Den hedniska kristendomen

Den vitt spridda tanken som säger att polyteism alltid naturligt efterträds av monoteism är inget annat än en senromersk konstruktion av kristna historieskrivare. De lyckades med att låsa den narrativa ramen vid denna imbecilla uppfattning så effektivt att de flesta människor – och forskare – än idag förhåller sig till detta som en grundläggande sanning, ställd utom diskussion. Hedendomen gick under i och med Kristi ankomst till jorden. Detta är tesen. En dynamisk, ny brinnande gud dansade in i en trög statisk massa av hedningar och satte den i brand. En debil, gammal och utvecklingsfientlig värld drog sin sista suck för att snabbt ersättas av en ny visionär rörelse. I den här texten hade jag tänkt visa på att detta ”allmänna vetande” om vår historia inte stämmer. Hedendomen (eller åtminstone Folktron) dog inte alls ut, övergången tog väldigt lång tid (frågaan är om den ännu är helt avklarad), och den ”nya religionen” var mer ett revolutionerande styresskick än det var en revolutionerande religion. Men allra först måste vi reda ut ett par saker.

Historien är full av ”nya Gudar” och nya religioner som konkurrerar ut sina äldre kollegor och dessutom vampyriserar på det äldre religiösa arvet, Kristendomens brytning och kannibaliserande på Judendomen är bara ett exempel. Ofta kan dessa förändringar också (med viss försiktighet, utan att dra alltför stora växlar) betraktas som förändringar i ytans rörelser när djuphavsströmmarna ändrat riktning: Övergången från nomadiserande till bofast liv är ett exempel på en sådan förändring. Så höll t.ex. de gamla perserna från början en Ur-tjur som en av sina högsta gudomar: ”Jag anropar och prisar den Högste Tjuren, som kommer gräset att växa i överflöd, den rene tjuren som givit upphov till den rena människan” (gammal persisk hymn.). En grönskans och det bofasta jordbrukarlivets Gud alltså. Men om vi sen kastar oss iväg framåt i historien så hittar vi i hos en ny persisk kulturgrupp Mithra - en ljusets Gud, Persernas Apollo – som dänger skiten ur just denne gamla Ur-Tjur vilken nu omtalas som ”besatt av ondskans makter”. Det nya krossar det gamla men använder sig också av detta äldre arv i sin egen mytologisering. Man börjar skymta ett mönster om man också vet att ormen i Paradiset från början var en gammal semitisk gudom som stod för kvinnlig skapelseförmåga, födelse, återfödelse och kunskap om livet. I den senare judiska varianten har ormen blivit ond. Ja, det finns mängder av exempel: Marduks mot den kvinnliga ”demonen” Thiamat, Zeus mot Titanerna… överhuvudtaget ljusgudarnas kamp mot jordemakterna (”Jag är sanningen, Vägen och LJUSET”). En tanke kring detta skulle kunna vara att denna religiösa ytförändring hänger samman med en mer djupgående, som till exempel en ny sorts samhälle (som lägger stort fokus på det skrivna ordet?) och framväxandet av en intellektuell aristokrati.
Sett i detta sken blir kristendomen, eller kanske snarare monoteismen, inget annat än en mer eller mindre fullbordad sammansmältning av religionen och den totalitära staten.

Men varför parasitera på äldre tiders uppfattningar och tro, varför inte bara skapa någonting helt nytt? Tja, vem vet… För det första är det verkligt svårt att skapa något helt nytt ur ingenting, och för det andra så är det alltid smartast – om man verkligen vill lyckas - att besegra någon på hans eller hennes hemmaplan. Så gör politiker än idag: Man tar initiativet från motståndarens genom att sno dennes frågor och göra dem till sina (tänk Moderaterna, det nya arbetarpartiet). Detta är en delförklaring till att Jesus liksom Dionysos, Mithra, Horus, Krshna och flera andra är född den 25:e december. Varför börja jiddra med ett nytt datum när man redan har ett gammalt och välinarbetat (som dessutom råkar infalla med vintersolståndets slut och att dagarna blir längre och längre). Kanske vore det till och med för svårt att få folk att tro på en ljusgud som föds ett annat datum?

Dionysos, som likt Jesus har vinet som sin symbol.


Kristendomen ägde större kvalitéer som maktinstrument än den äldre mångfacetterade hedendomen. Roms elit tog till sig tanken om ett nytt styrelseskick. I en värld med många Gudar kan människornas riktningar och åsikter skifta; i den monoteistiska världen finns bara en Sanning, en Väg och ett Ljus.
Missförstå mig nu för allt i världen inte och uppfatta det som att jag skulle tro att det ”gamla goda” Rom skulle ha varit en bättre plats för vanligt folk som du och jag att leva på än det nya kristna. För det första är denna fråga – om det sena Rom var mer humant än det gamla – alltför svår för mig att besvara. Min ståndpunkt är – som alltid – att Rom, kristet eller hedniskt, i likhet med alla andra supermakter, då och nu, stod för allt det värsta som mänskligheten orkat frammana. Nej, anledningen till att kristendomen orkade göra Rom till sitt borde snarare bero på att den passade Kejsarnas nya Rom bättre än den gamla hedendomen. Istället för ett konfliktbemängt månggifte fick nu städernas stad sin enda äkta hälft som kunde matcha hennes behov – ett giftermål av sann maktkärlek mellan själsfränder. Men att härifrån dra slutsatsen att övergången från en världsåskådning till en annan skulle ha gått smidigt och följt den till av teologer upphöjda naturlag som heter ”animism – polyteism - monoteism” är att gravt förvanska historien.
Först fanns världen! Befolkad av allehanda livsformer och andar, världen kort och gott! Sen kom där en religion. Kristendomen. Ett nytt grepp som världen stod handfallen inför. Plötsligt går vägen till livet via en präst, en uttolkare av- och ställföreträdare för Skaparens vilja.

Även Rom var en gång en liten jordbrukande stam vid Tiberns mynning. Vid denna tidiga tid låg sannolikt inte andlighetens fokus på härskande och söndrande, på dominans och dödande utan följde väl sannolikt mönstret från de flesta andra små jordbrukarsamhällen. Heligheter som Frö, Regn och Eld stod högre i kurs än Krig, Död och Ära. Men någonstans längs vägen måste någon ha trampat in på en ny stig och tyngdpunkten försköts från dieteter som de första tre till förmån för de sistnämnda. Rom hade varit grymt, brutalt och moget länge när kristendomen äntligen var redo och gjorde sitt frieri.

Åtminstone på ytan verkar denna övergång ha fungerat. Överheten kunde visa upp sitt nya korspyntade anlete för omvärlden. Kungar och präster kunde skryta med att nu inte enbart ha makt över folks kroppar utan även över deras själar. Nyttan som den nya religionen gjorde eliten genom att förse makten med en ratt är obestridbar. I allt övrigt måste dock kristnandet ses som historiens ständiga misslyckande.
För det första kan vi inte ens räkna exemplen på att den gamla folktron dröjer kvar, anpassar sig och stannar: I Norden har vi Näcken, Huldran och allehanda Vittra som idag mer eller mindre, på ett individuellt plan och på mångskiftande sätt, håller på att anpassa sig till vår tid ekologism och bli en ny naturtro, en ny animism. Liknande exempel finns i hela den protestantiska och – ofta – mer sekulariserade världen. Katolicismen var i sig självt mycket tidigt tvungen att anpassa sig: Skyddshelgonen som Benedictus av Nursia som var Europas beskyddare (likt äldre tiders Gudar som var knutna till vissa platser), St Florus som är hästarnas beskyddare eller varför inte Franciscus som ju är alla djurs dito är bara tre av tusen och åter tusen helgon (för garvare, murare, soldater, ja till och med tjuvar; för platser, för sinnelag…etc) som likt gamla tiders halv- och helgudar riktade sina böner till i vissa situationer.

Helgonbild eller avgudadyrkan?




Modergudinnan Maria skulle vi kunna ägna en helt egen artikel men låt oss här bara lätt vidröra hennes i religionshistorien inte på något sätt unika person.
Vad är det egentlige för något häpnadsväckande med att en Gud har samlag med en dödlig jungfru och att den sonliga avkomman därav blir en halvgud och mästare för människorna? Har man läst det minsta sumerisk, indisk, egyptisk, keltisk, grekisk eller romersk mytologi så är det väl knappast något nytt tema. För att ta ett konkret exempel: Asklepios, den store helaren och läkekonstens Gud i det gamla Grekland, var inte bara produkten av könsumgänget mellan jungfrun Koronis (ibland Aigle) och Guden Apollon, han var även en undergörare som återuppväckte döda och utförde mirakler. Till slut var han tyvärr tvungen att dö, men behändigt nog återuppstod han efter tre dagar, färdades till Olympen och blev utnämnd till Gud. Kanske inte helt oförtjänt kan tyckas med en sådan livsgärning bakom sig, en annan Gud till far och en jungfru till mor.


Undergöraren Asklepios.


I många länder, som till exempel de sydamerikanska, har katolicism och äldre hedniska bruk fullständigt flutit samman så att man går till en vanlig kyrka för att få nattvard och dricka den självoffrande gudens heliga blod och äta hans heliga kött, till en annan kyrka för att delta i en mirakelceremoni och personligen få tala med Gud, samt till en medicinman eller kvinna (som ofta anropar den heliga Modergudinnan Maria) för att få hjälp med någonting privat, eller för att kunna samtala med andarna.
Enligt Judendomen, som ju är ursprunget till både kristendomen och Islam, så är all liknande aktivitet detsamma som hädisk avgudadyrkan, och då inte bara helgonen, Maria, apostlarna och de heliga männen (som vi snart ska titta närmare på), utan Jesus själv är enligt judendomen att betrakta som delar av ett panteon och bilder av Gudar satta vid sidan om Gud.

Kristendomens hela historia är strösslad med kätterska rörelser, anpassningar gjorda av kyrkofäderna själva för att passa en lokal ram av folktro och ibland av återgång till ren hedendom. Ja, graden av anpassning från kyrkan självt har ofta varit så stor att individer, vilka tagit kristendomen på större allvar än dessa höga herrar, ofta känt sig tvungna att gå samman i nya samfund – vilka naturligtvis, så fort de försökte frånta kyrkan dess tolkningsföreträde, blev stämplade som just kätterska av de mer dynamiska ledarna inom kyrkan.

Kristendomen visade och uppvisar fortfarande slående likheter med den extatiska Dionysoskult den vid sin födelse plagierade. Heliga män, drösvis av dem, har kommit och gått i historien. Vår nutida lutheranska präst är väl i och för sig oftast inte föremål för någon överdriven personkult (och det är väl kanske just därför som svenska kyrkan tappat så många medlemmar till mer extatiska samfund) men oftast har då bara kraften, av den troende själv, omdirigerats in i en annan kanal. I brist på Gudar har vi nutida människor istället idoler (vilka ofta förbränner sig självt när de försöker flyga för nära Solen).

Liksom folk flockades kring den mytologiske personen Jesus, så har även verklighetens folk flockats kring katolska biskopar, helgon, upplysta munkar och kätterska predikanter. Ja, själva klosterverksamheten som sådan är från början ett resultat av sådant idoleri: Helig man bor i öknen; lärjungar börjar dyka upp; försörjningsproblem uppstår när dessa envist stannar kvar; de bygger hus och trädgårdar. Hepp! Vi har ett klosterväsende!
En helig man var ofta till skillnad från de redan döda (och till gudomlighet upphöjda) helgonen en levande, världslig kontaktyta med det gudomliga. Han kunde inte sällan hela människor och ibland rädda hela städer eller länder från undergång. Hans uppgift blev ofta (eftersom hans enda karriärmöjlighet låg på det fysiska planet) att likt äldre tiders fruktbarhetspräster, visa gubbar och gummor eller schamaner att ägna sig åt sånt som angick folk i deras vardag: Sådd, skörd, regn och sol. Naturligtvis riktades inte den helige mannens uppmärksamhet mot Jorden själv, eller mot de i henne inneboende andekrafterna, utan mot den Ende Guden. Men jag kan inte låta bli att fundera över om han i utförandet av detta värv inte stal lite av den Endes kraft och magnetism? Blev han inte själv lik en halvgud när han på detta sätt lyckades överföra en liten ström av det odelade fokus som den Ende krävde av alla sina tillbedjare till sig själv?

Kristendomen, om man liknar den vid en person, påminner starkt om en trädgårdsmästare som tagit sig vatten över huvudet och alltför snabbt utökat sina odlingar och utkämpar ett oavbrutet förlorat slag mot ogräsen.
Romarnas ”nya religion” var (och är) en naturlig konsekvens av civilisationsprocessen, precis som Konfucianismen varit det i Kina – det största av alla österlandets imperier. Vårt samhälle är knappast anpassat efter Jesu ord men däremot är kristendomen anpassad efter samhället, och när vi någon gång i en oundviklig framtid tvingas återanpassa oss och vår kultur till ett mer naturnära liv så kommer det vara Moder- och Fader Jord som förser oss med inspiration att börja fylla ut tomrummen i vår sönderslagna inre mytologiska mosaik.

Mvh:
Johannes

Värt att kolla upp:
- Den Jesus som aldrig funnits – Roger Viklund
- Dionysos, den månggestaltade – Sigfrid Ericson
- Makten och det Heliga – Peter Brown

Oragea kuvertet

Igår fick jag min pensionsprognos, det orangea kuvertet (oranscha borde det stavas) i brevlådan. Är det inte lite lurt hela det där systemet.

Varför ska de som tjänar minst också få minst när de går i pension? Varför kunde det inte vara så att när de som tjänar mest bara får en ytterligt liten (kanske symbolisk) pension och att deras pengar istället omfördelas nedåt? Rent generellt borde ju denna grupp ha kunnat lägga undan lite under livet.

Vårt samhälle har inte utrymme för alla de olika kunskaper och begåvningar som finns hos dess medborgare och därför har inte alla heller samma möjligheter att göra karriär: En känslomässigt begåvad person, som skulle bli en utmärkt psykolog, men som har usla mattebetyg kan aldrig komma in på högskola eller universitet och döms därför kanske till ett liv som lågavlönad städare eller något liknande. Varför kan inte den personen få bli kompenserad på ålderns höst?

Varför kan inte alla de, framförallt kvinnor, som valt att föda många barn och vara hemma med dem få en lön (som i sin tur är pensionsgrundande) för deras samhällsinsats? Personligen är jag, av flera skäl inte direkt för en ökande befolkning men inom ramen för samhällssystemets egen logik så är befolkningsökning ett måste. Göran Persson kallade ju till och med kvinnor som valde bort barnafödande för landsförräderskor (minns ni?). Det är av stor ekonomisk vikt att den svenska befolkningen ständigt ökar, så varför likställer man inte barnafödande och uppfostran med att ha ett lönejobb?


Tja...? Bara en liten tanke.

J.

Människans natur.

Det sägs hela tiden att vi har det "som vi förtjänar", att det "ligger i människans natur" att vara grym, destruktiv och krigisk. Så fort ett världsproblem diskuteras och vi inte kan hitta någon uppenbar syndabock att måla ordet "OND" i pannan på, eller när vi inte vil eller kan förstå så säger vi: "Det är människans natur" att vara krigisk, girig, maktlysten etcetera.
Hur sant är egentligen detta?

Frågar man forskare på området så vet de inte. Det finns ingen fastslagen mänsklig natur! Man tror att vi kanske - på grund av att vi inte är vare sig speciellt starka, snabba att fly, exceptionellt stora och oattackerbara eller små så vi lätt kan gömma oss - har en lite lägre aggressionströskel än en del andra djur. Alltså: Lejon kommer. Människa blir skiträdd och asförbannad. Vevar med påk i luften. Lyckas ofta skrämma bort farlig, stor katt.
Men kan man ta det här som ett intyg för hela vår krigiska historia? Nja... Lika gärna kan man säga att det är vår förmåga att samarbeta i trängda situationer som räddat skinnet på oss från förhistorien fram till nu. Koordinerat försvar kräver förmågor som solidaritet, offervilja, medlidande etc.
Forskarvärlden vet sedan länge att "survival of the cooperative" under vår utvecklingshistoria varit minst lika viktig som vulgärdarwinismens "survival of the fittest"; tyvärr verkar bara den senare av de två teserna ha limmat ordentligt i de breda folklagren.
Påståendet att "människan är den grymmaste av alla arter" är alltså ganska lätt att smula ner. Den enda smulan från detta påstående som det kan vara något bevänt med är tesen om vår aggression. Men det finns ingenting speciellt med att vara aggressiv; blåmesar, maneter och amöbor kan också vara aggressiva - om det behövs. Men vad händer med medlemmarna av en art som under flera tusen år intalats att de behöver vara aggressiva?

"Det är en hård värld!"

"Förhärda dig!"

"Lita inte på någon!"

Misstron, rädslan och tron på att man måste tänka på sig själv i första hand går djupt i vår kultur. "Survival of the fittest", som idag mest är att likna vid ett konsumismens och individualismens axiom, kom bara att ersätta en äldre men lika förtryckande kyrklig kulturram.

Vi (vår västliga påstått demokratiska kultur) är inte Vägen, Sanningen och Ljuset; vi är Familjelösheten, Egoismen och Dekadensen. men det beror inte på vår "natur" utan på vår kultur som länge arbetat på att alienera oss från... från oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver bara låta bli att delta! Nya stigar finns ute i snårskogen men man ser dem inte förränn man vågat lämna den stora allfartsvägen som de flesta av en kamrater vandrar på. Vågar du så kommer flera av dem efter.


Tror jag:
Johannes



Lästips:
Om arternas uppkomst - C. Darwin
Arbeta Tillsammans - P. Krapotkin
Om Civilt motstånd - H.D. Thoreau

Tanke är guld och handling är också guld.

Det är ludd i min hjärna. Det är morgon. Jag har inte talat med många ännu. Inte tvingats börja bända, böja, slipa och bryta mina tankar mot andras resonemang, så därför ber jag er att ha överseende med dagens anteckning; den kommer antagligen bli lika luddig som jag. Inte ens en klar bild av vad det är jag vill skriva har jag, bara ett tema (med lika luddiga kanter som allt annat just nu).

Ni vet säkert vad jag menar om jag säger att man ibland blir medveten om något som man redan tyckte sig ha kunskap i - fast då på ett rent intellektuellt plan. Insikten kom "som en blixt från klar himmel" vore väl ett konventionellt sätt att beskriva situationen. Alltså... shit va' svårt...Ett bra exempel...Hm... Jo alla är väl t.ex. medvetna om att vi alla har förfäder som var stenåldersmänniskor, det är den intellektuella medvetenheten, men ibland kan jag drabbas av insikten på ett tyngre sätt. Det är som om jag nästan kan se och ta på dem. Jag kan känna dem och tiden som passerat mellan dem och mig i kroppen. Fattar ni vad jag är ute efter? Såna upplevelse kan man ju ha då och då, inom alla skiljda ämnen.

Trots att jag är uppfödd i en miljöengagerad familj, tidigt blev politiskt verksam, av födsel och ohejdad vana alltid varit en självhushållarnörd och miljöaktivist och trots att jag alltid sett människan som bara en del i en helhet, som vi kan kalla Jorden eller Livet, så har jag inte förrän ganska nyligen förstått att det verkligen inte räcker att bara ha "de rätta" åsikterna. Tro i sig självt försätter inga berg, men tro som är så stark att den omsätts i handling gör det förvisso.

Man kan ha alla de rätta åsikterna, skriva de bästa insändarna, blogga och föra de smartaste diskussionerna i vilka man anstränger sig till sitt yttersta för att vara illojal mot alla dogmer i alla filosofiska och politiska läger så att man sakta, sakta kommer sanningen lite närmre men man kommer ändå inte ha uppnått någonting av varaktigt värde. Inte för sig själv i alla fall: Någon annan kan ju läsa en insändare och få eld i röven naturligtvis, men vad det gäller MIG...?
Tanke och handling sitter ihop - det är så det är tänkt. Om vi drar det hela till ett ursprungligt plan skulle vi kunna säga att vi ska se växten vars ätliga rot vi vill åt, vi ska se pinnen, vi ska tänka lite... sen ska vi ta pinnen och gräva upp roten med den. Hur rätt det än kan verka så kan vi aldrig fundera upp roten ur backen.
Eller se på historien och de andra sagorna om oss: De handlingskraftiga är de som fått efterföljare och som skapat förutsättningar för- eller uppnått direkt förändring.

Min sambo Mia - som under senaste tiden blivit en av de mest citerade personerna här på bloggen - sa det så bra: "Estetik och etik måste hänga ihop." Etiken kan vi inte säga så mycket om; den är personlig och kan bara finjusteras genom just möten och diskussioner med andra människor. Estetiken däremot... Det bästa redskapet, och som jag tror vi alla använder, för att avgöra om en person är humbug eller inte är att försöka se om personen ifråga med handling formar sina drömmar i skönhet eller inte - eller inte formar dem alls. Ja det är ju faktiskt enkelt. Vem följer någons exempel som talat hela sitt liv om skönhet och ett bättre liv men själv inte uppnått någonting?
Estetik? Kan det vara att i det materiella, bland tingen, sträva efter att uppnå det högre mål som vårt samvete säger oss är rätt?

Om alla, istället för att öda bort sina liv på meningslös klagolåt, gjorde det de inuti sig kände att de var ämnade för så skulle världen, i ett slag, bli en så mycket bättre plats! Det kunde vara korgflätning eller att rädda Östersjön, att bli poet eller självhushållare... nästan vad som helst, men inte granatmontör på Bofors (för det tror i alla fall jag att man inte kan ha som inre målsättning).

Fy fan vad jag är bra:

//J.

Rädslan för kvinnan.

Har ni också lagt märke till den djupt kända fasa som glimrar till långt ner i ögonens botten hos en typiskt karlaktig karl om han råkar hamna i en "feminin" situation? Om han hamnar i en grupp där man diskuterar känslor, omtanke eller myspys. Om han hamnar i en diskussion med någon som tror att livet kan vara vackert, blommigt, ja ljuvligt istället för asfalt, olja och cigg. Har ni också sett rädslan eller är det bara jag som inbillar mig?
Karlaktige Karl bär vanligen keps och följer slaviskt det senaste vägarbetarmodet. Verbal begåvning är socialt sett, när karlaktige Karl umgås med sin likar, mer av en bergänsning än en tillgång. Eventuella artistiska anlag får inte tillåtas sträcka sig längre än till att bygga en förfulande car-port på tomten. Mat, disk, städning och tvätt... Ja vi vore väl galna om vi trodde att det kunde vara något annat än fruntimmersgöra. Karlaktige Karl var alla de som mobbade mig i skolan för att jag tog danslektioner istället för att meka med epa-traktorer.

I min värld här på landet återfinns dessa män ofta bland exempelvis böndernas, mekanikernas och skogsarbetarnas led. Bor man i stan kanske man ser denna typ på fabriken, på gatukontoret...? De verkar kunna uppträda i de flesta miljötyper - så länge den inte är för "feminin" - och kan trots varierande utseende lättast igenkännas på sin bredbenta gångstil (vilken antas signalera "stort organ").
Det märkliga är dock att när man talar med riktigt gamla bönder och lantsortsbor (karlakarlarnas mor- och farföräldrar) om livet i deras ungdom, om en tidigare värld, så vet de att berätta att det inte alltid sett likadant ut: Män slöjdade vackra ting till sina fästmör, sjöng, gillade att dansa, log, kelade med hästen... utan att någonsin behöva vara rädd för att betraktas som en mindre manlig man. Är den moderne karlen - han som föredrar kalhyggen framför skog eftersom skog är fjolligt medan förstörelse är manligt - en sentida konstruktion? Ja någon naturäkta skapelse är han i alla avseenden inte, för om detta var alla mäns ursprung så skulle vi nog knappast ha överlevt som art. Hans ursprung verkar vara serieböckernas stenåldersman, som drar hem kvinnor till grottan i håret, som jagar Mammut med påk och dödar sabeltandade tigrar med ett knytnässlag. Övriga befolkningen har sitt ursprung hos de högt sofistikerade riktiga stenåldersfolk som antagligen levde i familjeklaner, idkade handel, samlade, fiskade och smyckade sig vackert.
Karlakarlen är en självskapad arketyp av "den vite mannen": fientlig, missnöjd (och därför girig) och vulgär.

När jag tillsammans med min älskade sambo började skoj-spåna och filosofera över detta tema - orsakerna till all den rädsla som vår framgeneraliserade grupp verkade uppvisa - blev vår slutsats att det måste vara stora bögskälvan som drabbat dem. Alltså inte rädslan för bögar i sig (fjollor är nämligen inget att vara rädd för om du frågar Karlaktige Karl) utan rädslan för att själv bli sedd som bögaktig. Efterhand som vårt fragmenterade tankegods långsamt, i bakhuvudsugnen, smältes samman till större och större tackor, har vi i våra diskussioner börjat luta åt en annan slutsats: Rädslan för kvinnan! Kvinnan tar kuk, blir penetrerad, vilket gör henne undergiven och underlägsen. Bögar tar kuk och är alltså per definition kvinnor!

Själv är jag väldigt ambivalent till det här med kvinnligt och manligt. Könsskillnader finns nog: Alla andra djur uppvisar ju mindre eller större psykologiska skillnader mellan könen så varför skulle egentligen vi vara annorlunda? Å andra sidan så har jag svårt att se hur vi skulle kunna skilja ut dessa biologiska skillnader från de kulturellt betingade - och även om vi kunde det så kvarstår frågan om vad vi rent praktiskt skulle använda denna information till. Grejen är ju att även om vi lyckades utskilja vissa särdrag så skulle modellerna ändå bara vara applicerbara på väldigt stora grupper. Så fort vi betraktar människan på ett individuellt plan så kommer vi alltid att se en odefinierbar smälta av mer eller mindre kvinnliga män och manliga kvinnor - vilket ju är helt i sin ordning.

Nåväl, tillbaka till Karlarna. Vad beror detta, uppenbart konstruerade, sociala mönster på? Frånvarande fäder? Har pappas arbete långt borta i fabriken, hos den lille sonen, väckt en osläckbar längtan? En längtan som som till slut blivit så het att den brännt ett hål i livskartan och gjort alla vägar oframkomliga? Kanske.
Varför, frågar man sig då, valde en gång Karlaktige Karlarnas far- och morföräldrar att lämna hemmet och gården (friargåvorna, sången och närheten), flytta till staden och ta det där aldrighemmajobbet på fabriken? Vid en inte speciellt djuptgående historisk analys kan vi enkelt konstatera att det kanske inte var ett val männen under den industriella revolutionens guldår tog så värst lättvidigt. Vissa gånger var det inte ens ett val. Gården var till att börja med ganska sällan hans, den tillhörde storbonden eller en patron. Ofta dikterades villkoren för de fattiga familjerna av just en patron - en herre i sina bästa år, tillhörande en annan arketypsik grupp män: De manliga männen, eller aristokratin - världsvana, eleganta, rika patriarker.
Dessa män var den första gruppen som någon gång i historisk tid miste sina fäder, till striden, till imperierna och skattkamrarna. Ett skadevuxet släkte av ledare som, den civiliserade historien igenom, levat i en på många sätt människofientlig miljö där total kontroll är medlet och artificiell psykopati är målet.
Karlaktige Karl skiljdes av nödtvång från sin familj, axlade oket (och nypåkomna begreppet) som familjeförsörjare. Kvinnan stängdes in och blev (det lika nypåkomna begreppet) hemmamamma. Patronerna (de manliga männen) hade sett att det fanns stora pengar att tjäna på detta.

Tack pappa för att din prestigelöshet fick dig att välja bort jobbet i Stockholm. Tack för att du var hemma med mig mellan mitt sjunde och mitt tolfte år, lärde mig odlingens grunder, intresserade mig för religioner, myter och schamanism, hur man kan vara serviceminded även som man och hur man kan laga takdropp med tuggummi.
Tack mamma för att även du spenderade mycket tid med mig och samtidigt orkade vara familjeförsörjerska - som sångerska. Tack för att du vurmat för psykologi, vetenskap och konst. Och tack för att du aldrig någonsin håller käften. Jag älskar er.

Tack också till Karlaktige Karl, som plogar min väg, lagar min bil, reparerar elfel, vattenfel, tak-, golv-, och väggfel. Om du skulle råka läsa det här så hoppas jag du förstår hur generaliserande jag av utrymmesskäl var tvungen att hålla texten.


Mvh:
J.