Vi är konformade hela bunten!
Häromdagen mailade jag Noam Chomsky för att få göra en liten intervju som jag kunde lägga ut här. Som ni kanske har märkt har jag ju varit i ett Chomskystim den senaste tiden. Dessvärre tackade den gode professorn nej: Kalendern var alltför fulltecknad och mina frågor alldeles för europeiska - hans specielité är ju amerikansk utrikespolitik. Men, men... om jag ska vara ärlig blev jag glad att ens få ett personligt och utförligt svar.
Min avsikt med en slik intervju var - förutom att själv få svar på ett helt gäng frågor - att göra mitt lilla bloggrum lite mer varierat och inte så inskränkt till endast mina åsikter. Chomsky är ju t.ex. socialist - något som jag har lite svårt för -precis som jag har med alla politiska inriktningar.
Nå, en del av frågorna som var avsedda för professor Chomsky ska jag försöka vidarebefodra till andra intervjuobjekt; andra får jag helt enkelt försöka besvara själv. En av dessa frågor handlar om hur kritiska vi tillåts vara inom samhällets ramar. Lärs vi verkligen upp av skola, hem och samhälle till att bli tänkande och ifrågasättande individer? Att det i Chomskys hemland USA är ganska skralt med det fria tänkandet torde väl stå utom allt rimligt tvivel. Amerikanska "pedagoger" som t.ex. Alan Bloom har varit väldigt behjälpliga i att skapa ett ganska dött intellektuellt klimat (Alan Bloom skrev bl.a. boken "The Closing of the American Mind" som pläderar för att utbildningsväsendet borde omformas till en arméliknande institution där man låter eleverna marschera genom en "kanon av stora tankar" som valts ut för alla. Först låter man en elit välja ut vad som är de stora, riktiga tankarna och sen låter man eleverna dricka denna dekokt på västerländsk civilisation så att de kan repetera den.) Men hur är det här hemma i Svedala?
Att vår skolundervisning är starkt färgad råder det väl inga tvivel om. Alla som rest lite ute i världen känner också till att den svenska modellen varken är så känd som vi lärt oss här hemma eller så himla mycket bättre. Svensk sjukvård, skola, äldrevård etcetera är inte världsbäst längre - hur envist vi än hävdar motsatsen. Att Sverige är världens bästa land är alltså en myt som vi lurats att tro på och ett dumt cirkulärargument som vi håller fast vid.
Vidare då? Det är svårt att se utifrån på bygget man själv sitter i, svårt att se hur styrda och formstöpta svenskarna är när man själv är svensk. Men om vi då fokuserar på utbildningsväsendet, själva den apparat som ska lära oss att tänka och vara kritiska.
Först och främst kan man ju konstatera att detta antagande - att skolans uppgift är att lära oss kritik - i sig själv är en myt: Grundskolans främsta uppgift är sedan 70-talet "fostrande" och inte lärande. På universiteten och högskolorna avgörs mängden kritik (och dess art) lätt genom hur snävt ramverket kring hela utbildningen byggs: Om man från första början bara lär sig rött och blått så kan man inte visa på - och ännu mindre kritisera - grönt. Även om en elev mot all förmodan skulle komma på "aha det finns en färg till", så skulle det ju vara lönlöst; ingen skulle ju ändå fatta vad hon snackade om. Man faller utanför ramen.
När vi talar med varandra om skolan och utbildningarna så snackar vi, när vi är som mest kritiska, ofta om hur dåliga utbildningarna nuförtiden är; om hur lite klassisk kunskap som förmedlas, den debatten känner vi alla igen. Men det vi kritiserar ligger hela tiden inom ramverket. Om man läser samhällsvetenskap, politisk historia, idéhistoria eller något liknande ämne så blir man först och främst en förvaltare av kunskap som någon har valt ut eftersom den anses viktigare än annan kunskap. Man lärs upp att vara lojal; först mot utbildningen som sådan och sedan mot den ideologiska inriktning man fallit för och valt - för det finns ju ett gäng olika synsätt som faller inom ramverket och som systemet trots allt accepterar: Liberalism, konservatism, socialism o.s.v. Problemet är bara att kritk kommer av illojalitet; mot ideologierna, mot filosoferna, mot systemet självt.
Det finns en mängd förstarums-antaganden i svang i samhället som har förmedlats till oss via exempelvis skolan. Om majoriteten människor i första rummet utgår ifrån att representativ demokrati är det bästa styrelseskicket så blir kritikern av lagbundenhet mer eller mindre betraktad som fascist. Om majoriteten människor i första rummet lärt sig att humanism är ett oantastbart begrepp kan man inte heller kritisera den (det finns väl inget parti i landet som inte har humanismen som grund - inte ens SD skulle jag tro). Det finns mängder med såna här ord och begrepp som antas vara goda och som man inte får beröra: feminism, sekularisering, konsumentmakt o.s.v. Och observera nu att jag inte är emot feminism; jag menar bara att den förtjänar att problematiseras!
Skolorna tillhandahåller en ideologisk tjänst. Det är skälet till att de får stöd. Det är skälet till att de finns! Så enkelt tror jag ärligt talat att det är. Se på historien... har det funnits något jämförbart system där skolorna har tillåtits lära ut subversiv, riktigt kraftfull systemkritik? Snälla ge mig det exemplet.
Varför inte låta livet vara en tid för lärande inom alla områden individen kan tänkas vilja intressera sig för och skolan det system som ska förse individen med de redskap personen ifråga behöver? Det är ju ändå så få som faktiskt jobbar med det område de är utbildade inom så varför inte släppa taget och låta alla utbilda sig, hela livet, utan krav på grundskole-MVG:n?
Albert Einstein sa en gång något i stil med: "Vill du ha intelligenta barn, läs sagor för dem".
Mvh:
Johannes
-----------
Värt att kolla upp:
http://en.wikipedia.org/wiki/Allan_Bloom - Allan Bloom på Wikipedia.
Att förstå makten - Noam Chomsky - igen ;)
Labels: allan bloom, chomsky, civilisationskritik, demokrati, humanism, skola, systemkritik, utbildning
6 Comments:
Det här är intressant, något som vi formstöpta svenskar ogärna vill tänka på. Exempelvis detta att det sitter i ryggmärgen hos folk att vi är världsbäst på en massa social välfärd, det är ju ganska lätt att kolla upp fakta istället.
Jag tror att du och andra överdriver skolans betydelse dock. Visst, snacket om att de lär ut kritiskt tänkande stämmer inte. Tvärtom är det benhård åsiktskonformism som gäller, inom de ramar som du nämner. Jag tycker att skolans uppgift ska vara att förmedla så mycket som möjligt av den kunskap som finns.Man kommer inte ifrån att det blir kunskap som någon valt ut men om man ska fokusera på fakta och inte det för tillfället politiskt korrekta tyckandet Det finns väl metoder för hur man kritiskt prövar information och dem borde eleverna få lära sig. nu är det så att elever uppmuntras att ifrågasätta ända tills de ifrågasätter "fel" saker.
Nu snöade jag in på skolan i alla fall, men egentligen finns det så mycket annan påverkan i samhället, familj, vänner, media m.m. Just media har ett stort ansvar i "konformandet", de håller sig till det för dagen gångbara tänkandet och de flesta individer bara hänger på. Jag tycker att alla individer har ett ansvar för att tänka själva. Nu är det lättare än någonsin förr att söka kunskap men intresset för att göra det verkar ganska begränsat.
Att det skulle vara sämre ställt med det fria tänkandet i USA kan jag inte hålla med om, visst det finns en enormt stor massa som tycker som de "ska" men enligt min rätt begränsade erfarenhet också en mycket större mångfald av tänkande. Kan det vara så illa att du själv är offer för ett konformistiskt Sverigetänk här :-)
En annan grej jag reagerade på var att när du nämnde feminism var du tvungen att just där tillägga att du naturligtvis inte var emot den,undrar varför?
Själv är jag emot feminism men det är ju inte så korrekt nej.
Hej
Som vanligt beror det på...det mesta är en fråga om skala och perspektiv. Från vilket håll vi väljer att betrakta världen...Men jag kan till viss del hålla med om dina tankar om det kritsika tänkandet även om det bör framhållas att vi trots allt är skapligt sociala varelser och ett samhälle fungerar ofta mer smärtfritt destå mer lika vi tänker, har gemensamma referensramar etc. Detta behöver förstås inte innebära att det föreligger ett motsatsförhållande mellan självständiga kritsika varelser och de som är socialiseerade in i de stora massorna, Men... I vilket fall som helst kan det nog med fog fastslås att folkhemmet byggde på en enhetstanke i fråga om mycket. Ett parti, en religion, ett språk etc. Idag är situationen som bekant annorlunda. Något som rimligen ställer annorlunda krav på inte minst utbildnsväsendet. Vad beträffar universitetsutbildning tycker jag att du är lite orättvis och väl hård i dina omdömen. I sak kan jag möjligen hålla med om att det kan vara så inom vissa utbildningar, tex olika proffesionsutbildningar såsom ingenjörer, ekonomer och läkare.Men i övrigt tycker jag nog att de svenska universiteten lyckas ganska väl med sina uppgifter. Emellertid kan det vara både si och så med studenternas förkunskaper och förutsättningar. Något som kan relateras till år av dekadent utbildning inom grundskola och gymnasium.
Och avslutningsvis. Jag har inga större kunskaper om grundskola i USA. Däremot har jag en del erfarenheter från samhällsvetenskapliga utbildningar och ämnen på amerikanska universitet. Och om de kan jag bara säga: De står sig mycket väl i jämförelse med Sverige. I många avseenden överträffar de omvärlden genom sina ofta kreativa ingångar till såväl gamla som nya forskningsfält. Vi får inte glömma att många av våra framstående vetenskapsmän och tänkare trots allt är eller under en tid varit verksamma vid amerikanska universitet.
Hemmansägare Karlsson
YLVA:
Tack för din kommentar.
Skolan har kanske inte en så stor inverkan på hur vi blir som personer och så, där tror jag samhällsdebatten överdriver, men däremot sätter den jju grundstandarden för vad kunskap är. Matte, Svenska och Engelska är t.ex. kunskap medan konstnärlighet snart inte är det eftersom de ämnena mer och mer får styka på foten. Fysik och biologi är också kunskap medan naturfolkens myter och världsuppfattningar inte är det o.s.v. Detta synsätt tror jag härrör ur vårt skolsystem.
Du har helt rätt om USA. Jag uttryckte mig jävligt klantigt där. Vad jag egentligen menade var att när det gäller offentlig debatt - i media o. likn. - så står det inte rätt till i Staterna. Går man däremot ner på individnivå så ser det ju naturligtvis helt annorlunda ut.
Feminismen som riktning i samhället har fyllt, och fyller säkert en viktig funktion. Själv fattar jag bara inte varför man inte kan bemöta varandra som främst människor. Om vi gjorde det skulle inte feminismen behövas. Jag tror att män och kvinnor vill älska varandra och vara jämlika men att vi traumatiseras genom vårt sätt att leva och perverterar i våra beteenden. Hm... ja vi kan gärna ta den diskussionen, men jag är rädd att den blir väldigt lång. Enligt det mer akademiska, Marxistiska sättet att se på saken så handlar det ju om klass, utanförskap och sånt som skapar könsojämlikheterna; själv tror jag alltså att det handlar mer om andliga problem. Att vi befinner oss alltför långt från vårt ursprung.
Tack:
J.
HEMMANSÄGARE KARLSSON
Som sagt när det gäller USA se mitt svar ovan. Jag avsåg inte främst USA's skolsystem utan främst den offentliga debatten. Försök skriva en artikel i något amerikanskt större litterärt magasin om att de inte alls är en marknadsliberal stat utan världens mest protektionistiska, statskapitalistiska stat och se hur långt den kommer. Eller skriv om att USA var de som satte standard för 1900talets etniska rensningar, att de utplånade mellan 30 och 50 miljoner nativa amerikaner. Det blir inga ledarsidor.
Du har ju naturligtvis helt rätt i att allt beror på vinkeln in i frågan. Tycker man från början om systemet så hittar man säkert mer positiva godbitar än den negativt inställde. Framförallt så har bägge säkert lika mycket fel och rätt.
Min grundinställning (som jag kanske inte preciserat tillräckligt) är alltså den att alla maktkoncentrationer förr eller senare blir mer upptagna av makten i sig än att uppnå de från början utstakade, ofta goda, målen. Det spelar alltså ingen roll i vårt storskaliga system vilket parti som kommer till makten; förr eller senare kommer det och alla dess goda förestaser att ätas upp av just makt.
Det har hänt flera ggr när jag skrivit i ungefär samma ämne att folk vänt sig lite emot; men jag förstår egentligen inte vad det är som är så kontroversiellt med denna tanke. Är det inte helt glasklart att de stora monetära intressenterna alltid kommer att vända sig till och försöka göra sig till vänner med makten? Så har det varit sen Nildeltat och romarrikets dagar, varför skulle vi vara annorlunda?
Jag sätter mig på tvären även när det gäller diskussionen om de svenska högre utbildningarna. De naturvetenskapliga ämnena de som borde vara mest fröskonade från konformism, här krävs ju ändå kritiskt tänkande för att överhuvudtaget kunna nå resultat. Men visst; Mats Hagner - en svensk skogsforskare och biolog - blev ju totalutfryst och tillslut av med jobbet när han, med vetenskapliga argument började ifrågasätta kalhyggesbruk.
Men generellt sett borde väl humaniora och ekonomi vara värre drabbat av formstöpningstänk än de andra områdena. Hur många lärare på de ekonomiska utbildningarna står t.ex. och lär ut att vårt system för varje år som går ökar klyftorna, gör fler människor fattiga och formligen utplånar floran och faunan på stora områden.
Nej, det hör inte till utbildningen. Att andra ekonomiska modeller, som planekonomin, misslyckats hör däremot till utbildningen - men inte vårt nuvarande systems brister. Vill man veta hur naturen mår så får man läsa natur, inte ekonomi.
Hoppas jag lyckades precisera mig bättre nu.
Mvh:
J.
Glad att jag hittade din intressanta blogg och har nu ställt mig som läsare via den där blogger-gadgeten "följare". Lättare att hitta hit och följa uppdateringar på det viset.
Ha det bra,
Jenny
Hej Jenny och tack.
Kul att du gillar.
Då får jag passa på att tipsa alla er som läser här på kommentarer om Jennys blog, som är en "mjuk" och poetisk it-plats.
//J.
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home