Tanke är guld och handling är också guld.

Det är ludd i min hjärna. Det är morgon. Jag har inte talat med många ännu. Inte tvingats börja bända, böja, slipa och bryta mina tankar mot andras resonemang, så därför ber jag er att ha överseende med dagens anteckning; den kommer antagligen bli lika luddig som jag. Inte ens en klar bild av vad det är jag vill skriva har jag, bara ett tema (med lika luddiga kanter som allt annat just nu).

Ni vet säkert vad jag menar om jag säger att man ibland blir medveten om något som man redan tyckte sig ha kunskap i - fast då på ett rent intellektuellt plan. Insikten kom "som en blixt från klar himmel" vore väl ett konventionellt sätt att beskriva situationen. Alltså... shit va' svårt...Ett bra exempel...Hm... Jo alla är väl t.ex. medvetna om att vi alla har förfäder som var stenåldersmänniskor, det är den intellektuella medvetenheten, men ibland kan jag drabbas av insikten på ett tyngre sätt. Det är som om jag nästan kan se och ta på dem. Jag kan känna dem och tiden som passerat mellan dem och mig i kroppen. Fattar ni vad jag är ute efter? Såna upplevelse kan man ju ha då och då, inom alla skiljda ämnen.

Trots att jag är uppfödd i en miljöengagerad familj, tidigt blev politiskt verksam, av födsel och ohejdad vana alltid varit en självhushållarnörd och miljöaktivist och trots att jag alltid sett människan som bara en del i en helhet, som vi kan kalla Jorden eller Livet, så har jag inte förrän ganska nyligen förstått att det verkligen inte räcker att bara ha "de rätta" åsikterna. Tro i sig självt försätter inga berg, men tro som är så stark att den omsätts i handling gör det förvisso.

Man kan ha alla de rätta åsikterna, skriva de bästa insändarna, blogga och föra de smartaste diskussionerna i vilka man anstränger sig till sitt yttersta för att vara illojal mot alla dogmer i alla filosofiska och politiska läger så att man sakta, sakta kommer sanningen lite närmre men man kommer ändå inte ha uppnått någonting av varaktigt värde. Inte för sig själv i alla fall: Någon annan kan ju läsa en insändare och få eld i röven naturligtvis, men vad det gäller MIG...?
Tanke och handling sitter ihop - det är så det är tänkt. Om vi drar det hela till ett ursprungligt plan skulle vi kunna säga att vi ska se växten vars ätliga rot vi vill åt, vi ska se pinnen, vi ska tänka lite... sen ska vi ta pinnen och gräva upp roten med den. Hur rätt det än kan verka så kan vi aldrig fundera upp roten ur backen.
Eller se på historien och de andra sagorna om oss: De handlingskraftiga är de som fått efterföljare och som skapat förutsättningar för- eller uppnått direkt förändring.

Min sambo Mia - som under senaste tiden blivit en av de mest citerade personerna här på bloggen - sa det så bra: "Estetik och etik måste hänga ihop." Etiken kan vi inte säga så mycket om; den är personlig och kan bara finjusteras genom just möten och diskussioner med andra människor. Estetiken däremot... Det bästa redskapet, och som jag tror vi alla använder, för att avgöra om en person är humbug eller inte är att försöka se om personen ifråga med handling formar sina drömmar i skönhet eller inte - eller inte formar dem alls. Ja det är ju faktiskt enkelt. Vem följer någons exempel som talat hela sitt liv om skönhet och ett bättre liv men själv inte uppnått någonting?
Estetik? Kan det vara att i det materiella, bland tingen, sträva efter att uppnå det högre mål som vårt samvete säger oss är rätt?

Om alla, istället för att öda bort sina liv på meningslös klagolåt, gjorde det de inuti sig kände att de var ämnade för så skulle världen, i ett slag, bli en så mycket bättre plats! Det kunde vara korgflätning eller att rädda Östersjön, att bli poet eller självhushållare... nästan vad som helst, men inte granatmontör på Bofors (för det tror i alla fall jag att man inte kan ha som inre målsättning).

Fy fan vad jag är bra:

//J.