EKOLANDET 2

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur ett samarbete mellan olika hushåll på landsbygden, för att öka graden av lokalt oberoende, skulle kunna se ut. Men vad jag glömde då och som kanske är bland det viktigaste är hur man faktiskt börjar. Hur kallar man till ett möte utan att bli någon slags ledare med krav på sig att vara den med alla de rätta tankarna? Hur undviker man sen att denna grupp utvecklas till att bli en vanlig, tungrodd förening med den klassiska hierarkiska uppbyggnaden? Hur får man folk att brinna för saken så att de självmant gör sin del av det nödvändiga arbetet? Efter många, långa samtal med vänner, sambo och mina egna motstridiga inre personligheter började en särskild idé att sticka ut från de andra i flödet.

Vi (jag och mina olika samtalspartners) hade alla varit på någon form av möte där det förväntades av en att man skulle ge sin vision för en levande landsbygd ord. Alltså; mötena fokuserade alla på "vad är det vi vill ha" - en helt konsekvent fråga för alla som vill bygga en ny sorts liv. Men problemet med detta tema är att det -förutom att fokusera på det inåtgående, själviska flödet, "att ha" - dels kan vara svårt och kanske känns krystat för en del individer att leverera idéer på det viset och att det genast bygger upp färdiga, långt bort liggande, svåruppnåeliga mål. Vore det inte bättre om vi alla bara presenterade vad vi redan nu har?

I den här modellen släpps alla fria att välja vad de vill bjussa på (om de ens vill bjussa). Om man vet vad alla andra har (som ju kan vara allt från grävskopor till böcker, till honung, till kunskap om en viss odlingsmetod, till ett partyband för 50-årskalaset) så är det ju lättare för individen att uppnå sina egna personliga, längre bort liggande, mål. Någon kanske skulle vilja öppna en gårdsbutik men känner sig hindrad av alla skatteregler som omger ett eget företag; men någon annan i gruppen kanske kan sånt här och erbjuder sin hjälp.
Det gamla bondesamhället måste ha fungerat någonting i den här stilen; alla visste ju som bekant allt om varandra. "Nils-Oskar på Flateklämman, han e allt en jäkel på rotkorgsflätning han". Eller: "Inga-Lisa på Där Väste vet allt om koas olika magar hon". Det var ett nätverk i ordet rätta bemärkelse som byggde på en näst intill medfödd kunskap om vilken skiftande kunskap som fanns på alla de olika gårdarna runt omkring. Det blir inget svåruppnåeligt mål med en flätad komposthäck om man vet att grannen kan just detta.


Mvh:
Johannes

Långsiktighetens kärna?

Jag har en vän neråt kusten som tillsammans med några grannar startat upp ett odlingsprojekt vilket har en planerad uppstartsfas på 200 år. Det vill säga att de ska driva projektet så länge och sen ska de utvärdera om det var en bra idé eller inte, vad har vi lärt oss under tiden etcetera - eller rättare sagt deras barnbarnsbarnbarn ska göra det.
200 år alltså. Ja, det låter ju som en lång period, men sett ur t.ex:Hopi-indianernas eller Sanfolkets (urgammalt folkslag som lever kring trakterna av mänsklighetens vagga i afrikanska mellanvästern) så är 200 år ett sandkorn i öknen. San har en historia och ett sammanhängande kulturarv som samlare och jägare vilket sträcker sig ända tillbaka till vår arts gryning, medan Hopi har en mycket lång sammanhängande odlingskultur på ungefär 3500 år. Sett i skenet av detta är min väns odlingsgemenskap ett ganska blygsamt projekt. Samtidigt är det naturligtvis så att det är värt all respekt att ens starta ett liknande företag i vår värld och tid. Finns det några jag tror ändå har en chans att ro iland något liknande så är det dessa människor.

Varför är det så att det i vår kultur är så svårt att på allvar driva långsiktiga projekt? Vad är det som gör att även den godaste och mest osjälviska tanke till slut urholkas? Jag har massor med exempel bara ur mitt eget liv, både från den politiska arenan, förenings- och nätverksvärlden, på hur makten korrumperar, ideologiskt felaktiga kompromisser görs, folk blir överkörda och tröttnar, ordföranden - eldsjälen - får göra allt jobbet själv och hela konceptet rasar när denne bränt ut sig.... Detta är en fråga jag ställt mig mycket, men som jag inte kommit fram till något enkel lättfattligt svar på.

Vad jag däremot vet om odlargruppen neråt kusten, som skiljer dem från alla projekt jag varit med i, är att de inte har någon egentlig ordförande, att de arbetar väldigt aktivt med att undvika konflikter genom att lyfta fram problem och underliggande gnissliga känslor.
Vad jag vet om Hopi är att de ser på sin odling som en "act of faith"- att odla är en religiös handling - och att de antagligen skulle skaka på huvudet och fnissa om de såg våra västerländska kursgårdsförsök att återknyta till Naturen. Hopis träffas inte i grupper och klappar på majskolvar, de sköter om majsplantan istället.
I västerlandet har vi en uppdelning mellan religion/andlighet och arbete/fritid vilken känns främmande för de flesta naturfolk. Här träffas vi en gång i veckan i en kyrka eller på någon meditationsgrupp (med tema Hopiindianer) och har en helig stund, medan själva livet in i dess minsta beståndsdelar är heligt för dessa folk. Om vi likt t.ex. Hopi betraktade våra handlingar som andliga så skulle det nog ganska snart börja utkristallisera sig för var och en av oss huruvida ett specifik göromål befann sig på den vita eller svarta magiskalan. (Ärligt talat; kan det vara vit magi att spekulera i oljebranschen?)

En annan intressant detalj med de här folken är att de har otroligt välutvecklade system för att spåra och reda ut konflikter. Författaren och journalisten Lasse Berg, som levt med just Sanfolket under längre tid, har vittnat om just detta förhållande. Något som alltid skakar om och hotar just vårt samhälle är "Den Late", men San verkar ha inställningen att "alla är olika; en del är flitiga, en del är lata". Även om en viss individ inte gör ett ärligt handtag på flera veckor så accepterar man det utan att skuldbelägga.
San är en mer jägarbetonad kultur än Hopi och alltså kretsar en stor del av livet kring detta ämne. För att undvika hierarkier och översitteri med storjägare och underlydande har man inrättat samhället så att de som har en mindre naturlig fallenhet för jakt istället blir pilmakare. När jägaren så kommer hem med sitt byte blir det både denne och pilens tillverkare som får äran - vilken de båda, om man ska tro Lasse Berg, aktivt försöker undvika att få för mycket av.

Om människor sitter samman som en helhet (eller kanske rent av en Helighet) behövs inga föreningar, tråkiga styrelsemöten eller mansdominerade maktstrukturer. När den alienerade individen försöker återknyta till Jorden och sina medmänniskor faller hon oftast i fällan att göra det inom dessa maktstrukturers ramverk och hon hamnar på en annan plats än dit hennes hjärta längtade.
Om vi vågade tänka tanken att vi inte är de från paradiset förvisade, att vi sitter ihop med varandra och paradiset vi faktiskt lever i, vi är en lika skön beståndsdel i denna lustgård som vilken blomma som helst; vi och dom är ett, ni och jag... Låt oss utföra vackra handlingar tillsammans.

Mvh:
Johannes

MÄNNISKANS BÄSTA VÄN.

Man brukar ju säga att det är hunden som är människans bästa vän; forskare har velat få det till att bli geten, men frågan är om det inte är masken som borde föräras denna titel – åtminstone under de senaste 15 000 åren när vi varit bofasta jordbrukare.
Charles Darwin var mycket intresserad av daggmasken och övertygad om att det inte funnits något viktigare djur i världshistorien. Helt klart är i alla fall att det vi kallar civilisation knappast skulle ha varit möjligt denne lille gynnare förutan. Utan dessa mänsklighetens välgörare blir jordarna ofruktbara, folken tvingas flytta; det blir krig och elände.

Bisarrt nog är det just vi människor, som har masken att tacka för så mycket, som på senare år blivit dennes värste fiende. Våra maskiner är stora och skickar kraftiga, onaturliga vibrationer genom marken vilket skrämmer slag på den stackars masken. För att skydda sig kryper en del av dem djupare ner men här blir de krossade av traktorns tyngd eller sönderskurna av plogen. De individer som söker sig upp till ytan som skydd blir snabbt uppätna av måsar eller torkar ut. Våra bekämpningsmedel och all konstgödseln gör knappast saken bättre. Som exempel kan nämnas att medan man i en handbearbetad, välskött jord kan finna ca: 500 mask på en enda kvadratmeter så finner man på samma yta i den ”rationellt” brukade jordbruksjorden bara 10 stycken. Men, men… jag ska inte haka upp mig vid liknande, tragiska siffror och exempel, utan istället snabbt återvända till vår vän maskens alla undergörande förmågor. Ja, vi ska till och med hinna ta en liten titt på hur vi, med en lite mildare inställning till Jorden, skulle kunna ersätta både pesticiderna och konstgödseln med… ja just det: Mask!

Masken påskyndar Jordens förmultningsprocess genom att äta alla sorters organiskt material men även mögel och andra svampar. Samtidigt som den gör detta gödslar den naturligtvis Jorden – och vilken gödsel sen! Oavsett om den jord den lever i är sur eller basisk så blir alltid maskens spillning i stort sett ph-neutral. Precis som fåglarna gör äter masken småsten vilka långsamt bryts ned i dess matsmältningssystem och frigör mängder med växtnäring. När gruset i den lille jordinnevånarens mage bryts ned löses nämligen silikatmineraler och kisel frigörs. En frisk mask producerar mellan halva och hela sin egen kroppsvikt i gödsel per dygn. Om det konventionella jordbruket skulle orka ta sig upp i en kvot om 50 mask per kvadratmeter skulle dessa på hundra dagar alltså kunna producera 50 ton växtnäring per hektar. Tänk då bara tanken på 500 stycken per kvm som i det tidigare exemplet.
Till skillnad från den syntetiskt framställda konstgödseln så är maskens spillning levande och full av mikroorganismer. Vidare så håller maskspillning både fukt och kväve bättre än annan jord. Men det tar inte stopp här. I USA har man i experiment sett att maskens avföring verkar som medicin och alltså inte bara gödslar utan faktiskt också kan hjälpa till att bota sjuka plantor.
Amerikanska vinodlare som har börjat gödsla sina odlingar med maskspillning istället för den konventionella handelsgödseln säger sig till och med kunna känna en smakförbättring på det färdiga vinet.

Ok, ok maskgödning är bra! Jag tror att budskapet har gått fram vid det här laget. Men fyller de någon mer funktion än att gödsla Jorden då? Jo det vill jag lova att de gör. Förutom att de med sina gångar gör Jorden porös och genomsläpplig både för vatten, luft och växtrötter så fungerar de även som markens air conditioner kombinerat syrepump. Växternas rötter och alla andra levande varelser nere i marken utandas, liksom vi, koldioxid vilken är en tung gas. Om det inte vore för maskarna skulle Jorden snabbt mättas på CO2 och bli ofruktbar, men när dessa kryper upp till ytan via sina gångar så trycker de den tunga CO2-luften framför sig och renar alltså samtidigt Jorden. På samma sätt suger de med sig frisk luft på vägen ner igen. Om alla maskar på ett välskött hektar jordbruksmark gjorde gemensam sak och kröp upp till ytan och sedan vände ner igen skulle de i detta enda andetag utväxla mellan 10 och 20 kubikmeter luft.

Masken är även en aktiv skadedjursbekämpare. När äppelträden på hösten släpper sina löv är masken där och äter upp de löv som du inte fick upp med krattan, på vilka annars skorv lätt skulle kunna övervintra. En enda mask kan äta upp till 70 skorvangripna blad på en månad.
Lägg nu till allt detta de välkända fakta som de flesta av oss redan kände till: att den hämtar upp viktiga mineraler ur alven till matjordslagret och att den kan förvandla en avfallshög till undergörande kompost på mindre än ett år.

Vad är då maskens optimala miljö, hur ser den ut och vad kan vi göra för att få masken att trivas bättre hos oss; kan man inte odla mask?
Ja för att få svar på alla dessa frågor så måste vi först lära oss att dessa djur, som vi i vardagligt tal bara omnämner mask, faktiskt utgör en hel grupp av raser (i Sverige finns inte mindre än 15 olika) som alla har något varierande krav på sin närmiljö. Den jag hade tänkt fokusera på här är den lite mindre lövmask som bär det vackra namnet Eisenia Foetida, eller kompostmask (på engelska är den känd som Red Wiggler).
Anledningen till att denna mask blivit så populär beror nog främst på hastigheten i förökningsprocessen. Eisenia kompenserar det faktum att hon faktiskt producerar något mindre gödsel än sina större släktingar med sin överlägsna reproduktionsförmåga – vilket i slutändan alltså ändå leder till mer gödsel. En mask kan leva i upp till sju år och kan under denna tid ge upphov till ytterligare en ny mask per dygn.

Det första man kan göra som vanlig trädgårdsodlare för att få masken att trivas bättre är att sluta använda jordfräs. Luckra dina bäddar lite lätt med en grep istället och vänd bara Jorden hösten innan du ska sätta potatis.
Täckodla! Våra små vänner trivs jättebra på en porös, fuktig jord som är översållad med gräsklippsmat. Täckodling torde väl också vara en förutsättning för den som bara vänder om i myllan vart fjärde år.
Djupsängsodla! Desto mindre packad och desto djupare mylligheten når, desto bättre trivs också masken.
Mata dem ordentligt. Ja, efterhand som antalet maskar ökar i dina trädgårdsland kan du också öka mängden gödsel och kompost som du tillför (jo, det är sant, men gör det med måtta och öka givan väldigt långsamt).

På vissa håll, speciellt i USA, har man börjat satsa stort på försäljning av maskyngel och spillning från Red Wiggler och förser faktiskt det konventionella jordbruket med denna handelsgödsel. Tyvärr är den amerikanska modellen inte hållbar i det långa loppet då den bygger på en enormt energikrävande process som dessutom är direkt beroende av spillningen från jättelika mjölkfabriker med tusentals kor. Den fasta avföringen ska separeras från urinen, torkas och matas ut till de jättelika maskbingarna. Handelsgödseln separeras ut från maskarna och deras yngel med hjälp av mera maskiner och sen är det torkning igen, förpackning och distribution. En väldigt energislukande – för att inte tala om kärlekslös – apparat.
Låt oss istället applicera tanken om att odla mask på det småskaliga självhushållet. Förutom att öka bördigheten i den egna Jorden skulle småbrukaren här kunna få in lite välförtjänta ”ägg-pengar” på att (istället för ägg) sälja handelsgödsel i form av maskspillning. Även ynglen och dräneringsvattnet från din odling går att sälja.

Du kan enkelt bygga din egen maskodling. Större eller mindre spelar ingen roll, principen är densamma.

*Ställ två plastbingar (hinkar eller liknande större lådor) i varandra, men placera först ett par ca: 1dm höga klossar i den undre bingen så att den övre (i vilken du ska ha masken) inte sjunker ned till bottnen av den undre. Borra också några hål (ca: 6-8 mm stora) i bottnen av den övre bingen där dräneringsvattnet kan rinna ut. Denna vätska samlas i den undre behållaren och är i princip flytande växtnäring. Det är viktigt att tömma denna undre binge då och då så att vattnet inte når upp till hålen i den övre. Gör också några lufthål på sidorna. Längst ned på sidan av den övre bingen ska du också göra en lucka så att du kan tömma behållaren på färdig spillning.

* Nu ska vi bädda bottnen på själva maskbingen. När avfallet du strax ska tillsätta om ett par dagar börjar brytas ned så kommer temperaturen i komposten att öka. Om den överstiger 30 grader riskerar masken att dö varför den måste ha denna ”bädd” att återvända till. Bäddningen gör du av ofärgad kartong som du river i små bitar. Blanda också i lite vanlig jord eller brunnen kompost. Bäddningen ska vara minst 5 cm tjock. Fukta med sprayflaska.

* Nu lägger du på lite hushållsavfall och kanske något gräsklipp, men bara så att bäddningen blir täckt. Upprepa med ytterligare något lite kartong och avfall.

* Undvik alltid starka kryddor och matolja i avfallet. I början, innan du fått igång komposten ordentligt ska du också undvika citrusskal, pasta, kött och bröd. Favoriten är kaffesump och gamla teblad.

* Eventuellt kan du tillsätta lite hästgödsel för att få extra fjutt på det hela. Personligen har jag även testat med fårskit, vilket de verkar gilla skarpt.

* Vattna igen.

* Tillsätt masken på toppen av bingen. De ogillar ljuset och kommer strax att ha krupit ned i komposten. Om några individer ligger kvar på toppen efter en halvtimma är de antingen sjuka eller döda.

* Lägg på ett lock med lufthål.

* Mylla aldrig ned det nya avfallet som du lägger på utan fortsätt att varva papper och avfall i toppen av bingen. På så sätt kommer masken alltid att söka sig uppåt bingen i jakt på föda och du minimerar antalet mask i bottnen när du skördar spillningen.

* Tänk i alla led av hanteringen på maskens bästa och att dess grundförutsättningar heter syre, fukt, mörker och 10 – 25 graders värme.

Det är lätt och roligt att odla mask och efter ett tag så kommer du behöva utöka din kompost. Kanske får du också problem med att skaffa dem all den mat de behöver. Ett tips är då att besöka någon lokal restaurang. Det slängs mängder med mat idag och krögarna brukar bara bli glada om någon kommer och hämtar en del avfall, då de får betala extra för sophämtningen så fort de överskrider sin beräknade kvot.
Personligen skulle jag som sagt vilja avråda från all form av stordrift. Släpp ut dina maskar i dina egna odlingar på hösten när de blivit stora.
Detta görs enklast så här: Töm ut hela den övre behållaren på en plan yta och skrapa bort ytlagret efterhand som maskarna kryper längre ner undan ljuset. Till slut har du på detta sätt separerat nästan all fullvuxen mask från komposten. Lägg tillbaka komposten som är full av ägg och yngel i bingen och släpp ut maskarna, antingen i din trädgårdskompost eller direkt i landet.

Jo, maskarna är nog i sanning våra bästa vänner. Behandla dem därför alltid med tillbörlig respekt. Utan dem kanske inte vår värld, så som vi känner den idag skulle vara möjlig. Utan dem skulle kanske inte jag kunna sitta här idag vid min dator och skriva denna lilla kärleksförklaring.

Mvh:
Johannes von EiseniaLover Söderqvist

(Artikeln tidigare publicerad i Fri Jord)