Skapelseberättelse.

En gång låg Jorden som ny (även om hon redan då var mycket gammal); orörd med bäckar, forsar, myrar, tjärn och sjöar. Hon låg där beklädd med den allomslutande Skogen som en päls. Hela tidevarv kom och gick utan att hennes sätt att leva och vara sattes ifråga. Mular, trynen, nosar och näsor levde alla i detta hela, visserligen något distanserat från varandra men ändå med ömsesidig respekt.
Så kom där ett folk. Med spett och yxa karvade de ut som små luckor i helheten. De kallade sig själva för människor och allt det andra för ”djur” och ”växter”. Trots detta levde de i relativ fred med sin omgivning.
Men när denna tid närmade sig sitt slut började människorna tappa bort sitt band till Jorden och hennes puls kändes inte längre igen i deras hjärtan. Så de började resa ut över kontinenterna och haven i evig jakt på det som gått förlorat. Men om man jagar det utom sig som bara står att finna inom sig kan det aldrig gå bra. Människorna dödade och utrotade eller tämjde alla andra folk och varelser som fortfarande levde i respekt för varandra som kom i deras väg. De grävde sig ner i Jorden och under haven och långt inne i urbergen hittade de sitt nya samhälles blod som kunde brinna och ge människorna fruktansvärd styrka om det hälldes i en maskin. Så de reste i luften, högg hela skogar, reste enorma städer, utkämpade fruktansvärda krig, hittade förklaringar på allt och kallade sig för civiliserade. Men som med alla stora lektioner fanns det en stor lärdom att dra ur allt detta.
Mitt i detta stora och trasiga fanns det ett folk – ett nytt, men ändå det äldsta folket – som inte hade glömt den ursprungliga uppgörelsen med Jorden. De var inte utav en ras utan av alla och de såg sig som jämlikar med helheten. De hade sovit i en eon men nu var deras tid att träda fram, så de vaknade och talade och sjöng, målade, skrev och spred sin känsla på alla sätt de kunde och de gjorde detta trots att de visste att det inte kunde rädda någonting av den värld de blivit födda in i. De sjöng inte av sorg om denna gamla värld som var dömd att gå under, utan av glädje om den nya tid som nu var här. Överallt på hela Jorden förkunnade de sitt budskap och de sjöng medan det svarta blodet brann och de sjöng när himlen öppnade sig för att kväva all elden och de sjöng om Jordens nya puls och att vi nu återigen kan känna denna i våra hjärtan om vi vill.
Vår eras ögon sluter sig och Ion´ öppnas.