Människans natur.

Det sägs hela tiden att vi har det "som vi förtjänar", att det "ligger i människans natur" att vara grym, destruktiv och krigisk. Så fort ett världsproblem diskuteras och vi inte kan hitta någon uppenbar syndabock att måla ordet "OND" i pannan på, eller när vi inte vil eller kan förstå så säger vi: "Det är människans natur" att vara krigisk, girig, maktlysten etcetera.
Hur sant är egentligen detta?

Frågar man forskare på området så vet de inte. Det finns ingen fastslagen mänsklig natur! Man tror att vi kanske - på grund av att vi inte är vare sig speciellt starka, snabba att fly, exceptionellt stora och oattackerbara eller små så vi lätt kan gömma oss - har en lite lägre aggressionströskel än en del andra djur. Alltså: Lejon kommer. Människa blir skiträdd och asförbannad. Vevar med påk i luften. Lyckas ofta skrämma bort farlig, stor katt.
Men kan man ta det här som ett intyg för hela vår krigiska historia? Nja... Lika gärna kan man säga att det är vår förmåga att samarbeta i trängda situationer som räddat skinnet på oss från förhistorien fram till nu. Koordinerat försvar kräver förmågor som solidaritet, offervilja, medlidande etc.
Forskarvärlden vet sedan länge att "survival of the cooperative" under vår utvecklingshistoria varit minst lika viktig som vulgärdarwinismens "survival of the fittest"; tyvärr verkar bara den senare av de två teserna ha limmat ordentligt i de breda folklagren.
Påståendet att "människan är den grymmaste av alla arter" är alltså ganska lätt att smula ner. Den enda smulan från detta påstående som det kan vara något bevänt med är tesen om vår aggression. Men det finns ingenting speciellt med att vara aggressiv; blåmesar, maneter och amöbor kan också vara aggressiva - om det behövs. Men vad händer med medlemmarna av en art som under flera tusen år intalats att de behöver vara aggressiva?

"Det är en hård värld!"

"Förhärda dig!"

"Lita inte på någon!"

Misstron, rädslan och tron på att man måste tänka på sig själv i första hand går djupt i vår kultur. "Survival of the fittest", som idag mest är att likna vid ett konsumismens och individualismens axiom, kom bara att ersätta en äldre men lika förtryckande kyrklig kulturram.

Vi (vår västliga påstått demokratiska kultur) är inte Vägen, Sanningen och Ljuset; vi är Familjelösheten, Egoismen och Dekadensen. men det beror inte på vår "natur" utan på vår kultur som länge arbetat på att alienera oss från... från oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver bara låta bli att delta! Nya stigar finns ute i snårskogen men man ser dem inte förränn man vågat lämna den stora allfartsvägen som de flesta av en kamrater vandrar på. Vågar du så kommer flera av dem efter.


Tror jag:
Johannes



Lästips:
Om arternas uppkomst - C. Darwin
Arbeta Tillsammans - P. Krapotkin
Om Civilt motstånd - H.D. Thoreau