Jorden - vad göra II

Här kommer nu lite tråkiga siffror från IEA (International Energy Agency), som de presenterade under 2005.

I ett "business as usual" -scenario räknar IEA med att efterfrågan på energi år 2030 kommer att vara 60% högre än idag och att de fossila bränslenas andel kommer att öka från 70 till 80% av den totala energin. Inom OECD är det främst transportsektorn som står för ökningen.
Inom de nya tillväxtekonomierna är det både industri och transport som spelar in (och vi kan knappast banna dem om vi inte själva tar ett första steg).
IEA har även ett alternativt scenario där de räknat in de alternativa bränslena (okonventionella fossila bränslen, biobränslen och kärnkraft) och i den här modellen ligger oljan ändå på en ökning med 26% år 2030.

*SUCK*

Johannes von Reaktionär Domedagsidiot Söderqvist

Kolla gärna in:
www.hillevihelmfrid.com

Ett nytt kontrakt

En gång i tiden fanns det ett kontrakt mellan Jorden och människan; eller Du väljer kanske att istället för att använda ordet kontrakt säga att det en gång fanns en gemensam föreställning om att Jorden var helig. Vissa folk omfattar fortfarande denna idé och vördar kontraktet - andra gör det inte.

Frågan som jag skulle vilja ställa är; vad har vi egentligen vunnit på 10 000 år av civilisation? Ja, vad ÄR civilisation? Jo, för en sådär 10 000 år sedan började människan bli bofast till följd av att hon gjort den revloutionerande upptäckten att en åker kunde ge en jämnare tillgång på föda än insamlandet av vilda växter och att tämjda djur blev en sorts levande köttlager. Nackdelen var att arbetsinsatsen blev mycket större, så för att undslippa detta slitet började människorna göra överfall på varandra och ta slavar. I takt med att den här sortens överfall blev vanligare slöt sig bönderna och herdarna tätare samman och började resa pallisader. De muromgärdade byarna och såsmåningom städerna, markerar civilisationens födelse. Ur detta händelseförlopp har sen olika företeelser utvecklats som t. ex: fursteskap, storskaliga krig med en aldrig sinande uppsjö av nya vapen, nya religioner med inbyggda härskandeprinciper bättre avpassade för vår "nya" livsstil. Hela tiden har det varit en kamp om resureserna; malmen, de goda jordarna, de bästa hamnarna, om slavarna. Den stora nyheten på senare år är att vi lärt oss att utvinna och använda energi ur de fossila energikällorna och på så vis har kunnat ersätta de mänskliga slavarna med maskiner (åtminstone i vår lilla del av världen). Denna senare fas av mänskig inveckling har dock en mängd bieffekter som idag utgör det största hotet i mänsklighetens historia. Så, vad har vi egentligen vunnit?

Många naturfolk lever idag fortfarande efter det ursprungliga kontraktet, precis som vi gjorde för 10 000 år sedan. De har ungefär samma medellivslängd som den övriga, den civiliserade världens folk. Svält är mycket sällan förekommande (och när den är det går den oftast att koppla till den omkringvarande civilisationsprocessen). De har nästan inga av den "rika" världens välfärdssjukdomar och mycket få av den fattiga världens fattigsjukdomar. Krig är, i den mån de ens existerar, så olika våra att de knappt förtjänar namnet. De känner nog till mans en större samhörighet med Jorden som de lever på. Deras handlingar känns nog inte lika själlösa som våra. Antagligen känner de sig inte lika utbytbara i sin kultur som vi i vår - de är mer än kuggar i maskinen. Att stå som en främmande varelse i naturen är nog det som är dem främmande. Jag skulle tro att vi har väldigt mycket att lära av dessa folk.

Om vi inte blir tvingade därtill av någon världsomfattande katastrof så tror jag personligen inte på att vi här i den civiliserade världen kan gå tillbaka till något föragrart tillstånd och leva som samlare och jägare igen, men jag tror på ett nytt kontrakt. Om vi bara tillåter oss själva att leka och längta och om vi tillåter oss att ge upp tanken på herravälde och överhöghet så är det möjligt. Ja, det är egentligen allt som behövs.


Johannes von Domesticerad Söderqvist

Vit dominant man söker vild kvinnlig inre sida hos sig själv.

För ett tag sedan skrev jag om Kaos och ordning, det Vilda kontra civilisationen och jag tänkte fortsätta i samma spår ett litet tag.
Problemet, som ni kanske minns, var detta att Kaos är vår grundläggande natur (ja, universums lag) medan vår civilisation, vår ordning, är härskande, betvingande och att det ligger i hennes natur att bekriga det Vilda varhelst de möts.
Ordning existerar ju i alla sorters civilisationer (de två är nästan ett och detsamma) från de s.k. primitiva folken till vårt masskultursamhälle, men behovet av ordning i ett samhälle växer i takt med att det blir större och mer komplext. I vår västliga kultur har vi t.o.m. skaffat oss religioner som gör naturen till ond. Men hur har då de andra kulturerna på jorden, ursprungsfolken, löst problemet med vårt inneboende vilda och samhällets hel-och-ren-krav? De har ju trots allt levt i någorlunda fredlig samexistens med Jorden sen innan den förste mesopotamiern satte spaden i backen och startade den moderna civilisationen.
Med en stor generaliserande gest skulle man kunna säga att många av de här folken i större utsträckning än vi har hållit det djuriska levande. Många av de äldre, nu försvunna, europeiska kulturerna hade sannolikt kunskap om sitt vilda förflutna och individerna vördade denna sida inom sig själva precis som naturfolk gör det än idag. Dessa folk utövar ännu obrutna rituella traditioner – mänsklighetens äldsta. De vet från sina visor, ramsor och myter att de en gång varit fullt ut vilda men att vi vid en viss tidpunkt bestämt oss för att prova någonting annorlunda. Kulturen/civilisationen är ett experiment, en avvikelse från det naturliga tillståndet Vildhet; en soppa som man måste elda under med stor försiktighet om den inte ska koka över. Vad dessa folken vet (och de arkaiska européerna visste) är att man inte kan bli tam på ett bra sätt om man inte först varit vild; för att kunna leva innanför ordningens stadsmurar – för att bli medvetet tam - måste man först ha vistats i vildheten.

Offret är en annan pusselbit som saknas oss moderna människor men som är en självklarhet för de folk som fortfarande eldar med försiktighet under grytan: Vill man smaka på soppan och vara en dela av samhället så måste man offra något av värde för en själv. Att segla i ett undantag av Ordning på ett hav av Kaos är dyrköpt och man vill väl inte ha ombord någon som inte vet att uppskatta skutan. Oden offrar ju till exempel sitt ena öga för att få runorna. Personligen offrar jag bara lite kondis när jag sitter och plitar de här raderna.

Kanske, kanske, kanske behöver vi inte ge upp allt vi skapat för att komma mer i samklang med Jorden. Kanske, kanske, kanske handlar det stora steget vi mycket snart kommer vara tvungna att ta lika mycket om vår inställning som vår faktiska standard. Är det vår kulturellt grundade vilja att härska och dominera som vi först bör se över?


Johannes von S/M Söderqvist