Hur leva utan kärnkraft?

Vad kan man då göra för att minska beroendet av kärnkraften (kk)? Detta tycker jag är den viktigaste frågan att diskutera. Eftersom egentligen alla vet att kk´n är mycket farlig är diskussionen om dess farlighet onödig. Vissa väljer att ljuga eller att titta åt ett annat håll och tyvärr finns det inte så mycket man kan göra åt sånt folk. De har valt att tänka och tala som de gör. Man kan aldrig argumentera med Dumheten.

Personligen tror jag att det är svårt att pressa fram ett eller flera energislag som kan ersätta kk´n helt – vi är hur som helst inte där idag och det är det som får ge utslaget. Om jag inte gillar kk men ändå väljer att ha micro, dvd, tv, stereo, dator, spis, vanliga lampor, kylskåp, frys, diskmaskin, tvättmaksin o.s.v. så har jag ju ett moraliskt dilemma. Kanske borde jag välja att ta bort en del av detta? Tvättmaskinen är en helt suverän folkhälsomaskin som borde ges åt hela världens befolkning, men man kanske kan ha en maskin i lag med andra människor. Det finns fullt med exempel på folk som delar tvättmaskin. Vanliga hyreshus t.ex. Har det slagit er att dessa maskiner ofta är ganska gamla; det är för att det kollektiva tänket har bättre ekonomi och alltså råd med högre kvalitet än det individualistiska tänket. Nästa steg i den här riktningen vore om man hade fullt utvecklade bad- och tvättstugor så att det bara behövdes en stor varmvattenberedare, med flera duschar, i ett helt bostadsområde.
Det här med att byta frys och kylskåp till lågenergidito kan man ha delade meningar om. Gör det när det gamla skåpet gett upp men inte nu direkt om du redan har ett som funkar. Det går åt mängder med energi att skapa och transportera ett nytt skåp. Däremot kanske du kan ha det någon annanstans än i köket – som ju oftast är husets varmaste rum. I yttre hallen, skafferiet eller garaget är kanske en bättre plats. Om det står kallt behöver det inte jobba så mycket. Det samma gäller naturligtvis för frysen.
Micro, diskmaskin, locktång, plattång, fön, aktiva hörlurar m.fl. dum-prylar behöver du egentligen inte alls! Stereon kanske du kan slopa om du kan spela skivor i din dvd och koppla hela tevepaketet till ett par högtalare? Eller varför inte bara ha en dator för allt det här? Kan du leva utan teve? Släck alltid ljuset när du lämnar rummet. Ha inga grejer på stand-by. Dra ur laddaren (och alla andra adapters) ur väggen när mobilen är färdigladdad. Byt till vedspis, odla din egen mat! Det går att dra det hur långt som helst.

Sverige: ett högriskområde!

Nu är kärnkraften helt plötsligt tillbaka på agendan igen. Bygga ut eller lägga ner, det är frågan. Förespråkarna brukar ofta nu för tiden lyfta fram den som ”klimatsmart” eller ”ett mycket bra alternativ för miljöns skull” helt enkelt. Ja ni skulle nog känna igen en hel del av språkbruket om jag gav er några smakprov:

- Kärnkraften ger inga co2-utsläpp.

- Det gäller bara att hitta den ultimata slutförvaringen.

…eller bäst av alla tycker jag:

- Den svenska kärnkraften är världens säkraste!

Den känner ni väl igen? Jo, jag tänkte nog det.

Låt oss nu spalta upp och bena lite för att se hur mycket sanning det ligger i dessa påståenden (och från och med nu kommer jag att skriva kk när jag menar kärnkraft). Vi kan väl börja med det som det flaggas mest för just nu i debatten, nämligen det att kk inte ger några co2-utsläpp.
Detta påstående måste antingen vara en grov, medveten lögn eller en påhittat av en person utan minsta insyn i ämnet. Sanningen är att den svenska kk´n skapar utsläpp om fyra miljoner ton koldioxid per år. Kruxet – och anledningen till att man kan ljuga så i frågan – är att denna co2 släpps ut i USA, där brytning och anrikning sker, och inte i Sverige. T.ex: kan nämnas att anrikningsanläggningen i Kentucky (varifrån det svenska bränslet sen kommer) drivs av två kolkraftverk om 1000 Mw vardera.
Om man slår ihop brytning, anrikning, transporter m.f.l. faktorer och delar upp det på den el som kommer från kk (65 Twh) får man fram ett värde på 64 gr co2-ekvivalenter/kwh. Krångligt? Man kan också säga som tidigare: fyra miljoner ton co2! Eller varför inte i procent: Kk står för 7% av Sveriges co2-utsläpp och är alltså uppe och tävlar i toppen av utsläppsboveri, tillsammans med flyget, vägburna transporter o.s.v.

Nästa argument: Slutförvaringen!
När vi nu konstaterat att kk skapar enorma utsläpp kan vi ju också konstatera att detta andra påstående är ett icke-argument. ”Det gäller bara att hitta en slutförvaring.” Vaddå bara?! Man ger medvetet ett sken av att detta är kk´s enda problematik och får folk att titta åt ett annat håll än på t.ex co2-utsläppen. Man vill också ge ett sken av att det ”bara” är slutavfallet som är giftigt, men i verkligheten, där i alla fall en del av oss lever, finns det tre sorters restprodukter från den svenska kk´n. Avfallet/bränslestavarna, luftutsläpp från härden via kraftverkens skorstenar och kylvattensutsläpp. Låt oss börja med luftutsläppen. Poängen med alla skorstenar är att de står i förbindelse med en härd av något slag; så även här. I avgaserna från våra svenska kk-verk finns totalt 22 olika nuklider (bl.a. krypton 85 och kol-14), 9 ädelgaser samt två typer av jod. Så till kylvattnet: Förutom att det varma vattnet påverkar Östersjöns medeltemperatur så innehåller även detta en mängd nuklider (bl.a. Tritium H-3). Enligt danska mätningar har Forsmark och Oskarshamn länge varit de största skurkarna kring innanhavet medan de ryska verken med Ignalina i spetsen har de bästa värdena i mätningarna. Andra mätningar (svenska) gjorda på bequerellhalten i östersjöfisk pekar åt samma håll. Ingenstans har fisken så höga värden som längs den svenska kusten (snart uppe i 300 bq per kilo fisk).
Vi kan alltså tryggt konstatera att ”det gäller bara slutförvaringen” är ett totalt ogiltigt argument. Men låtom oss ändock taga en titt på hur planerna för en svensk slutförvaring ser ut. En av dessa, som kallas för KBS-metoden, går ut på att lägga avfallet i grundvatten 500 m. under Östersjön. Detta är på tok för grunt. På ynka 500 m. finns fortfarande en stor sprickbildningsrisk och när man lagrar i vatten finns inte heller någon återtagbarhet – det ligger där det ligger, även om det i efterhand skulle visa sig vara en dålig idé. Skulle vi lagra i torra urbergsfickor finns däremot denna återtagbarhet. Jordbävningar, terroristattacker, bombningar (definitivt A–bombningar), istid skulle alla kunna orsaka enorma läckage. Vi måste också se till att människor under en period som sträcker sig 100 000 år framåt i tiden har en obruten kunskapstradition om slutförvaret och var det finns.

Jaha, då har vi bara det sista och kanske vanligaste argumentet kvar, det om att ”den svenska kk´n är världens säkraste”. Återigen; om någon säger detta så ljuger den personen dig rakt upp i ansiktet eller är så dåligt påläst att hon faktiskt borde förbjudas tala. Det är ont om så gamla och dåliga kk-verk i världen idag som i Sverige. En del utländska experter talar t.o.m. i termer av att om det finns risk för en riktig smäll någonstans i världen idag så är det i Sverige. Vi är högriskområde!

Nästa gång tänkte jag snacka lite om hur man kan minska sitt kk´s beroende.

Johannes von Tjöta Söderqvist

Skapelseberättelse.

En gång låg Jorden som ny (även om hon redan då var mycket gammal); orörd med bäckar, forsar, myrar, tjärn och sjöar. Hon låg där beklädd med den allomslutande Skogen som en päls. Hela tidevarv kom och gick utan att hennes sätt att leva och vara sattes ifråga. Mular, trynen, nosar och näsor levde alla i detta hela, visserligen något distanserat från varandra men ändå med ömsesidig respekt.
Så kom där ett folk. Med spett och yxa karvade de ut som små luckor i helheten. De kallade sig själva för människor och allt det andra för ”djur” och ”växter”. Trots detta levde de i relativ fred med sin omgivning.
Men när denna tid närmade sig sitt slut började människorna tappa bort sitt band till Jorden och hennes puls kändes inte längre igen i deras hjärtan. Så de började resa ut över kontinenterna och haven i evig jakt på det som gått förlorat. Men om man jagar det utom sig som bara står att finna inom sig kan det aldrig gå bra. Människorna dödade och utrotade eller tämjde alla andra folk och varelser som fortfarande levde i respekt för varandra som kom i deras väg. De grävde sig ner i Jorden och under haven och långt inne i urbergen hittade de sitt nya samhälles blod som kunde brinna och ge människorna fruktansvärd styrka om det hälldes i en maskin. Så de reste i luften, högg hela skogar, reste enorma städer, utkämpade fruktansvärda krig, hittade förklaringar på allt och kallade sig för civiliserade. Men som med alla stora lektioner fanns det en stor lärdom att dra ur allt detta.
Mitt i detta stora och trasiga fanns det ett folk – ett nytt, men ändå det äldsta folket – som inte hade glömt den ursprungliga uppgörelsen med Jorden. De var inte utav en ras utan av alla och de såg sig som jämlikar med helheten. De hade sovit i en eon men nu var deras tid att träda fram, så de vaknade och talade och sjöng, målade, skrev och spred sin känsla på alla sätt de kunde och de gjorde detta trots att de visste att det inte kunde rädda någonting av den värld de blivit födda in i. De sjöng inte av sorg om denna gamla värld som var dömd att gå under, utan av glädje om den nya tid som nu var här. Överallt på hela Jorden förkunnade de sitt budskap och de sjöng medan det svarta blodet brann och de sjöng när himlen öppnade sig för att kväva all elden och de sjöng om Jordens nya puls och att vi nu återigen kan känna denna i våra hjärtan om vi vill.
Vår eras ögon sluter sig och Ion´ öppnas.