Klimatångest och annan egoism.

Vem vill jag vara? Vem vill Du vara? Vilka vill vi vara?
Kanske är det, det som är den viktigaste frågan av alla, kanske. Jag vet inte men kanske.

När jag står där som en betryckt liten myra inför den ofantliga väggen av världsproblem som tornar upp sig framför mig har jag alltid känt en sådan uppgivenhet. En uppgivenhet som jag trots allt, nästan alltid orkat bekämpa, men blivit bitter och besk under resans gång. Jag har nog också, tyvärr blivit giftig för min omgivning.

Viktigt för mig har alltid varit att inte bli cynisk. När jag skrivit mina texter – här på bloggen t.ex. – har jag alltid antingen försökt hålla mig till rena fakta, göra en krass världspresentation eller så har jag formulerat min personliga tro i ett visst ämne - det viktiga har dock alltid varit att inte slinta med foten och trilla ner i cynistträsket. Kanske har det inte räckt. Kanske mina oändliga statistiska staplar av elände bara har fungerat betryckande på de som läst mina texter. Kanske har de inte peppat någon alls till att bli världsförbättrare. Antagligen inte! Möjligtvis har de peppat igång någon människa med samma läggning som jag till att bli ännu en spridare av oändliga statistiska världseländesstaplar.

Nu låter det nog som om jag blivit cynisk trots allt. Att jag drabbats av känslan att ingenting jag gjort spelat någon roll och att det är lika bra att skita i alltihop. Så är det inte!
Det här inlägget skriver jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill inte längre vara den där krasse världsåskådaren. Jag håller på att bli deprimerad. Nej, jag är deprimerad! Och det är inget misstag som jag vill att någon annan ska behöva göra om.

Kanske är det någon kristen martyrmyt som säger till oss att vi ska bära hela världens tyngder på våra axlar på väg till Golgata – jag vet inte. Vad nu den här mörka inställningen än är eller består av så är ett säkert: Den är lika sann eller osann som allt annat vi kan välja att vara här i livet. Jag har kommit fram till att jag tror att man inte kan rädda den här världen med sorg. Den måste räddas med glädje.
Ett stort steg för mig.
Jag vill vara glad.

Så, till att börja med tänker jag tvinga mig att vara stolt över det arbete jag redan gjort (även om det var mörkt och dystert). Även om min kropp och ande till en början kommer göra motstånd och säga ”Nej men inte ska väl jag” så ska jag gradvis och steg för steg lura den till att tycka att jag faktiskt är riktigt bra.

I förr-förrgår skrev jag ett brev till alla riksdagens ledamöter om klimatkrisen inför det stundande mötet i Köpenhamn. Hela dagen i förrgår ägnade jag åt att e-brevskorrespondera med de ledamöter som svarade. Idag skriver jag det här. Fy fan vad jag är bra!

Nu ser jag att rönnbären utanför fönstret är lagom frostbitna och mogna för att skörda. Då ska jag ta och göra saft idag. Då behöver jag inte köpa koldioxid-saft på affären. ;-)

På bättre stigar:
Johannes




PS: Alla ni som hängde på och skrev till riksdagens ledamöter. Skicka nu ert brev till EU-folket också. Mailinglista hittar du på: