Vi är konformade hela bunten!

Häromdagen mailade jag Noam Chomsky för att få göra en liten intervju som jag kunde lägga ut här. Som ni kanske har märkt har jag ju varit i ett Chomskystim den senaste tiden. Dessvärre tackade den gode professorn nej: Kalendern var alltför fulltecknad och mina frågor alldeles för europeiska - hans specielité är ju amerikansk utrikespolitik. Men, men... om jag ska vara ärlig blev jag glad att ens få ett personligt och utförligt svar.

Min avsikt med en slik intervju var - förutom att själv få svar på ett helt gäng frågor - att göra mitt lilla bloggrum lite mer varierat och inte så inskränkt till endast mina åsikter. Chomsky är ju t.ex. socialist - något som jag har lite svårt för -precis som jag har med alla politiska inriktningar.

Nå, en del av frågorna som var avsedda för professor Chomsky ska jag försöka vidarebefodra till andra intervjuobjekt; andra får jag helt enkelt försöka besvara själv. En av dessa frågor handlar om hur kritiska vi tillåts vara inom samhällets ramar. Lärs vi verkligen upp av skola, hem och samhälle till att bli tänkande och ifrågasättande individer? Att det i Chomskys hemland USA är ganska skralt med det fria tänkandet torde väl stå utom allt rimligt tvivel. Amerikanska "pedagoger" som t.ex. Alan Bloom har varit väldigt behjälpliga i att skapa ett ganska dött intellektuellt klimat (Alan Bloom skrev bl.a. boken "The Closing of the American Mind" som pläderar för att utbildningsväsendet borde omformas till en arméliknande institution där man låter eleverna marschera genom en "kanon av stora tankar" som valts ut för alla. Först låter man en elit välja ut vad som är de stora, riktiga tankarna och sen låter man eleverna dricka denna dekokt på västerländsk civilisation så att de kan repetera den.) Men hur är det här hemma i Svedala?

Att vår skolundervisning är starkt färgad råder det väl inga tvivel om. Alla som rest lite ute i världen känner också till att den svenska modellen varken är så känd som vi lärt oss här hemma eller så himla mycket bättre. Svensk sjukvård, skola, äldrevård etcetera är inte världsbäst längre - hur envist vi än hävdar motsatsen. Att Sverige är världens bästa land är alltså en myt som vi lurats att tro på och ett dumt cirkulärargument som vi håller fast vid.
Vidare då? Det är svårt att se utifrån på bygget man själv sitter i, svårt att se hur styrda och formstöpta svenskarna är när man själv är svensk. Men om vi då fokuserar på utbildningsväsendet, själva den apparat som ska lära oss att tänka och vara kritiska.

Först och främst kan man ju konstatera att detta antagande - att skolans uppgift är att lära oss kritik - i sig själv är en myt: Grundskolans främsta uppgift är sedan 70-talet "fostrande" och inte lärande. På universiteten och högskolorna avgörs mängden kritik (och dess art) lätt genom hur snävt ramverket kring hela utbildningen byggs: Om man från första början bara lär sig rött och blått så kan man inte visa på - och ännu mindre kritisera - grönt. Även om en elev mot all förmodan skulle komma på "aha det finns en färg till", så skulle det ju vara lönlöst; ingen skulle ju ändå fatta vad hon snackade om. Man faller utanför ramen.

När vi talar med varandra om skolan och utbildningarna så snackar vi, när vi är som mest kritiska, ofta om hur dåliga utbildningarna nuförtiden är; om hur lite klassisk kunskap som förmedlas, den debatten känner vi alla igen. Men det vi kritiserar ligger hela tiden inom ramverket. Om man läser samhällsvetenskap, politisk historia, idéhistoria eller något liknande ämne så blir man först och främst en förvaltare av kunskap som någon har valt ut eftersom den anses viktigare än annan kunskap. Man lärs upp att vara lojal; först mot utbildningen som sådan och sedan mot den ideologiska inriktning man fallit för och valt - för det finns ju ett gäng olika synsätt som faller inom ramverket och som systemet trots allt accepterar: Liberalism, konservatism, socialism o.s.v. Problemet är bara att kritk kommer av illojalitet; mot ideologierna, mot filosoferna, mot systemet självt.

Det finns en mängd förstarums-antaganden i svang i samhället som har förmedlats till oss via exempelvis skolan. Om majoriteten människor i första rummet utgår ifrån att representativ demokrati är det bästa styrelseskicket så blir kritikern av lagbundenhet mer eller mindre betraktad som fascist. Om majoriteten människor i första rummet lärt sig att humanism är ett oantastbart begrepp kan man inte heller kritisera den (det finns väl inget parti i landet som inte har humanismen som grund - inte ens SD skulle jag tro). Det finns mängder med såna här ord och begrepp som antas vara goda och som man inte får beröra: feminism, sekularisering, konsumentmakt o.s.v. Och observera nu att jag inte är emot feminism; jag menar bara att den förtjänar att problematiseras!

Skolorna tillhandahåller en ideologisk tjänst. Det är skälet till att de får stöd. Det är skälet till att de finns! Så enkelt tror jag ärligt talat att det är. Se på historien... har det funnits något jämförbart system där skolorna har tillåtits lära ut subversiv, riktigt kraftfull systemkritik? Snälla ge mig det exemplet.

Varför inte låta livet vara en tid för lärande inom alla områden individen kan tänkas vilja intressera sig för och skolan det system som ska förse individen med de redskap personen ifråga behöver? Det är ju ändå så få som faktiskt jobbar med det område de är utbildade inom så varför inte släppa taget och låta alla utbilda sig, hela livet, utan krav på grundskole-MVG:n?



Albert Einstein sa en gång något i stil med: "Vill du ha intelligenta barn, läs sagor för dem".

Mvh:
Johannes


-----------
Värt att kolla upp:
http://en.wikipedia.org/wiki/Allan_Bloom - Allan Bloom på Wikipedia.
Att förstå makten - Noam Chomsky - igen ;)