Friday, February 26, 2010

Den hedniska kristendomen

Den vitt spridda tanken som säger att polyteism alltid naturligt efterträds av monoteism är inget annat än en senromersk konstruktion av kristna historieskrivare. De lyckades med att låsa den narrativa ramen vid denna imbecilla uppfattning så effektivt att de flesta människor – och forskare – än idag förhåller sig till detta som en grundläggande sanning, ställd utom diskussion. Hedendomen gick under i och med Kristi ankomst till jorden. Detta är tesen. En dynamisk, ny brinnande gud dansade in i en trög statisk massa av hedningar och satte den i brand. En debil, gammal och utvecklingsfientlig värld drog sin sista suck för att snabbt ersättas av en ny visionär rörelse. I den här texten hade jag tänkt visa på att detta ”allmänna vetande” om vår historia inte stämmer. Hedendomen (eller åtminstone Folktron) dog inte alls ut, övergången tog väldigt lång tid (frågaan är om den ännu är helt avklarad), och den ”nya religionen” var mer ett revolutionerande styresskick än det var en revolutionerande religion. Men allra först måste vi reda ut ett par saker.

Historien är full av ”nya Gudar” och nya religioner som konkurrerar ut sina äldre kollegor och dessutom vampyriserar på det äldre religiösa arvet, Kristendomens brytning och kannibaliserande på Judendomen är bara ett exempel. Ofta kan dessa förändringar också (med viss försiktighet, utan att dra alltför stora växlar) betraktas som förändringar i ytans rörelser när djuphavsströmmarna ändrat riktning: Övergången från nomadiserande till bofast liv är ett exempel på en sådan förändring. Så höll t.ex. de gamla perserna från början en Ur-tjur som en av sina högsta gudomar: ”Jag anropar och prisar den Högste Tjuren, som kommer gräset att växa i överflöd, den rene tjuren som givit upphov till den rena människan” (gammal persisk hymn.). En grönskans och det bofasta jordbrukarlivets Gud alltså. Men om vi sen kastar oss iväg framåt i historien så hittar vi i hos en ny persisk kulturgrupp Mithra - en ljusets Gud, Persernas Apollo – som dänger skiten ur just denne gamla Ur-Tjur vilken nu omtalas som ”besatt av ondskans makter”. Det nya krossar det gamla men använder sig också av detta äldre arv i sin egen mytologisering. Man börjar skymta ett mönster om man också vet att ormen i Paradiset från början var en gammal semitisk gudom som stod för kvinnlig skapelseförmåga, födelse, återfödelse och kunskap om livet. I den senare judiska varianten har ormen blivit ond. Ja, det finns mängder av exempel: Marduks mot den kvinnliga ”demonen” Thiamat, Zeus mot Titanerna… överhuvudtaget ljusgudarnas kamp mot jordemakterna (”Jag är sanningen, Vägen och LJUSET”). En tanke kring detta skulle kunna vara att denna religiösa ytförändring hänger samman med en mer djupgående, som till exempel en ny sorts samhälle (som lägger stort fokus på det skrivna ordet?) och framväxandet av en intellektuell aristokrati.
Sett i detta sken blir kristendomen, eller kanske snarare monoteismen, inget annat än en mer eller mindre fullbordad sammansmältning av religionen och den totalitära staten.

Men varför parasitera på äldre tiders uppfattningar och tro, varför inte bara skapa någonting helt nytt? Tja, vem vet… För det första är det verkligt svårt att skapa något helt nytt ur ingenting, och för det andra så är det alltid smartast – om man verkligen vill lyckas - att besegra någon på hans eller hennes hemmaplan. Så gör politiker än idag: Man tar initiativet från motståndarens genom att sno dennes frågor och göra dem till sina (tänk Moderaterna, det nya arbetarpartiet). Detta är en delförklaring till att Jesus liksom Dionysos, Mithra, Horus, Krshna och flera andra är född den 25:e december. Varför börja jiddra med ett nytt datum när man redan har ett gammalt och välinarbetat (som dessutom råkar infalla med vintersolståndets slut och att dagarna blir längre och längre). Kanske vore det till och med för svårt att få folk att tro på en ljusgud som föds ett annat datum?

Dionysos, som likt Jesus har vinet som sin symbol.


Kristendomen ägde större kvalitéer som maktinstrument än den äldre mångfacetterade hedendomen. Roms elit tog till sig tanken om ett nytt styrelseskick. I en värld med många Gudar kan människornas riktningar och åsikter skifta; i den monoteistiska världen finns bara en Sanning, en Väg och ett Ljus.
Missförstå mig nu för allt i världen inte och uppfatta det som att jag skulle tro att det ”gamla goda” Rom skulle ha varit en bättre plats för vanligt folk som du och jag att leva på än det nya kristna. För det första är denna fråga – om det sena Rom var mer humant än det gamla – alltför svår för mig att besvara. Min ståndpunkt är – som alltid – att Rom, kristet eller hedniskt, i likhet med alla andra supermakter, då och nu, stod för allt det värsta som mänskligheten orkat frammana. Nej, anledningen till att kristendomen orkade göra Rom till sitt borde snarare bero på att den passade Kejsarnas nya Rom bättre än den gamla hedendomen. Istället för ett konfliktbemängt månggifte fick nu städernas stad sin enda äkta hälft som kunde matcha hennes behov – ett giftermål av sann maktkärlek mellan själsfränder. Men att härifrån dra slutsatsen att övergången från en världsåskådning till en annan skulle ha gått smidigt och följt den till av teologer upphöjda naturlag som heter ”animism – polyteism - monoteism” är att gravt förvanska historien.
Först fanns världen! Befolkad av allehanda livsformer och andar, världen kort och gott! Sen kom där en religion. Kristendomen. Ett nytt grepp som världen stod handfallen inför. Plötsligt går vägen till livet via en präst, en uttolkare av- och ställföreträdare för Skaparens vilja.

Även Rom var en gång en liten jordbrukande stam vid Tiberns mynning. Vid denna tidiga tid låg sannolikt inte andlighetens fokus på härskande och söndrande, på dominans och dödande utan följde väl sannolikt mönstret från de flesta andra små jordbrukarsamhällen. Heligheter som Frö, Regn och Eld stod högre i kurs än Krig, Död och Ära. Men någonstans längs vägen måste någon ha trampat in på en ny stig och tyngdpunkten försköts från dieteter som de första tre till förmån för de sistnämnda. Rom hade varit grymt, brutalt och moget länge när kristendomen äntligen var redo och gjorde sitt frieri.

Åtminstone på ytan verkar denna övergång ha fungerat. Överheten kunde visa upp sitt nya korspyntade anlete för omvärlden. Kungar och präster kunde skryta med att nu inte enbart ha makt över folks kroppar utan även över deras själar. Nyttan som den nya religionen gjorde eliten genom att förse makten med en ratt är obestridbar. I allt övrigt måste dock kristnandet ses som historiens ständiga misslyckande.
För det första kan vi inte ens räkna exemplen på att den gamla folktron dröjer kvar, anpassar sig och stannar: I Norden har vi Näcken, Huldran och allehanda Vittra som idag mer eller mindre, på ett individuellt plan och på mångskiftande sätt, håller på att anpassa sig till vår tid ekologism och bli en ny naturtro, en ny animism. Liknande exempel finns i hela den protestantiska och – ofta – mer sekulariserade världen. Katolicismen var i sig självt mycket tidigt tvungen att anpassa sig: Skyddshelgonen som Benedictus av Nursia som var Europas beskyddare (likt äldre tiders Gudar som var knutna till vissa platser), St Florus som är hästarnas beskyddare eller varför inte Franciscus som ju är alla djurs dito är bara tre av tusen och åter tusen helgon (för garvare, murare, soldater, ja till och med tjuvar; för platser, för sinnelag…etc) som likt gamla tiders halv- och helgudar riktade sina böner till i vissa situationer.

Helgonbild eller avgudadyrkan?




Modergudinnan Maria skulle vi kunna ägna en helt egen artikel men låt oss här bara lätt vidröra hennes i religionshistorien inte på något sätt unika person.
Vad är det egentlige för något häpnadsväckande med att en Gud har samlag med en dödlig jungfru och att den sonliga avkomman därav blir en halvgud och mästare för människorna? Har man läst det minsta sumerisk, indisk, egyptisk, keltisk, grekisk eller romersk mytologi så är det väl knappast något nytt tema. För att ta ett konkret exempel: Asklepios, den store helaren och läkekonstens Gud i det gamla Grekland, var inte bara produkten av könsumgänget mellan jungfrun Koronis (ibland Aigle) och Guden Apollon, han var även en undergörare som återuppväckte döda och utförde mirakler. Till slut var han tyvärr tvungen att dö, men behändigt nog återuppstod han efter tre dagar, färdades till Olympen och blev utnämnd till Gud. Kanske inte helt oförtjänt kan tyckas med en sådan livsgärning bakom sig, en annan Gud till far och en jungfru till mor.


Undergöraren Asklepios.


I många länder, som till exempel de sydamerikanska, har katolicism och äldre hedniska bruk fullständigt flutit samman så att man går till en vanlig kyrka för att få nattvard och dricka den självoffrande gudens heliga blod och äta hans heliga kött, till en annan kyrka för att delta i en mirakelceremoni och personligen få tala med Gud, samt till en medicinman eller kvinna (som ofta anropar den heliga Modergudinnan Maria) för att få hjälp med någonting privat, eller för att kunna samtala med andarna.
Enligt Judendomen, som ju är ursprunget till både kristendomen och Islam, så är all liknande aktivitet detsamma som hädisk avgudadyrkan, och då inte bara helgonen, Maria, apostlarna och de heliga männen (som vi snart ska titta närmare på), utan Jesus själv är enligt judendomen att betrakta som delar av ett panteon och bilder av Gudar satta vid sidan om Gud.

Kristendomens hela historia är strösslad med kätterska rörelser, anpassningar gjorda av kyrkofäderna själva för att passa en lokal ram av folktro och ibland av återgång till ren hedendom. Ja, graden av anpassning från kyrkan självt har ofta varit så stor att individer, vilka tagit kristendomen på större allvar än dessa höga herrar, ofta känt sig tvungna att gå samman i nya samfund – vilka naturligtvis, så fort de försökte frånta kyrkan dess tolkningsföreträde, blev stämplade som just kätterska av de mer dynamiska ledarna inom kyrkan.

Kristendomen visade och uppvisar fortfarande slående likheter med den extatiska Dionysoskult den vid sin födelse plagierade. Heliga män, drösvis av dem, har kommit och gått i historien. Vår nutida lutheranska präst är väl i och för sig oftast inte föremål för någon överdriven personkult (och det är väl kanske just därför som svenska kyrkan tappat så många medlemmar till mer extatiska samfund) men oftast har då bara kraften, av den troende själv, omdirigerats in i en annan kanal. I brist på Gudar har vi nutida människor istället idoler (vilka ofta förbränner sig självt när de försöker flyga för nära Solen).

Liksom folk flockades kring den mytologiske personen Jesus, så har även verklighetens folk flockats kring katolska biskopar, helgon, upplysta munkar och kätterska predikanter. Ja, själva klosterverksamheten som sådan är från början ett resultat av sådant idoleri: Helig man bor i öknen; lärjungar börjar dyka upp; försörjningsproblem uppstår när dessa envist stannar kvar; de bygger hus och trädgårdar. Hepp! Vi har ett klosterväsende!
En helig man var ofta till skillnad från de redan döda (och till gudomlighet upphöjda) helgonen en levande, världslig kontaktyta med det gudomliga. Han kunde inte sällan hela människor och ibland rädda hela städer eller länder från undergång. Hans uppgift blev ofta (eftersom hans enda karriärmöjlighet låg på det fysiska planet) att likt äldre tiders fruktbarhetspräster, visa gubbar och gummor eller schamaner att ägna sig åt sånt som angick folk i deras vardag: Sådd, skörd, regn och sol. Naturligtvis riktades inte den helige mannens uppmärksamhet mot Jorden själv, eller mot de i henne inneboende andekrafterna, utan mot den Ende Guden. Men jag kan inte låta bli att fundera över om han i utförandet av detta värv inte stal lite av den Endes kraft och magnetism? Blev han inte själv lik en halvgud när han på detta sätt lyckades överföra en liten ström av det odelade fokus som den Ende krävde av alla sina tillbedjare till sig själv?

Kristendomen, om man liknar den vid en person, påminner starkt om en trädgårdsmästare som tagit sig vatten över huvudet och alltför snabbt utökat sina odlingar och utkämpar ett oavbrutet förlorat slag mot ogräsen.
Romarnas ”nya religion” var (och är) en naturlig konsekvens av civilisationsprocessen, precis som Konfucianismen varit det i Kina – det största av alla österlandets imperier. Vårt samhälle är knappast anpassat efter Jesu ord men däremot är kristendomen anpassad efter samhället, och när vi någon gång i en oundviklig framtid tvingas återanpassa oss och vår kultur till ett mer naturnära liv så kommer det vara Moder- och Fader Jord som förser oss med inspiration att börja fylla ut tomrummen i vår sönderslagna inre mytologiska mosaik.

Mvh:
Johannes

Värt att kolla upp:
- Den Jesus som aldrig funnits – Roger Viklund
- Dionysos, den månggestaltade – Sigfrid Ericson
- Makten och det Heliga – Peter Brown

Labels: , , , , , , ,

Tuesday, December 15, 2009

Köpenhamn

Det står oss faktiskt helt fritt att skita i samhället, i allt vi inte vill eller kanske tvingas ställa upp på: Vi kan odla vår egen mat. Vi kan byta tjänster och varor med varandra och skita i staten. När staten har glidit så långt ifrån oss, brutit mot oss, varför ska inte vi bryta med den?
Storsystemets lösning för vår värld just nu heter ändrade konsumtionsmönster och visst... på sätt och vis krävs det kanske, nu när samma system dragit ner oss i skiten. Å andra sidan kan vi skita i allt det där, göra det vi visste var rätt från början: Leva småskaligt och mikrokonsumerande.

Vi kan vägra tro på att den bästa metoden är att "förändra systemet inifrån". Stupidism är detta systems sanna namn och det vill inte förändras - det är en av dess primära funktioner att hålla sig självt intakt. En "förändring inifrån" betyder egentligen "intern anpassning": Att de krafter som hittills tjänat mest på det rådande systemet ges tid och utrymme att inkarnera i det "nya" inifrånändrade.

Vi kan vägra tro att vi är maktlösa, splittrade och alienerade från varandra och jorden. Våra liv är så mycket mer värda än att ödas framför en TV.

Vi kan vägra Shell, vi kan vägra Mc Donalds, vi kan vägra Stora Enso, Monsanto, Rockefeller, Bofors och Scan. Det ligger en helt ny värld där ute bara vi vägrar bli en del av lögnen och utför sanningen i handling.

Gore, Bush, Obama... Greenspan, Wolfowitz... Reinfeldt, Sahlin... volvo, saab, Codex alimentarius, WHO, WTO... näringsliv, förtäringsliv, tärningsliv... alla ljuger de! Alla; just för att de vill upprätthålla systemet. ett system som historisk grundats på (och än idag upprätthålls med) våld och orättvisor.

Alla ljuger utom den som med kraft försvarar sin egen rätt till frihet och lycka i enkelhet. Alla ljuger utom de som för sin egen skull vägrar att bli våldtagna av löneslaveri, kött- jordbruks- och tillsatsindustri, av reklamen, av den tomt ekande underhållningen, av regeringarna - vars främst uppgift blivit att hålla de ovan nämnda våldtäktsmännen flytande - av alla systemets självuppehållande mekanismer. Jag kan se de sälla jaktmarkerna, paradisets lustgård och landskapen som breder ut sig i Yggdrasils krona. Jag kan se dem varenda gång jag vägrar.


//J.

Labels: , , , , , , , , , , , ,

Monday, April 27, 2009

Den "fria" marknaden är slaveri för miljarder.

Globalisering. Vad är det egentligen. Det är ju ett sånt där gödslingsord som kastas ut på debattåkern titt som tätt och i alla möjliga sammanhang. Protektionism sägs vara globaliseringens motsats. Det är vad de, enligt mitt tycke, verkliga globalisterna, alltså människorna i antiglobaliseringsrörelsen kallas av maktetablissemanget. Krångligt. Jo, jag blir själv yr när jag skriver.
Vi tar det från början. Ordet globalisering som sådant vill mena att vi alla lever på en Jord, att vi ska kunna åka överallt, att människor ska kunna handla med varandra, lära av varandra; att länderna ska upplösas och vi alla vara en mänsklighet. Fint som fan!

Sanningen då. Lever vår moderna tillämpning upp till begreppets vackra innebörd? Nej! Absolut inte! Globalisering idag handlar om att med hot om- eller med direkt våld tvinga svagare folkgrupper att öppna upp sina marknader (ja, för det finns faktiskt alltid en marknad i området där vildarna bor redan innan den vite frälsaren dyker upp) för internationella bolag – eller som dessa brukar kallas: västerländska intressen.
Sanningen är den att vi här i väst är fattiga som kyrkråttor i jämförelse med snittafrikanen; åtminstone borde det vara så om vi tänker på denna väldiga kontinents enorma rikedomar. Hur kan det då förhålla sig så att vi är så rika och de är så fattiga? Om man förenklar situationen lite skulle man faktiskt kunna säga att i fråga om naturtillgångar är Europa och USA numera den fattiga delen av världen och att de rika delarna (Sydamerika, Afrika, Sydostasien) är så fattiga i verkligheten beror på att det är hemma hos dem vi är och roffar. Egentligen är ”vi” fel ord. Det är ju den lilla nationslösa, extremrika gruppen av ägare som roffar – precis som de på sätt och vis roffar här hemma också.

Sanningen är den att det inte finns ett enda land i historien som blivit rikt genom globalisering; genom att internationalisera sin ekonomi. Tvärt om. Alla länder som idag lever med rikedom och överflöd gör ju det på grund av att de (eller någon rik potentat) en gång bestämde sig för att nationalisera landets tillgångar och inte dumpa dem på någon större internationell marknad med hård konkurrens. Kort sagt: Jag är rik idag bland annat för att arbetarrörelsen en gång var stark här i Sverige. Idag är den s.k. socialismen ett skämt och mest ett redskap i händerna på makteliten (som alltså inte har ett dyft med någon stat att göra).

Tittar man närmare på exempelvis USA’s historia blir det extremt tydligt hur viktig nationaliseringen varit och fortfarande är. För det första snoddes landet helt fräckt från ursprungsbefolkningen. Ja många gånger tvingades dessa även arbeta som slavar under exploateringen av deras egna länder. Man kan säga att de högst ofrivilligt utsattes för gammeldags globalisering. För det andra så genomdrevs den amerikanska revolutionen som ett led i en strävan att just nationalisera och ta kontrollen över den egna ekonomin. Jefferson och Washington var vid denna tid några av den nya världens rikaste män och en nationalisering skulle helt enkelt ge dem kontroll över handeln med råvaror, skatter etcetera. För det tredje ingriper USA numera med allt från bojkotter, embargon eller med direkt våld mot alla som försöker opponera sig mot dess hegemoni. Filippinerna, Korea, Vietnam, Nicaragua, Irak o.s.v. o.s.v.

Varför tror ni egentligen att USA var så avogt inställt till Sovjetunionen under alla år? Ja, inte var det för den stora republikens diktatoriska fasoner. Om man hade haft medmänsklighet och altruism för ögonen, varför befriade man i såna fall inte Spanien från Francos fascister direkt efter att man befriat Tyskland från nazisterna; det hade varit en baggis för ett villigt USA. Nej sanningen är den att Ryssland under Tsaren hade gått i Europas och USA’s koppel, medan Sovjet stängde sin marknad för icke kommunistiska stater. De hade ett uttalat nationaliseringsprogram, det är hela svaret. Leninism- stalinismens brott har aldrig varit dess vidriga människosyn utan dess vilja att styra ekonomin efter eget gottfinnande.

Men, men… USA är inte på något vis unikt eller extra ont. Alla imperier i historien har betett sig såhär. Det är helt konsekvent för en supermakt att med alla till buds stående medel bevaka sina intressen precis som det är helt konsekvent för oss att gå i dess ledband. Och egentligen… är det en så stor överraskning? Att alla maktsystems hela syfte är att bevara och om möjligt utvidga sin makt, borde väl vara ställt utom allt rimligt tvivel. När t.ex. Barcelona på 30-talet inrättade medborgarstyre så hjälptes alla maktsystemen åt att krossa detta nya frihetliga initiativ. USA, Storbritannien, Nazisterna från Tyskland och Fascisterna från Italien samarbetade för att dräpa denna farliga, protektionistiska epidemi i sin linda.

Globalisering är det luddiga, men oantastbara ord som idag används för att ursäkta alla olika övergrepp. Antingen är man för globaliseringen och accepterar allt det negativa som den medför som det pris för framstegen som måste betalas; eller så är man emot den men upplever hela begreppet som en stor, ostoppbar nästan självgående naturkraft som bara världsbankschefen till fullo begriper sig på. Tidigare var det ordet demokrati som användes såhär (och ibland –som i Irak – används det fortfarande även om ingen längre tror på det). Ännu tidigare – under kolonialismen – var det ”civilisationens ljus” som skulle spridas. Makten inkarnerar i begreppen precis som den gör i systemen; ganska likt de f.d. KGB chefer och kommunistiska partitoppar som idag är ultrakapitalistiska politiker och bankchefer i Ryssland.

Vad kan vi då göra mot detta enorma system? Ja för det första är det jävligt viktigt att vi slutar tro på deras myt om att ingenting kan göras. Hur tror ni världen skulle ha sett ut idag utan alla aktivister och motrörelser; utan provstoppsrörelsen, utan fredsrörelsen, utan miljörörelsen…? Ja visst, det finns fortfarande kärnvapen, krig och miljöförstörelse, men fan vet hur det hade sett ut utan dessa aktivisters hårda arbete – hade det sett ut överhuvudtaget? Faktum är att alla större frihetligt strävande förändringar som ägt rum i historien har kommit nerifrån, aldrig uppifrån. Så, "det finns inget vi kan göra"-argumentet är rent nonsens. Vi kan alltså aktivera oss!

Vi kan skärskåda deras agerande och tala, skriva, skrika om det.

Vi kan bryta beroendet till makterna! Man kan faktiskt fortfarande bli självförsörjande på vad det vara månde – mat, el, kläder, bränsle o.s.v. Allt som de tjänar stora pengar på kan vi göra själv. Jag vet till och med en snubbe som byggde sin egen bil!
Det är ingen naturlag att gå till en arbetsplats som ägs av makten och tjäna pengar som kan användas till att handla mat och andra nödvändigheter av samma makt. Bara det lilla steget att bli egen företagare är att, i det lilla, bryta denna kontakt.

Men kanske viktigast av allt är att vi inser att vi inte är isolerade. Jämför dina och grannens önskedrömmar och du ska snart se att det är vi som är i majoritet: De flesta människor vill själva bestämma över sina liv; de skulle inte, om de verkligen fick möjlighet att välja, gå till ett tråkigt industrijobb. De flesta vill fortfarande vara tillsammans med sina familjer och vänner – med sin stam. Man vill ha fred, tid, någorlunda utrymme, rätt att tro och känna som man vill; frisk luft att andas och frisk jord att stå på. Man vill ha ett mindre, närmare, enklare samhälle! Vi måste knyta näten mellan oss hårt och vi måste knyta dem nu.

Jag börjar direkt: 0570 53088 är mitt telefonnummer om någon vill knyta sin tråd till mig. Jag är artist och naturtroende. Jag odlar och tar tillvara så mycket jag hinner – inte bara för att jävlas med ”makten” utan faktiskt mest för att jag älskar det här livet.

”They got the guns but we’ve got the numbers. Gonna win yeah, we're taking over.”


Mvh:
Johannes



Att läsa:
Syskonsamhället – Robert Bly
Det amerikanska folkets histora – Howard Zinn
Det stolta tornet – Barbara Tuchman
Att förstå makten – Noam Chomsky
Hybris – Noam Chomsky

Labels: , , , , , , , , , , ,

Friday, March 13, 2009

Våra massmördarbarn!

Dödsskjutningar på ännu en skola. Varför, vad är det för en konstig trend? Ring P1, Rapport, pressen… alla frågar sig… Men ärligt talat är det så konstigt?

Om man inte fått umgås med sina föräldrar, inte fått vara till nytta, inte fått lära sig ta vare sig praktiskt eller känslomässigt ansvar. Om man lever i en västvärld där allt som räknas för en ung människa är betygen i skolan, som ju är en garant för rätt gymnasie- och högskolelinje så att man sen, som vuxen kan tjäna tillräckligt med pengar för att efter sin stressiga arbetsdag ha råd med en massa omedelbar, men betydelselös, tillfredställelse: Tv, porr, godis, dataspel, krogen, snabba bilar, prylshopping… Om syftet med min existens är att konsumera så mycket som möjligt för att skapa tillväxt så att vi alla ska ha råd att upprätthålla konsumtionssamhället… Ja då är det väl inte så konstigt om man ger upp, inser att livet saknar mening och bestämmer sig för att ta sig sin stora kick nu på en gång. Och vad kan väl ge en större kick, vara mer gränsöverskridande och inverterat självutvecklande än att bli den där massmördaren – hjälten från filmerna - som är en så totalt integrerad del av vår våldsamma västkultur och skjuta ihjäl en massa människor?

Det hänger inte på lärarnas brist på stränghet eller på att vi har för få skolpsykologer – nej inte ens på hårdrocken. Det är det grövsta underkännande en hel kultur kan få när våra barn självmant och oprovocerat väljer att avsluta sina liv som massmördare. Ja, det är faktiskt det totala underkännandet!

Det här är inget systemfel som går att lappa ihop. Det är en konsekvens av själva systemet!

Mvh:Johannes

Labels: , ,