Friday, December 18, 2009

Mitt underbara liv.

Varför händer inget på klimatmötet? Tja... I en kultur där väldigt få längre förstår begrepp som personligt ansvar så är det väl inte så konstigt. När huvudargumentet för eget ansvarstagande verkar vara om Kina kommer att ta sitt eller inte, då är det väl inte så konstigt.
"Kina gör ju inget, så varför ska jag göra något?"
Sicket trams. Om jag äger skräp som jag beslutar mig för att slänga i skogen så blir det inte mindre brottsligt bara för att alla andra också gör det.

Nej, då tar jag hellre mitt individuella ansvar fullt ut så att jag med gott samvete kan sluta att ens lyssna på rapporterna från klimatmötet: Sorterar mina sopor, försöker undvika handel i största möjliga utsträckning, fortsätter att odla och tar ved ur skogen som växer utanför huset. Det allra viktigaste med detta är kanske inte ens de ynka procent som jag orkar få ner min konsumtion utan att jag i mitt liv blir ett exempel på att man kan leva gott med lite - ja, att man lever bättre med mindre! Jag vågar påstå att mitt liv är vackert.


Vem följer en politiker som säger: "Nu måste ni alla skära ner, spara och leva sämre än ni hittills gjort och är vana"? Om man presenterar framtidsscenariot som att vi alla kommer leva DDR-liv, sitta ensamma, arbetslösa ock käka coop-Xtra-kattmat.
Om man istället slog sig in på småskalighetslinjen som innebär en återbefolkad glesbygd med matproducenter, hantverkare, småskaliga underleverantörer, trygga miljöer för barn och gamla; många mindre vinster för alla istället för stora vinster till några få. Det bästa av då, det bästa av nu = den bästa framtiden.


Jag gör så gott jag kan - och jag låter folk få veta det. Jante bryr jag mig inte om (var det inte nån som sköt den jävlen - det är vad jag har hört i alla fall). Mitt liv är fantastiskt!
Jag är egen företagare inom musik och underhållning; jag har inget att göra med arbetsförmedling, fack eller A-kassa. Jag drar in de futtiga kronor jag behöver för att överleva på att spela musik här och där. Mina månadsomkostnader ligger på ungefär 4000 totalt. Jag är en stor vinnare! Den tid jag vinner kan jag ägna åt dem och det jag älskar.


Tror jag:
J.

x

:

Labels: , , , , , , , , , , , ,

Friday, October 23, 2009

Klimatångest och annan egoism.

Vem vill jag vara? Vem vill Du vara? Vilka vill vi vara?
Kanske är det, det som är den viktigaste frågan av alla, kanske. Jag vet inte men kanske.

När jag står där som en betryckt liten myra inför den ofantliga väggen av världsproblem som tornar upp sig framför mig har jag alltid känt en sådan uppgivenhet. En uppgivenhet som jag trots allt, nästan alltid orkat bekämpa, men blivit bitter och besk under resans gång. Jag har nog också, tyvärr blivit giftig för min omgivning.

Viktigt för mig har alltid varit att inte bli cynisk. När jag skrivit mina texter – här på bloggen t.ex. – har jag alltid antingen försökt hålla mig till rena fakta, göra en krass världspresentation eller så har jag formulerat min personliga tro i ett visst ämne - det viktiga har dock alltid varit att inte slinta med foten och trilla ner i cynistträsket. Kanske har det inte räckt. Kanske mina oändliga statistiska staplar av elände bara har fungerat betryckande på de som läst mina texter. Kanske har de inte peppat någon alls till att bli världsförbättrare. Antagligen inte! Möjligtvis har de peppat igång någon människa med samma läggning som jag till att bli ännu en spridare av oändliga statistiska världseländesstaplar.

Nu låter det nog som om jag blivit cynisk trots allt. Att jag drabbats av känslan att ingenting jag gjort spelat någon roll och att det är lika bra att skita i alltihop. Så är det inte!
Det här inlägget skriver jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill inte längre vara den där krasse världsåskådaren. Jag håller på att bli deprimerad. Nej, jag är deprimerad! Och det är inget misstag som jag vill att någon annan ska behöva göra om.

Kanske är det någon kristen martyrmyt som säger till oss att vi ska bära hela världens tyngder på våra axlar på väg till Golgata – jag vet inte. Vad nu den här mörka inställningen än är eller består av så är ett säkert: Den är lika sann eller osann som allt annat vi kan välja att vara här i livet. Jag har kommit fram till att jag tror att man inte kan rädda den här världen med sorg. Den måste räddas med glädje.
Ett stort steg för mig.
Jag vill vara glad.

Så, till att börja med tänker jag tvinga mig att vara stolt över det arbete jag redan gjort (även om det var mörkt och dystert). Även om min kropp och ande till en början kommer göra motstånd och säga ”Nej men inte ska väl jag” så ska jag gradvis och steg för steg lura den till att tycka att jag faktiskt är riktigt bra.

I förr-förrgår skrev jag ett brev till alla riksdagens ledamöter om klimatkrisen inför det stundande mötet i Köpenhamn. Hela dagen i förrgår ägnade jag åt att e-brevskorrespondera med de ledamöter som svarade. Idag skriver jag det här. Fy fan vad jag är bra!

Nu ser jag att rönnbären utanför fönstret är lagom frostbitna och mogna för att skörda. Då ska jag ta och göra saft idag. Då behöver jag inte köpa koldioxid-saft på affären. ;-)

På bättre stigar:
Johannes




PS: Alla ni som hängde på och skrev till riksdagens ledamöter. Skicka nu ert brev till EU-folket också. Mailinglista hittar du på:

Labels: , , , , ,