Tanke är guld och handling är också guld.

Det är ludd i min hjärna. Det är morgon. Jag har inte talat med många ännu. Inte tvingats börja bända, böja, slipa och bryta mina tankar mot andras resonemang, så därför ber jag er att ha överseende med dagens anteckning; den kommer antagligen bli lika luddig som jag. Inte ens en klar bild av vad det är jag vill skriva har jag, bara ett tema (med lika luddiga kanter som allt annat just nu).

Ni vet säkert vad jag menar om jag säger att man ibland blir medveten om något som man redan tyckte sig ha kunskap i - fast då på ett rent intellektuellt plan. Insikten kom "som en blixt från klar himmel" vore väl ett konventionellt sätt att beskriva situationen. Alltså... shit va' svårt...Ett bra exempel...Hm... Jo alla är väl t.ex. medvetna om att vi alla har förfäder som var stenåldersmänniskor, det är den intellektuella medvetenheten, men ibland kan jag drabbas av insikten på ett tyngre sätt. Det är som om jag nästan kan se och ta på dem. Jag kan känna dem och tiden som passerat mellan dem och mig i kroppen. Fattar ni vad jag är ute efter? Såna upplevelse kan man ju ha då och då, inom alla skiljda ämnen.

Trots att jag är uppfödd i en miljöengagerad familj, tidigt blev politiskt verksam, av födsel och ohejdad vana alltid varit en självhushållarnörd och miljöaktivist och trots att jag alltid sett människan som bara en del i en helhet, som vi kan kalla Jorden eller Livet, så har jag inte förrän ganska nyligen förstått att det verkligen inte räcker att bara ha "de rätta" åsikterna. Tro i sig självt försätter inga berg, men tro som är så stark att den omsätts i handling gör det förvisso.

Man kan ha alla de rätta åsikterna, skriva de bästa insändarna, blogga och föra de smartaste diskussionerna i vilka man anstränger sig till sitt yttersta för att vara illojal mot alla dogmer i alla filosofiska och politiska läger så att man sakta, sakta kommer sanningen lite närmre men man kommer ändå inte ha uppnått någonting av varaktigt värde. Inte för sig själv i alla fall: Någon annan kan ju läsa en insändare och få eld i röven naturligtvis, men vad det gäller MIG...?
Tanke och handling sitter ihop - det är så det är tänkt. Om vi drar det hela till ett ursprungligt plan skulle vi kunna säga att vi ska se växten vars ätliga rot vi vill åt, vi ska se pinnen, vi ska tänka lite... sen ska vi ta pinnen och gräva upp roten med den. Hur rätt det än kan verka så kan vi aldrig fundera upp roten ur backen.
Eller se på historien och de andra sagorna om oss: De handlingskraftiga är de som fått efterföljare och som skapat förutsättningar för- eller uppnått direkt förändring.

Min sambo Mia - som under senaste tiden blivit en av de mest citerade personerna här på bloggen - sa det så bra: "Estetik och etik måste hänga ihop." Etiken kan vi inte säga så mycket om; den är personlig och kan bara finjusteras genom just möten och diskussioner med andra människor. Estetiken däremot... Det bästa redskapet, och som jag tror vi alla använder, för att avgöra om en person är humbug eller inte är att försöka se om personen ifråga med handling formar sina drömmar i skönhet eller inte - eller inte formar dem alls. Ja det är ju faktiskt enkelt. Vem följer någons exempel som talat hela sitt liv om skönhet och ett bättre liv men själv inte uppnått någonting?
Estetik? Kan det vara att i det materiella, bland tingen, sträva efter att uppnå det högre mål som vårt samvete säger oss är rätt?

Om alla, istället för att öda bort sina liv på meningslös klagolåt, gjorde det de inuti sig kände att de var ämnade för så skulle världen, i ett slag, bli en så mycket bättre plats! Det kunde vara korgflätning eller att rädda Östersjön, att bli poet eller självhushållare... nästan vad som helst, men inte granatmontör på Bofors (för det tror i alla fall jag att man inte kan ha som inre målsättning).

Fy fan vad jag är bra:

//J.

Mitt underbara liv.

Varför händer inget på klimatmötet? Tja... I en kultur där väldigt få längre förstår begrepp som personligt ansvar så är det väl inte så konstigt. När huvudargumentet för eget ansvarstagande verkar vara om Kina kommer att ta sitt eller inte, då är det väl inte så konstigt.
"Kina gör ju inget, så varför ska jag göra något?"
Sicket trams. Om jag äger skräp som jag beslutar mig för att slänga i skogen så blir det inte mindre brottsligt bara för att alla andra också gör det.

Nej, då tar jag hellre mitt individuella ansvar fullt ut så att jag med gott samvete kan sluta att ens lyssna på rapporterna från klimatmötet: Sorterar mina sopor, försöker undvika handel i största möjliga utsträckning, fortsätter att odla och tar ved ur skogen som växer utanför huset. Det allra viktigaste med detta är kanske inte ens de ynka procent som jag orkar få ner min konsumtion utan att jag i mitt liv blir ett exempel på att man kan leva gott med lite - ja, att man lever bättre med mindre! Jag vågar påstå att mitt liv är vackert.


Vem följer en politiker som säger: "Nu måste ni alla skära ner, spara och leva sämre än ni hittills gjort och är vana"? Om man presenterar framtidsscenariot som att vi alla kommer leva DDR-liv, sitta ensamma, arbetslösa ock käka coop-Xtra-kattmat.
Om man istället slog sig in på småskalighetslinjen som innebär en återbefolkad glesbygd med matproducenter, hantverkare, småskaliga underleverantörer, trygga miljöer för barn och gamla; många mindre vinster för alla istället för stora vinster till några få. Det bästa av då, det bästa av nu = den bästa framtiden.


Jag gör så gott jag kan - och jag låter folk få veta det. Jante bryr jag mig inte om (var det inte nån som sköt den jävlen - det är vad jag har hört i alla fall). Mitt liv är fantastiskt!
Jag är egen företagare inom musik och underhållning; jag har inget att göra med arbetsförmedling, fack eller A-kassa. Jag drar in de futtiga kronor jag behöver för att överleva på att spela musik här och där. Mina månadsomkostnader ligger på ungefär 4000 totalt. Jag är en stor vinnare! Den tid jag vinner kan jag ägna åt dem och det jag älskar.


Tror jag:
J.

x

: