Det är en vitt spridd uppfattning att det i världen finns olika styrelsesystem; till en början så skiljer vi ju mellan diktaturer och demokratier, men sen har vi de finare nyanserna så som kapitalistiska och nyliberala stater contra socialdemokratiska och kommunistiska stater. Men är skillnaderna verkligen så stora? Vi diskuterar näst intill aldrig vad de skillnaderna är. I mediernas rapportering används snarare ett lands påstådda styrelseskick på ett slentrianmässigt vis som ett slags fond för den egna (ofta grunda) förklaringsmodellen. Hur många gånger har vi inte hört inlednings- (eller avslutnings-) fraser som "I det kommunistiska Kina..." eller "I ett kapitalistiskt system som USA's...". Det är ett accepterande av dessa systemdogmer som krävs för att man ska få vara med på debattbanan. Visst, man får storsint nog själv välja om man vill slå med wedge eller putter, men om man står ute i det knähåga gräset vid sidan av banan och slår frenetiskt med en innebandyklubba... då är man en debattens driftkucku. Den som inte ställer upp på den allmänna uppfattningen av vad sanningen är kan följdaktligen inte heller placeras in i någon av de på förhand bestämda mapparna och faller alltså utanför.
Skillnader mellan system finns, det är vi nog alla överens om, men är de av den kalibern att vi verkligen kan tala om dem som socialistiska och kapitalistiska? I min värld (som naturligtvis är lika skev och vinklad som någon annan - men kanske vinklad från ett annat perspektiv) finns det bara olika sorters statskapitalism. Let's face it: Utan en bra koll och kontroll på ekonomin finns det inga härskare.
I det påstått kapitalistiska USA där var man sägs råda över sig själv är skatterna per capita nästan lika höga som här; de är bara lite annorlunda fördelade över samhällets socialgrupper. Skattepengarna används precis som här till att på olika sätt försöka boosta ekonomin. Man ger till exempel väldiga summor till Pentagon och NASA som i stort sett använder denna sponsring till teknisk forskning. På pappret och i medierna kanske man försöker ta sig till Mars eller få fram en ny smart bomb som skonar alla civila och som kan nosa sig fram till just terroristernas boningar, men i dess kölvatten kommer pulvermaten som astronauterna käkade och som nu är redo för världslansering, persondatorer och internet, kärnkraft, bekämpningsmedel, botox o.s.v. Sammantaget varor som kan säljas tillbaka till de som i första rummet sponsrade kalaset.
I Sverige ser det naturligtvis lite annorlunda ut. Vare sig storslagna heroiska resor till andra himlakroppar eller direkt krig mot fattiga länder faller svensken på läppen så som det gör för amerikanen. Men att sälja fredsbevarande vapen till andra fredsälskande länder som oss själva, det smakar mycket bättre. Det besvärande faktumet att svenska vapen förekommer i alla väpnade konflikter som finns i hela världen det talar vi gärna lite tystare om. Så visst, det finns likheter mellan oss och USA, vi skapar fred medelst krig, men den officiella ursäkten för att spränga barn i luften heter inte ”Svenska intressen”, den heter ”arbetstillfällen”. För finns det något som är heligt i Sverige så är det arbetskraften och arbetstillfällena. Det är av pur omtanke med löntagarna som dessa barn måste dö. Med andra ord behövs det inte heller några kölvattenseffekter på samma vis här hemma som det gör over there, med löntagarnas bästa för ögonen kan vi sälja minor rakt av utan att hymla.
Kärnkraften är ett annat - och mycket bra –exempel på hur offentliga medel i detta land kan förvandlas till privata: Detta energislag är så dyrt att det inte lönar sig för något företag att ensamt stå för utbyggnaden. Skattemedel är en nödvändighet. Kontentan blir att vi först pröjsar för bygget och sen för hyran. Vill vi sen inte ha denna farliga energikälla så trixas det med omröstningen.
Låt oss inte förledas att tro att spänningarna mellan öst och väst under kalla krigets dagar någonsin handlade om ideologi. Varför, om vi här i väst nu vurmar så för för frihet och demokrati som vi säger, gick vi i såna fall inte in och befriade Spaniens folk från Franco? Spanien ligger ju till och med i väst! Detta hade, i jämförelse med Sovjet varit en lätt nöt att knäcka för USA och dess allierade europeiska stater. Den sanning jag har kommit fram till handlar mer om att Sovjet för egen del gjorde anspråk på sina egna (och det kommunistiska blockets) naturresurser och inte ville få sin ekonomiska framtid dikterad från Washington. Detta var det kommunistiska spökets verkliga ansikte och som man var digerdödsrädd för i väst. Tänk om smittan skulle spridas? Spanien var helt enkelt en för liten aktör för att spela någon större roll och framförallt så hade man i likhet med alla andra fascistiska stater handelsavtal med omvärlden.
Makt är makt och maktens herrar är inte intresserade av att dela med sig - för makten har ju den egenheten att bli mindre om den delas! Nu menar jag inte att allt är "deras" fel; maktelitens. Det finns med största sannolikhet ingen större sammansvärjning eller konspiratorisk grupp som dikterar allas villkor, men det finns säkerligen flera mindre sammansvärjningar och konspirationer än vi kan räkna till. Det finns ett gammalt flytande föränderligt system och om du och jag vore födda in i det systemets topp skulle det krävas väldigt mycket kurage, moral och tvärsamhällelig kunskap av oss för att göra "det rätta" och avstå driften att se om vårt eget hus. De flesta av oss skulle bli en del av samma maktelit: Ett handslag över yatchrelingarna i marinan, en klapp på ryggen vid greenen, Stat och Kapital på samma båtsemester i skärgården… Det är nog inte mer konspiratoriskt än så.
Tror jag:
Johannes
Labels: bofors, chomsky, civilisationskritik, corporations, demokrati, globalisering, kapitalism, kärnkraft, kommersialisering, makt
