Miljöfundamentalist - javisst!

Jag är en miljöfundamentalist har jag fått höra. Egentligen vet jag inte om jag har ett tillräckligt stabilt fundament att stå på för att förtjäna detta epitet. Det är ju egentligen det rådande systemets fundament som jag inte tycker så bra om; min egen grund är ännu bara några glesa stenar i ring.
Men, men, förr eller senare, i alla lite mer djupgående diskussioner om samhället och miljön, så kommer jag till den punkten där jag måste säga vad jag verkligen tycker; och det är ju att vi inte ska ha våra stora energislukande system överhuvudtaget, att konsumera sig till en bättre miljö är en dålig idé och att mera prylar inte blir bättre prylar bara för att man satt ord som ”grön” eller ”miljö” framför. Min åsikt är att det var hydralik, tvättmaskiner, folkskola och Desivon som fixade övergången till ett mer drägligt liv i det gamla fattigsverige, inte Big Brother, mms eller stadsjeepar. Visst blir det svårt att samtala och komma fram till en gemensam ståndpunkt när man har åsikter som på sätt och vis markerar en brytning med den rådande modellen, när man inte tror på tillväxt som någonting positivt.
I det här läget får man alltid höra att man är en bakåtsträvare och att ”det är omöjligt; vi kan inte gå bakåt”. Min fråga i det här inlägget är om det verkligen är att gå bakåt?
För det första: Om man står i en nerförsbacke så är ett steg bak ett steg upp.
Vidare så har vi en väldigt komplicerad och ofta felaktig bild av historien. På sätt och vis är det synd att det är just 1800 talet som föregår 1900talet. Epoken var präglad av överbefolkning, svält, statarsystem och elände; dessutom led vi fortfarande under den våg av puritanism och fundamentalistisk kristen tro som hade fått sitt första riktiga uppsving på 1600 talet. Tänk om en annan, ljusare period hade föregått vår teknokratiska. Hade vi handlat annorlunda, mer måttfullt, då? Många stenålderfolk hade nästan samma medellivslängd som vi, jobbade med att samla föda mellan två och fyra timmar om dagen och slappade resten av tiden.
De flesta människor 100 år tillbaka i tiden var pigor och drängar, torpare och statare - roligare kan man ha, det måste erkännas. Torparmannen fick, i utbyte mot att han arrenderade torpet av bonden, göra hundratals dagsverken hos denne. Konsekvensen blev att torparkvinnan i praktiken blev den som skötte gården. Ett tämligen hårt jobb för en ensam kvinna. Visst barnen hjälpte till, men så fort de blivit stora nog fick de ge sig iväg och söka tjänst som piga eller dräng på någon bondes gård.
Men tänk då om vi idag tog ett steg framåt inte bara från 1800talets förtryck utan också från de klasskillnader och det förtryck som existerar idag – och som på många vis är värre. Tänk om ”de nya torparna” fick sitt stycke mark, fick vara hemma, odla och slippa alla dagsverken åt någon högre kast. Tänk om de slapp gå i kyrkan och fick lov att jobba även på söndagen så att inte en hel dag gick till spillo. Framtiden, vilken är den enda tid man kan gå till mötes, kommer att se ut som vi idag bestämmer att den ska se ut, så tänk om vi, istället för microchips i armarna, bilar i luften, städer under havet eller på månen, bestämde oss för att det rationella och i dagsläget mycket förnuftiga steget mot mer självhushållning inte är ett steg tillbaka utan en första trevare i rätt riktning. Tänk om vi beslutade oss för att behålla vissa delar av vår teknik som verkligen skulle vara oss till stor hjälp i vår vardag men gjorde oss av med resten. Vi ser, med all rätt, ganska svart på vår närmaste historia men det är intressant att spekulera i hur livet kunde ha sett ut om vi inte hade haft kronans skatt, kyrkans tionde, bondens dagsverken och andelar i skörd, timmer, bär, frukt o.s.v.
Det finns mycket som tyder på att skogsfinnarna många gånger hade det bättre ställt än sina svenska grannar längre ner på bergen. Mina egna funderingar kring detta har lett mig till att tro att detta kommer sig av främst tre faktorer: Större kunskap om naturen, överlägsen teknik och mer tid till arbete. Dessa skogshedningar blev nämligen många gånger förbjudna att komma till kyrkan på söndagarna på grund av sina naturreligiösa föreställningar och riter och alltså hade de ofta en extra arbetsdag. Deras större kunskap om naturen vill jag också härleda till deras hedniska arv. De levde med en obruten tradition som kopplade samman dem med den stora GODA naturen, med Skogens Tapio. Svenskarna å andra sidan överlevde dag för dag trots den grymma och av djävulen besjälade naturen. Den överlägsna tekniken bestod bl.a. i den s.k. rökstugan vilken tillät Finnarna att hålla en mycket högre inomhustemperatur till en lägre kostnad i ved. Medan Svenskarna slet med vedsamlande och eldade för kråkorna i sina öppna spisar låg Finnen och vilade i sin varma stuga.
I mitt drömsamhälle (och då menar jag dröm) får nästan varenda kotte sina basvaror från den egna gården, men i varje by finns det kanske också någon som driver den tunga spannmålsodlingen åt alla och som därmed tillåts en större insats av teknik. Kvarnar, sågverk och liknande samägs. Naturligtvis bedrivs det handel med övriga närområdet, ja kanske till och med, med hela världen, men lyxvaror har återgått till att vara just lyx. Man får sina pengar från överskottet eller från sina extra begåvningar, ja någon kanske är duktig på ett visst hantverk, eller som i mitt fall genom att musicera.
I det här samhället är det ont om välfärdssjukdomar, men eftersom vi tillåter oss en viss teknik finns inte heller gamla tiders förslitningar på samma sätt. Men, viktigast av allt, är att vi har tvingats acceptera att vi är förgängliga och jämställda med den natur som omger oss och som vi är del av. Vi har gett upp härskandet.

Johannes von Utopisk Söderqvist