjälpa Vargen - konkreta tips.

Det fick bli en liten trilogi med Varg-inlägg här på Gillsteneskogen. Avslutar här med två konkreta tips för den som känner att hon/han vill hjälpa till.

Först kommer en länk till den största namninsamlingen för Varg, mot jakt.
www.folkforvarg.com


Som nummer två: Jag mailade för ett par dar sen till rovdjursföreningen och frågade om en namninsamling som vände sig direkt mot förslaget om att låta länsstyrelserna besluta i vargfrågan. Det här fick jag till svar:

"Hej Johannes,Nej just nu har vi inga planer på namninsamling. Vet inte om det kan komma,men jag tror själv att en betydligt effektivare väg är att så många som möjligt skriver direkt till:
Miljödepartementet,
103 33 Stockholm.
Ett mycket enkelt brev räcker. Tio brev till departementet tror jag är mer värt än tiotusen på en namnlista. I synnerhet om man, som du, bor i Värmland."




I brevet kan man alltså skriva bara några korta rader om varför man inte vill att beslutandemakten om vargjakten ska läggas ut på länsstyrelserna. T.ex:

"Jag anser förslaget om att länsstyrelserna ska få besluta om ev. vargjakt för mycket dumt." Eller: "Låt inte jägareförbundet med lobbyistanhang sätta agendan. Behåll beslutandemakten om vargjakt i Stockholm."

Observera att du måste avsluta med namnteckning och namnförtydligande samt adress. Om du bor i glesbygd är det ett stort plus om du trycker på det lite extra också: "Långt ifrån alla vi som bor på landsbygden har samma uppfattning om vargen som jägarförbundet. Mvh: Arg Värmlänning..." ...typ.

Skriv med bläckpenna.


Mvh:
Johannes von Aktivist Söderqvist

Utrota Vargen?

Om länsstyrelserna får besluta i rovdjurfrågorna så kommer det inte finnas några rovdjur kvar!

Frågan om rovdjuren i allmänhet och Vargen i synnerhet är ytterst en fråga om människans vilja att dominera allt annat - att vi ser oss som skapelsens krona.
Vi kan tolerera en bil som kör över vår hund men inte att hundens anfader käkar upp henne, vilket väl annars, rent logiskt, borde ses som ett mycket mer betydelse- och nyttofullt sätt att dra hän än att bli överkörd. Likadant kan vi acceptera att hundstackaren blir skjuten av en annan jägare under jakt, men inte en vargattack.
Så talar idag även en del av de människor och organisationer som anser sig själva vara för en stor vargstam om att det ibland kan vara tvunget att ha "skyddsjakt på aggressiva individer". Men vad är en "aggressiv individ" i ett köttätande släkte? Det borde väl innefatta alla vargar (och andra rovdjur) som någon gång attackerat en hund, katt, kanin, fårbesättning, närmat sig ett gårdstun eller pinkat på jaktledarens revirmarkering. En Varg blir en "aggressiv individ" så fort den försvarar sitt revir mot en inkräktande hund, så fort den skiljer ut ett svagt djur (läs ett inhägnat djur) för att skaffa sig mat, eller när den söker sig närmare människan då alla storskogar blivit kalhyggen och granplantage. Jag tror att det här med aggressiva individer bara är nys! Att rovdjuren tar sitt rov är ganska svårt att komma runt och det är det här frågan egentligen handlar om; vår totala ovilja mot ALLT som inkräktar på VÅRT revir.

Ärligt talat, det är ingen katastrof när Varg tar ett får eller en kalv. Jag har bott nära olika bondgårdar på olika ställen i Värmland under en stor del av mitt liv. Jag har sett hur många spädgrisar som dör av att mamman lägger sig på dem på grund av att båsen är för små. Jag vet hur många kor och kalvar bonden själv skjutit och kört ut i skogen då de blivit skadade i hanteringen eller för deprimerade och apatiska av sina obegripligt trista liv. Det dör flera hundra gånger fler djur på det här sättet varje år än som tas av Varg, men glöm att det argumentet skulle komma att bemötas på ett riktigt sätt. Varje gård har ett svinn som bara beror på människan, men om en gård av alla Sveriges tusentals gårdar attackeras av en Varg; då tar det hus i helsike.

Nej frågan är mycket, mycket större än den så kallade aggressiva individen eller ens hela vargstammen. Den kretsar kring vår ovilja gentemot allt som sticker upp och utmanar vår rörelsefrihet och inbillade trygghet.
Jag menar inte att förenkla frågan till en enda kärnpunkt. Visst finns det ett mått av landet v/s Sthlm och andra känslosamheter som också är inbakade i rovdjursdebatten, men i grunden tror jag det handlar om den riktigt stora frågan - som för övrigt går igen i hela miljödebatten - vår vilja till total dominans.

Mvh:

Johannes von Oroad Söderqvist

Döda din egen mat.

Östersjön håller på att fullständigt dö!
Visst kemikalieproblemet kanske vi börjar få viss styrfart på men som det verkar är dessa ett nästan mindre problem för havet än utfisknigen och utfiskningen av Torsken i synnerhet.
Torsken är för Östersjön vad en gång Vargen var och idag (tyvärr) jägaren är för Skogen: Toppredator!
När Torsken försvinner ökar dess bytesdjur Strömmingen och Skarpsillen radikalt i omfattning. Sillen äter upp de kvarvarande torskarnas yngel vilket medför att Torsken försvinner helt och det blir ännu mer Sill. När sillen ökar, minskar dess mat: djurplankton, vilket får till följd att sillen blir mager och sjuk. Sillgrisslorna och Sälarna visar nu tecken på svält, trots att de har större tillgång på Sill än tidigare. Havsfåglarna visar också tecken på B-vitaminbrist (vilket medfört en omfattande fågeldöd hos vissa arter) och likaså laxhonorna och deras yngel. B- vitaminbrist är en fasansfull död som tar lång tid under det att nervsystemet långsamt bryts ned.

Sveriges regering har kommit med ett förslag som går ut på att försöka fiska ut Sillen och Strömmingen helt och hållet på ett visst område - en idé som väckt harmblandad munterhet i forskarvärlden. "Löjlig" kallar Pauli Snoeijs - ledande forskare - denna idé och fortsätter: "...det kan slå åt ett helt annat håll som man inte är beredd på. Jag skulle inte vilja vara ansvarig för det projektet."

Det här är ett av våra mest akuta problem i vårt svenska närområde. Varför skälla på USA i alla lägen när vi själva håller på att döda ett helt hav?
Visst det är inte bara Sverige som fiskar i Östersjön och ytterst är det EU som bestämmer hur mycket som ska fiskas. Men vi kan väl i alla fall säga att vår svenska mening är att vi måste införa ett totalt fiskestopp på torsk i åtminstone tre år. Det är det första steget.
Tyvärr är vår nuvarande regering bara intresserad av de populistiska frågorna som gäller gifter och övergödning (nej jag menar inte att dessa frågor är oviktiga, bara överrepresenterade i debatten) och inte speciellt inne på att göra tusentalet östkustfiskare arbetslösa, MEN rädda torsken och Östersjöns ekosystem.

Vad kan då Du och Jag göra, förutom att driva oppinion? Till att börja med kanske vi inte ens behöver äta fisk. Det sägs ju i och för sig att man inte klarar sig utan de där omega-syrorna, men dem kan man få i tablettform. Jag vet dock inte vad dessa tabletter är tillverkade av - säkert fisk. Sen kan vi ju, i den sunda självhushållningens tecken, välja att bara äta sån fisk vi själva fiskat. Insjöfisk finns det gott om och den slipper dö av kvävning på däcket till nån fiskebåt.

Mvh:

Johannes von Brasklapp Söderqvist