A Crude Awakening

Här:

http://www.youtube.com/watch?v=KDmU7_nx1Fc


//J.

Lögnen om folkstyre.

Att rösta för ”det rätta” är faktiskt inte det samma som att göra någonting för det. Nej, det innebär bara att man tyst och anonymt inför de man röstar på svagt tillkännager att man vill att det ska segra. Röstning kan aldrig någonsin jämställas med eget handlande då det snarare handlar om att lämna över sin idé om ”det rätta” i händerna på någon annan. Så om du är en klok människa, varför vill du lämna över ansvaret åt någon annans godtycke?

Barn i fattigare länder dör under produktionen av våra kläder, vår mat, vår pornografi. Den dagen då majoriteten här hemma röstar för att detta system ska avskaffas kommer den att göra så bara därför att det knappt finns något slaveri av denna sort kvar att avskaffa. Det sker först den dagen då näringslivet redan har hittat en annan väg att gå och alltså har ok:at att ett sådant beslut går igenom. Antagligen är det just samma nämnda majoritet som då är slavarna. ”Endast den som genom att rösta hävdar sin egen frihet, kan med sin röst påskynda slaveriets avskaffande” skriver Thoreau i sin lilla traktat Om Civilt Motstånd från 1849 och de orden är lika aktuella idag som de var under abolitionisternas kampår i staterna.

Jag är övertygad om att de allra, allra flesta inte vill se fattigdom, miljöförstöring, krig o.s.v. här på Jorden, men samtidigt har alla vi i den så kallat demokratiska världen, vi som påstås ha makt, överlämnat och förminskat våra möjligheter att påverka i händerna på ett gäng kompisutnämnda kandidater. Hur ska vi någonsin få bort svälten när det bästa förslag våra politiker kan komma upp med är att bygga nya fattighus. Hur fräscha och modernt inrättade dessa än blir så är de fortfarande fattighus! Hur kan man tro att Jorden kommer må bättre av ökad, men ”grön”, konsumtion? Inte heller krigen kommer att upphöra bara för att våra folkvalda kommit på att byta namn på företeelsen från just krig till ”väpnad intervention” eller som i fallet med den svenska militäraktionen i Afghanistan till det ytterligt luddiga: att ”sända en insatsstyrka”.

Nästan alla system erkänner rätten att göra uppror mot de styrande om dessa blivit folkets förtryckare, men kom ihåg att den så kallade ”allmänna uppfattningen” alltid kommer hävda att så inte är fallet just nu. Ge mig ett exempel på en regering i historien som sagt: ”Oj då, vi blev visst lite hårda där ett tag; här, varsågod, makten är er nu.”
Känner du att tiden är inne för ett fredligt uppror så grip ögonblicket och genomför det. Det finns dessutom många, till en början obemärkta, sätt att revoltera mot ett skadligt system: Till att börja med kan man försöka planlägga sitt eget liv på så vis att man deltar i systemet så lite som möjligt. Det kan vara att betala av sina lån, spara pengar i madrassen istället för på banken, strunta helt i att spara, sluta löneslava, bli självhushållande, vägra slutavverka, hjälpa någon utan att i gengäld kräva pengar o.s.v. Samhället är byggt för egocentriska begärstillfredställare; så bara genom den enkla åtgärden att bli något annat än en sådan borde vara nog för var och en.

Jag avslutar med lite Thoreau igen:
”Det är inte en människas självklara plikt att ägna sig åt att utplåna ett missförhållande, även om det har enorma proportioner: man kan ha andra legitima uppgifter att ägna sig åt; men det är hennes plikt att åtminstone tvätta händerna rena från det, och att, om hon inte vidare tänker på det, inte i realiteten ge det sitt stöd.”

Tror jag:
Johannes

Motstånd är frihet!

Ett av politikens ständiga problem är att hålla folkviljan i shack, det vill säga på sin egen sida. Ett företag som naturligtvis inte är så enkelt eftersom ingen verkligt tänkande person väl någonsin tyckt som makten(?).

Om folk verkligen tänkte efter och begrundade vilka ledare de verkligen skulle vilja ha så hamnade nog dessa arketyper på rymdmilsavstånd från verklighetens aspiranter. För ärligt nu... Vem vill ledas av någon som är tränad på att kohandla bort all essens ur livselixiret? Vem, utom möjligen maktmänniskorna själva, vill ens se en så stor maktkoncentration i händerna på så få som idag är fallet? Vem vill på allvar ha någon som säger "Ge mig makten" till sin ledare? Och vem tror egentligen att någon annan vet bättre än du hur just ditt liv bör levas?
Alltså, om vi alla tänkte efter så skulle, mycket snabbt all världens regeringsunderlag upplösas till intet. Det samma skulle naturligtvis också kunna gälla för finans- och näringslivets "true world leaders" - vill vi inte ha dem så kan vi faktiskt avskaffa eller avsätta dem, det är vi som är deras maktbas. Kunde vi sen dessutom alla kontemplera över den enkla sanningen som säger att makten över våra egna liv är vår - din och min - så vore denna gamla, tunga och trasiga världs dagar räknade och en ny tid skulle finnas där på stört. Även nu är den bara ett knappt andetag bort - om vi bara kunde förstå det. Det finns egentligen inget som hindrar detta från att ske, inte något verkligt legitimt skäl.

Problemet idag är bara att vi, många av oss, inte lever i verkligheten och det finns goda skäl till att det förhåller sig så. Vi lever i TV-, pop-, franchise- och konsumtionsvärlden. Verkligheten, som åtminstone jag ser den, är att gå upp varje morgon skaffa mat, överleva, älska och dö och det är av yttersta vikt för våra olika samhällssystem att vi, folket, aldrig tillåts komma till denna insikt. Det är av yttersta vikt att vi fortsätter tro att verkligheten består av kommunister och kapitalister, moderater och sossar, hippies och skinheads, AIK:are och Djurgårdare, samhällsklasser, raser, religioner, humansiter, hund- och kattmänniskor.

Att tänka utanför boxen är att inte godkänna och nöja sig med enbart de av samhällsapparaten på förhand granskade åsikterna. För kom ihåg att inga nya tankar kommer att komma inifrån systemet självt! En helt ny syn på ett ämne ryms inte i vare sig tidningarnas tabloidformat eller i något debattprogram på TV. De 20 minuter som ägnas varje debatt kan aldrig förmedla några nya tankar. Här ryms enbart rostigt gods! Nej, att tänka utanför boxen innebär att vara illojal mot allt - men även att vara intresserad av allt. Att varken stöta bort eller tro för starkt. Man måste bli en nyfiken förrädare - helst med glimten i ögat.

Tror jag:
J.

Sagorna och det Vilda.

För ett tag sedan fick jag en direkt förfrågan om att skriva om sagorna och deras betydelse för oss. "Oj, vilken viktig fråga" tänkte jag och sedan dess har bakhuvudsprocesserna varit igång. Igår började plötsligt ett resultat växa fram i mitt anteckningsblock. Tack för frågan!

Väldigt många sagor, för att inte säga de allra flesta, innehåller och behandlar begreppet vildhet på något sätt. Ibland som något negativt men i de övervägande fallen som något mycket positivt; ja många gånger är det att uppnå just vildhet som är själva sagans mål eller sensmoral. All vildhet är inte bacchantisk, ung och dum. Att på fyllan slå sönder ett skyltfönster är, enligt mig, ett tydligt uttryck för den väldigt tämjande längtan som det är att vilja tillhöra en grupp. Nej, de enda vilda människor jag känner är antingen gamla, eller härjade nog att ha hunnnit uppnå en viss erfarenhet - jag själv är inte en av dem, så ta alla dessa mina påståenden med ett par deciliter salt.

De flesta sagor som behandlar unga flickor (ofta prinsessor) och/eller pojkars (ofta prinsar) uppväxt och utveckling handlar om att finna den egna inre styrkan; om att bli lyhörd nog så att det inre örat kan uppfatta den inre rådgivaren, den som vet allt om rätt och fel - oberoende av samhällets lagar och normer. Ofta är det just kulturen och samhällets tvång som utgör de unga hjältarnas hinder och som i sagan ofta inkarnerar som monstret. Ibland, som i till exempel Romeo och Julia, är tvånget så starkt att hjältarna måste dö. Då är det de efterlevande som får försöka dra lärdom av sina misstag. Kanske kan det uppfattas som lite tråkigt att de inte får "leva lyckliga i alla sina dagar", men så är det ju också sagans poäng: Den vill lära oss, (inte Romeo och Julia) att i ett totalitärt och tamt samhälle som stänger vildheten ute så väntar bara överlevnad följt av död, inte liv och död.
Ett modernare exempel är Star Wars. Darth Vader "mer maskin än människa" är förledd och förförd av den försåtliga känslan av styrka som rationalism, civilisation och teknik kan ge. De är alla uttryck för den mörka sidan av vår mänskliga kreativitet. Luke - hans son - däremot kämpar för att försöka höra den där inre rösten som ger vid handen vad som är rätt: Att följa hjärtats väg, utan att vara dum och naiv.

Det bästa med sagor är att man egentligen inte alls behöver "förstå" deras inneboende budskap för att ha stor nytta utav dem. Många gånger, tror jag, kan sådana tolkningsförsök förstöra mer än de hjälper. Sagorna lär oss hur livet ska levas, eller snarare hur livet fungerar; de lär oss något om vildhet.

Ibland tror jag faktiskt att det som skiljer oss som i dagarna med oro ser på naturens varningssignaler från de som tror på bizniz as usual är just förmågan att åtminstone i viss utsträckning kunna tänka mytologiskt istället för mekanistiskt-psykologiskt. "Utmana inte livet! Lek inte gud, då kommer det att gå dig illa!" Vi vet kanske inte riktigt varför det är så, men det är så.
Kanske är det för att vi läst sagan om Odysseus som vi vet att det är så? Efter erövringen av Troja utropar denne att han inte behöver Gudarna eftersom han mer eller mindre är en gud själv. Att utropa sig till gud är inte att följa den inre rådgivaren. Därför driver han på havet i 30 år ända tills han förstår att hybris är den allvarligaste av alla villfarelser.

Jag vet inte vad det innebär att bli vild, men jag vet att det inte innefattar att alltid följa lagen - vare sig den bokförda eller den som säger att man ska passa sig för vad grannen kan komma att tycka. Sagorna är en av våra absolut bästa redskap på den vägen.

Tror jag:

Johannes