Sagorna och det Vilda.

För ett tag sedan fick jag en direkt förfrågan om att skriva om sagorna och deras betydelse för oss. "Oj, vilken viktig fråga" tänkte jag och sedan dess har bakhuvudsprocesserna varit igång. Igår började plötsligt ett resultat växa fram i mitt anteckningsblock. Tack för frågan!

Väldigt många sagor, för att inte säga de allra flesta, innehåller och behandlar begreppet vildhet på något sätt. Ibland som något negativt men i de övervägande fallen som något mycket positivt; ja många gånger är det att uppnå just vildhet som är själva sagans mål eller sensmoral. All vildhet är inte bacchantisk, ung och dum. Att på fyllan slå sönder ett skyltfönster är, enligt mig, ett tydligt uttryck för den väldigt tämjande längtan som det är att vilja tillhöra en grupp. Nej, de enda vilda människor jag känner är antingen gamla, eller härjade nog att ha hunnnit uppnå en viss erfarenhet - jag själv är inte en av dem, så ta alla dessa mina påståenden med ett par deciliter salt.

De flesta sagor som behandlar unga flickor (ofta prinsessor) och/eller pojkars (ofta prinsar) uppväxt och utveckling handlar om att finna den egna inre styrkan; om att bli lyhörd nog så att det inre örat kan uppfatta den inre rådgivaren, den som vet allt om rätt och fel - oberoende av samhällets lagar och normer. Ofta är det just kulturen och samhällets tvång som utgör de unga hjältarnas hinder och som i sagan ofta inkarnerar som monstret. Ibland, som i till exempel Romeo och Julia, är tvånget så starkt att hjältarna måste dö. Då är det de efterlevande som får försöka dra lärdom av sina misstag. Kanske kan det uppfattas som lite tråkigt att de inte får "leva lyckliga i alla sina dagar", men så är det ju också sagans poäng: Den vill lära oss, (inte Romeo och Julia) att i ett totalitärt och tamt samhälle som stänger vildheten ute så väntar bara överlevnad följt av död, inte liv och död.
Ett modernare exempel är Star Wars. Darth Vader "mer maskin än människa" är förledd och förförd av den försåtliga känslan av styrka som rationalism, civilisation och teknik kan ge. De är alla uttryck för den mörka sidan av vår mänskliga kreativitet. Luke - hans son - däremot kämpar för att försöka höra den där inre rösten som ger vid handen vad som är rätt: Att följa hjärtats väg, utan att vara dum och naiv.

Det bästa med sagor är att man egentligen inte alls behöver "förstå" deras inneboende budskap för att ha stor nytta utav dem. Många gånger, tror jag, kan sådana tolkningsförsök förstöra mer än de hjälper. Sagorna lär oss hur livet ska levas, eller snarare hur livet fungerar; de lär oss något om vildhet.

Ibland tror jag faktiskt att det som skiljer oss som i dagarna med oro ser på naturens varningssignaler från de som tror på bizniz as usual är just förmågan att åtminstone i viss utsträckning kunna tänka mytologiskt istället för mekanistiskt-psykologiskt. "Utmana inte livet! Lek inte gud, då kommer det att gå dig illa!" Vi vet kanske inte riktigt varför det är så, men det är så.
Kanske är det för att vi läst sagan om Odysseus som vi vet att det är så? Efter erövringen av Troja utropar denne att han inte behöver Gudarna eftersom han mer eller mindre är en gud själv. Att utropa sig till gud är inte att följa den inre rådgivaren. Därför driver han på havet i 30 år ända tills han förstår att hybris är den allvarligaste av alla villfarelser.

Jag vet inte vad det innebär att bli vild, men jag vet att det inte innefattar att alltid följa lagen - vare sig den bokförda eller den som säger att man ska passa sig för vad grannen kan komma att tycka. Sagorna är en av våra absolut bästa redskap på den vägen.

Tror jag:

Johannes