Rädslan för kvinnan.

Har ni också lagt märke till den djupt kända fasa som glimrar till långt ner i ögonens botten hos en typiskt karlaktig karl om han råkar hamna i en "feminin" situation? Om han hamnar i en grupp där man diskuterar känslor, omtanke eller myspys. Om han hamnar i en diskussion med någon som tror att livet kan vara vackert, blommigt, ja ljuvligt istället för asfalt, olja och cigg. Har ni också sett rädslan eller är det bara jag som inbillar mig?
Karlaktige Karl bär vanligen keps och följer slaviskt det senaste vägarbetarmodet. Verbal begåvning är socialt sett, när karlaktige Karl umgås med sin likar, mer av en bergänsning än en tillgång. Eventuella artistiska anlag får inte tillåtas sträcka sig längre än till att bygga en förfulande car-port på tomten. Mat, disk, städning och tvätt... Ja vi vore väl galna om vi trodde att det kunde vara något annat än fruntimmersgöra. Karlaktige Karl var alla de som mobbade mig i skolan för att jag tog danslektioner istället för att meka med epa-traktorer.

I min värld här på landet återfinns dessa män ofta bland exempelvis böndernas, mekanikernas och skogsarbetarnas led. Bor man i stan kanske man ser denna typ på fabriken, på gatukontoret...? De verkar kunna uppträda i de flesta miljötyper - så länge den inte är för "feminin" - och kan trots varierande utseende lättast igenkännas på sin bredbenta gångstil (vilken antas signalera "stort organ").
Det märkliga är dock att när man talar med riktigt gamla bönder och lantsortsbor (karlakarlarnas mor- och farföräldrar) om livet i deras ungdom, om en tidigare värld, så vet de att berätta att det inte alltid sett likadant ut: Män slöjdade vackra ting till sina fästmör, sjöng, gillade att dansa, log, kelade med hästen... utan att någonsin behöva vara rädd för att betraktas som en mindre manlig man. Är den moderne karlen - han som föredrar kalhyggen framför skog eftersom skog är fjolligt medan förstörelse är manligt - en sentida konstruktion? Ja någon naturäkta skapelse är han i alla avseenden inte, för om detta var alla mäns ursprung så skulle vi nog knappast ha överlevt som art. Hans ursprung verkar vara serieböckernas stenåldersman, som drar hem kvinnor till grottan i håret, som jagar Mammut med påk och dödar sabeltandade tigrar med ett knytnässlag. Övriga befolkningen har sitt ursprung hos de högt sofistikerade riktiga stenåldersfolk som antagligen levde i familjeklaner, idkade handel, samlade, fiskade och smyckade sig vackert.
Karlakarlen är en självskapad arketyp av "den vite mannen": fientlig, missnöjd (och därför girig) och vulgär.

När jag tillsammans med min älskade sambo började skoj-spåna och filosofera över detta tema - orsakerna till all den rädsla som vår framgeneraliserade grupp verkade uppvisa - blev vår slutsats att det måste vara stora bögskälvan som drabbat dem. Alltså inte rädslan för bögar i sig (fjollor är nämligen inget att vara rädd för om du frågar Karlaktige Karl) utan rädslan för att själv bli sedd som bögaktig. Efterhand som vårt fragmenterade tankegods långsamt, i bakhuvudsugnen, smältes samman till större och större tackor, har vi i våra diskussioner börjat luta åt en annan slutsats: Rädslan för kvinnan! Kvinnan tar kuk, blir penetrerad, vilket gör henne undergiven och underlägsen. Bögar tar kuk och är alltså per definition kvinnor!

Själv är jag väldigt ambivalent till det här med kvinnligt och manligt. Könsskillnader finns nog: Alla andra djur uppvisar ju mindre eller större psykologiska skillnader mellan könen så varför skulle egentligen vi vara annorlunda? Å andra sidan så har jag svårt att se hur vi skulle kunna skilja ut dessa biologiska skillnader från de kulturellt betingade - och även om vi kunde det så kvarstår frågan om vad vi rent praktiskt skulle använda denna information till. Grejen är ju att även om vi lyckades utskilja vissa särdrag så skulle modellerna ändå bara vara applicerbara på väldigt stora grupper. Så fort vi betraktar människan på ett individuellt plan så kommer vi alltid att se en odefinierbar smälta av mer eller mindre kvinnliga män och manliga kvinnor - vilket ju är helt i sin ordning.

Nåväl, tillbaka till Karlarna. Vad beror detta, uppenbart konstruerade, sociala mönster på? Frånvarande fäder? Har pappas arbete långt borta i fabriken, hos den lille sonen, väckt en osläckbar längtan? En längtan som som till slut blivit så het att den brännt ett hål i livskartan och gjort alla vägar oframkomliga? Kanske.
Varför, frågar man sig då, valde en gång Karlaktige Karlarnas far- och morföräldrar att lämna hemmet och gården (friargåvorna, sången och närheten), flytta till staden och ta det där aldrighemmajobbet på fabriken? Vid en inte speciellt djuptgående historisk analys kan vi enkelt konstatera att det kanske inte var ett val männen under den industriella revolutionens guldår tog så värst lättvidigt. Vissa gånger var det inte ens ett val. Gården var till att börja med ganska sällan hans, den tillhörde storbonden eller en patron. Ofta dikterades villkoren för de fattiga familjerna av just en patron - en herre i sina bästa år, tillhörande en annan arketypsik grupp män: De manliga männen, eller aristokratin - världsvana, eleganta, rika patriarker.
Dessa män var den första gruppen som någon gång i historisk tid miste sina fäder, till striden, till imperierna och skattkamrarna. Ett skadevuxet släkte av ledare som, den civiliserade historien igenom, levat i en på många sätt människofientlig miljö där total kontroll är medlet och artificiell psykopati är målet.
Karlaktige Karl skiljdes av nödtvång från sin familj, axlade oket (och nypåkomna begreppet) som familjeförsörjare. Kvinnan stängdes in och blev (det lika nypåkomna begreppet) hemmamamma. Patronerna (de manliga männen) hade sett att det fanns stora pengar att tjäna på detta.

Tack pappa för att din prestigelöshet fick dig att välja bort jobbet i Stockholm. Tack för att du var hemma med mig mellan mitt sjunde och mitt tolfte år, lärde mig odlingens grunder, intresserade mig för religioner, myter och schamanism, hur man kan vara serviceminded även som man och hur man kan laga takdropp med tuggummi.
Tack mamma för att även du spenderade mycket tid med mig och samtidigt orkade vara familjeförsörjerska - som sångerska. Tack för att du vurmat för psykologi, vetenskap och konst. Och tack för att du aldrig någonsin håller käften. Jag älskar er.

Tack också till Karlaktige Karl, som plogar min väg, lagar min bil, reparerar elfel, vattenfel, tak-, golv-, och väggfel. Om du skulle råka läsa det här så hoppas jag du förstår hur generaliserande jag av utrymmesskäl var tvungen att hålla texten.


Mvh:
J.