Att säga eller inte säga - det är frågan.

Det har varit ett jävla hallabalo om Lars Vilks och hans rondellprofet. Journalister har ställt sig på den excentriske konstnärens sida i hans kamp för yttrandefrihet; för rätten att få visa Muhammed som en hund och kränka muslimer. Jag skulle gärna vilja se samma personer försvara pastor Åke Green och hans rätt att säga vad han tycker. Men så sker inte. Nej yttrandefriheten gäller bara för de som har rätt åsikter.

En gång i tiden, innan Lars Johan Hierta, var en tidning i stort sett inte mycket mer än en insändarspalt skapad av läsaren för läsaren. För den som kunde läsa och skriva var yttrandefriheten större då än den är nu. I våra dagar har denna frihet blivit reducerad till att gälla enbart dem som har skrivande som yrke. Journalister bestämmer innehållet i tidningar, teve och radio. Vad händer med en s.k. demokrati om dess medborgare aldrig använder, eller får använda, sin yttrandefrihet i praktiken utan bara lovsjunger dess princip (och slår vakt om proffsens yttrandefrihet)? Är inte det själva idén med denna frihet att både liberalen, nazisten, sossen, homofoben, mp:aren och konstnären har rätt att yttra sig?
Personligen har jag en hel del nedvärderande åsikter om både Lars Vilks och Åke Green men jag yttrar dem inte här bara för att jag har rätt till det. Jag ser liksom inte poängen med att kränka bara för att man har den rätten. Men om nu Vilks, bara för att skapa lite uppmärksamhet kring sig själv igen, ska få yttra sig, varför får då inte Green det? Jo, därför att just nu råkar homofobi vara tabu men islamofobi korrekt.

Det är väl ingen konst att ha yttrandefrihet om den förutsätter att alla tycker samma sak?


Johannes von Blogofob Söderqvist