Sverige: ett högriskområde!

Nu är kärnkraften helt plötsligt tillbaka på agendan igen. Bygga ut eller lägga ner, det är frågan. Förespråkarna brukar ofta nu för tiden lyfta fram den som ”klimatsmart” eller ”ett mycket bra alternativ för miljöns skull” helt enkelt. Ja ni skulle nog känna igen en hel del av språkbruket om jag gav er några smakprov:

- Kärnkraften ger inga co2-utsläpp.

- Det gäller bara att hitta den ultimata slutförvaringen.

…eller bäst av alla tycker jag:

- Den svenska kärnkraften är världens säkraste!

Den känner ni väl igen? Jo, jag tänkte nog det.

Låt oss nu spalta upp och bena lite för att se hur mycket sanning det ligger i dessa påståenden (och från och med nu kommer jag att skriva kk när jag menar kärnkraft). Vi kan väl börja med det som det flaggas mest för just nu i debatten, nämligen det att kk inte ger några co2-utsläpp.
Detta påstående måste antingen vara en grov, medveten lögn eller en påhittat av en person utan minsta insyn i ämnet. Sanningen är att den svenska kk´n skapar utsläpp om fyra miljoner ton koldioxid per år. Kruxet – och anledningen till att man kan ljuga så i frågan – är att denna co2 släpps ut i USA, där brytning och anrikning sker, och inte i Sverige. T.ex: kan nämnas att anrikningsanläggningen i Kentucky (varifrån det svenska bränslet sen kommer) drivs av två kolkraftverk om 1000 Mw vardera.
Om man slår ihop brytning, anrikning, transporter m.f.l. faktorer och delar upp det på den el som kommer från kk (65 Twh) får man fram ett värde på 64 gr co2-ekvivalenter/kwh. Krångligt? Man kan också säga som tidigare: fyra miljoner ton co2! Eller varför inte i procent: Kk står för 7% av Sveriges co2-utsläpp och är alltså uppe och tävlar i toppen av utsläppsboveri, tillsammans med flyget, vägburna transporter o.s.v.

Nästa argument: Slutförvaringen!
När vi nu konstaterat att kk skapar enorma utsläpp kan vi ju också konstatera att detta andra påstående är ett icke-argument. ”Det gäller bara att hitta en slutförvaring.” Vaddå bara?! Man ger medvetet ett sken av att detta är kk´s enda problematik och får folk att titta åt ett annat håll än på t.ex co2-utsläppen. Man vill också ge ett sken av att det ”bara” är slutavfallet som är giftigt, men i verkligheten, där i alla fall en del av oss lever, finns det tre sorters restprodukter från den svenska kk´n. Avfallet/bränslestavarna, luftutsläpp från härden via kraftverkens skorstenar och kylvattensutsläpp. Låt oss börja med luftutsläppen. Poängen med alla skorstenar är att de står i förbindelse med en härd av något slag; så även här. I avgaserna från våra svenska kk-verk finns totalt 22 olika nuklider (bl.a. krypton 85 och kol-14), 9 ädelgaser samt två typer av jod. Så till kylvattnet: Förutom att det varma vattnet påverkar Östersjöns medeltemperatur så innehåller även detta en mängd nuklider (bl.a. Tritium H-3). Enligt danska mätningar har Forsmark och Oskarshamn länge varit de största skurkarna kring innanhavet medan de ryska verken med Ignalina i spetsen har de bästa värdena i mätningarna. Andra mätningar (svenska) gjorda på bequerellhalten i östersjöfisk pekar åt samma håll. Ingenstans har fisken så höga värden som längs den svenska kusten (snart uppe i 300 bq per kilo fisk).
Vi kan alltså tryggt konstatera att ”det gäller bara slutförvaringen” är ett totalt ogiltigt argument. Men låtom oss ändock taga en titt på hur planerna för en svensk slutförvaring ser ut. En av dessa, som kallas för KBS-metoden, går ut på att lägga avfallet i grundvatten 500 m. under Östersjön. Detta är på tok för grunt. På ynka 500 m. finns fortfarande en stor sprickbildningsrisk och när man lagrar i vatten finns inte heller någon återtagbarhet – det ligger där det ligger, även om det i efterhand skulle visa sig vara en dålig idé. Skulle vi lagra i torra urbergsfickor finns däremot denna återtagbarhet. Jordbävningar, terroristattacker, bombningar (definitivt A–bombningar), istid skulle alla kunna orsaka enorma läckage. Vi måste också se till att människor under en period som sträcker sig 100 000 år framåt i tiden har en obruten kunskapstradition om slutförvaret och var det finns.

Jaha, då har vi bara det sista och kanske vanligaste argumentet kvar, det om att ”den svenska kk´n är världens säkraste”. Återigen; om någon säger detta så ljuger den personen dig rakt upp i ansiktet eller är så dåligt påläst att hon faktiskt borde förbjudas tala. Det är ont om så gamla och dåliga kk-verk i världen idag som i Sverige. En del utländska experter talar t.o.m. i termer av att om det finns risk för en riktig smäll någonstans i världen idag så är det i Sverige. Vi är högriskområde!

Nästa gång tänkte jag snacka lite om hur man kan minska sitt kk´s beroende.

Johannes von Tjöta Söderqvist