Långsiktighetens kärna?

Jag har en vän neråt kusten som tillsammans med några grannar startat upp ett odlingsprojekt vilket har en planerad uppstartsfas på 200 år. Det vill säga att de ska driva projektet så länge och sen ska de utvärdera om det var en bra idé eller inte, vad har vi lärt oss under tiden etcetera - eller rättare sagt deras barnbarnsbarnbarn ska göra det.
200 år alltså. Ja, det låter ju som en lång period, men sett ur t.ex:Hopi-indianernas eller Sanfolkets (urgammalt folkslag som lever kring trakterna av mänsklighetens vagga i afrikanska mellanvästern) så är 200 år ett sandkorn i öknen. San har en historia och ett sammanhängande kulturarv som samlare och jägare vilket sträcker sig ända tillbaka till vår arts gryning, medan Hopi har en mycket lång sammanhängande odlingskultur på ungefär 3500 år. Sett i skenet av detta är min väns odlingsgemenskap ett ganska blygsamt projekt. Samtidigt är det naturligtvis så att det är värt all respekt att ens starta ett liknande företag i vår värld och tid. Finns det några jag tror ändå har en chans att ro iland något liknande så är det dessa människor.

Varför är det så att det i vår kultur är så svårt att på allvar driva långsiktiga projekt? Vad är det som gör att även den godaste och mest osjälviska tanke till slut urholkas? Jag har massor med exempel bara ur mitt eget liv, både från den politiska arenan, förenings- och nätverksvärlden, på hur makten korrumperar, ideologiskt felaktiga kompromisser görs, folk blir överkörda och tröttnar, ordföranden - eldsjälen - får göra allt jobbet själv och hela konceptet rasar när denne bränt ut sig.... Detta är en fråga jag ställt mig mycket, men som jag inte kommit fram till något enkel lättfattligt svar på.

Vad jag däremot vet om odlargruppen neråt kusten, som skiljer dem från alla projekt jag varit med i, är att de inte har någon egentlig ordförande, att de arbetar väldigt aktivt med att undvika konflikter genom att lyfta fram problem och underliggande gnissliga känslor.
Vad jag vet om Hopi är att de ser på sin odling som en "act of faith"- att odla är en religiös handling - och att de antagligen skulle skaka på huvudet och fnissa om de såg våra västerländska kursgårdsförsök att återknyta till Naturen. Hopis träffas inte i grupper och klappar på majskolvar, de sköter om majsplantan istället.
I västerlandet har vi en uppdelning mellan religion/andlighet och arbete/fritid vilken känns främmande för de flesta naturfolk. Här träffas vi en gång i veckan i en kyrka eller på någon meditationsgrupp (med tema Hopiindianer) och har en helig stund, medan själva livet in i dess minsta beståndsdelar är heligt för dessa folk. Om vi likt t.ex. Hopi betraktade våra handlingar som andliga så skulle det nog ganska snart börja utkristallisera sig för var och en av oss huruvida ett specifik göromål befann sig på den vita eller svarta magiskalan. (Ärligt talat; kan det vara vit magi att spekulera i oljebranschen?)

En annan intressant detalj med de här folken är att de har otroligt välutvecklade system för att spåra och reda ut konflikter. Författaren och journalisten Lasse Berg, som levt med just Sanfolket under längre tid, har vittnat om just detta förhållande. Något som alltid skakar om och hotar just vårt samhälle är "Den Late", men San verkar ha inställningen att "alla är olika; en del är flitiga, en del är lata". Även om en viss individ inte gör ett ärligt handtag på flera veckor så accepterar man det utan att skuldbelägga.
San är en mer jägarbetonad kultur än Hopi och alltså kretsar en stor del av livet kring detta ämne. För att undvika hierarkier och översitteri med storjägare och underlydande har man inrättat samhället så att de som har en mindre naturlig fallenhet för jakt istället blir pilmakare. När jägaren så kommer hem med sitt byte blir det både denne och pilens tillverkare som får äran - vilken de båda, om man ska tro Lasse Berg, aktivt försöker undvika att få för mycket av.

Om människor sitter samman som en helhet (eller kanske rent av en Helighet) behövs inga föreningar, tråkiga styrelsemöten eller mansdominerade maktstrukturer. När den alienerade individen försöker återknyta till Jorden och sina medmänniskor faller hon oftast i fällan att göra det inom dessa maktstrukturers ramverk och hon hamnar på en annan plats än dit hennes hjärta längtade.
Om vi vågade tänka tanken att vi inte är de från paradiset förvisade, att vi sitter ihop med varandra och paradiset vi faktiskt lever i, vi är en lika skön beståndsdel i denna lustgård som vilken blomma som helst; vi och dom är ett, ni och jag... Låt oss utföra vackra handlingar tillsammans.

Mvh:
Johannes