Vit dominant man söker vild kvinnlig inre sida hos sig själv.

För ett tag sedan skrev jag om Kaos och ordning, det Vilda kontra civilisationen och jag tänkte fortsätta i samma spår ett litet tag.
Problemet, som ni kanske minns, var detta att Kaos är vår grundläggande natur (ja, universums lag) medan vår civilisation, vår ordning, är härskande, betvingande och att det ligger i hennes natur att bekriga det Vilda varhelst de möts.
Ordning existerar ju i alla sorters civilisationer (de två är nästan ett och detsamma) från de s.k. primitiva folken till vårt masskultursamhälle, men behovet av ordning i ett samhälle växer i takt med att det blir större och mer komplext. I vår västliga kultur har vi t.o.m. skaffat oss religioner som gör naturen till ond. Men hur har då de andra kulturerna på jorden, ursprungsfolken, löst problemet med vårt inneboende vilda och samhällets hel-och-ren-krav? De har ju trots allt levt i någorlunda fredlig samexistens med Jorden sen innan den förste mesopotamiern satte spaden i backen och startade den moderna civilisationen.
Med en stor generaliserande gest skulle man kunna säga att många av de här folken i större utsträckning än vi har hållit det djuriska levande. Många av de äldre, nu försvunna, europeiska kulturerna hade sannolikt kunskap om sitt vilda förflutna och individerna vördade denna sida inom sig själva precis som naturfolk gör det än idag. Dessa folk utövar ännu obrutna rituella traditioner – mänsklighetens äldsta. De vet från sina visor, ramsor och myter att de en gång varit fullt ut vilda men att vi vid en viss tidpunkt bestämt oss för att prova någonting annorlunda. Kulturen/civilisationen är ett experiment, en avvikelse från det naturliga tillståndet Vildhet; en soppa som man måste elda under med stor försiktighet om den inte ska koka över. Vad dessa folken vet (och de arkaiska européerna visste) är att man inte kan bli tam på ett bra sätt om man inte först varit vild; för att kunna leva innanför ordningens stadsmurar – för att bli medvetet tam - måste man först ha vistats i vildheten.

Offret är en annan pusselbit som saknas oss moderna människor men som är en självklarhet för de folk som fortfarande eldar med försiktighet under grytan: Vill man smaka på soppan och vara en dela av samhället så måste man offra något av värde för en själv. Att segla i ett undantag av Ordning på ett hav av Kaos är dyrköpt och man vill väl inte ha ombord någon som inte vet att uppskatta skutan. Oden offrar ju till exempel sitt ena öga för att få runorna. Personligen offrar jag bara lite kondis när jag sitter och plitar de här raderna.

Kanske, kanske, kanske behöver vi inte ge upp allt vi skapat för att komma mer i samklang med Jorden. Kanske, kanske, kanske handlar det stora steget vi mycket snart kommer vara tvungna att ta lika mycket om vår inställning som vår faktiska standard. Är det vår kulturellt grundade vilja att härska och dominera som vi först bör se över?


Johannes von S/M Söderqvist