Visoner

För några dagar sedan kom det till mig en liten gnom (en gnom är ett skrômt) som hette Lembilombar. Vi stod på den mest underbara äng där allt blommade samtidigt; vallmo, smörblomma, borstnejlika, hundkex, prästkrage, grässtjärneblomster etc. etc. Landskapet var av den där långsamt böljande hed-typen, men inga smådyningar, som i t.ex. Skåne, utan ett storslaget landskap som någon skapat med vida drag på penseln.
Lembilombar tog mig vid handen och vi promenerade en bit. Hela landskapet, med sin överväldigande växtkraft, kändes heligt på något vis. "Ska jag verkligen trampa runt här" minns jag att jag tänkte/kände. men så kom vi i alla fall upp över en låg ås och Lembilombar visade mig på en liten älv som kom uppifrån nordöst menn svängde av i dälden nedanför oss för att sedan sträcka sig i nästan rakt västlig riktning mellan de svaga sluttningarna. Vi följde den lilla älven och plötsligt låg där en stad utbredd på bägge sidor om vattnet. Hittills under visionen hade jag haft känslan av att det jag såg kunde ligga en bit in i framtiden vilket nu bekräftades då ju inga männsikor lever så här idag. Med våra mått mätt var det här inte ens en stad utan en by. Likafullt var det epitetet "Stad" den här platsen ville ha i visionen. "Den här platsen får ni" sa Lembilombar.
Jag vet inte hur jag ska förklara detta riktigt... Språket i en vision kan innehålla så fantastiskt rika undermeningar som inte kommer fram när man bara skriver ner vad som sades. När han sa att vi fick platsen så menade han inte att han ägde den och kunde ge bort den och inte heller att vi kunde äga den utan mer att även vi har en plats hos Jorden, att även vi fyller en funktion, att även vi kan leva i ett paradis om vi bara väljer att se det så. Den vackraste platsen på jorden kan rymma människor utan att för den skull bli fulare. Hm... jag har svårt att översätta detta.
I den här staden fanns alla fall det mesta som vi normalt kan hitta i en stad: torghandel, café, affär, något publiknande, samlings lokal o.s.v. Jag såg dock aldrig några pengar.
De båda sidorna i byn förbands av en träbro över den lilla älven. Om jag ska tvingas hitta en liknelse som de flesta kan förstå så kan jag väl säga att stället påminde avlägset om gallernas by i "Asterix". Det agrara livet syntes överallt och genomsyrade hela stan. Även om allt var väldigt vackert fanns det ingenstans något skrytsamt över det hela.

Nu plötsligt ändrades visionen: En mycket vacker vit stenmur växte upp runt stan. Vissa fick något ämbetsmannaaktigt över sig med putsade fasader och flera våningar. De sträckte på sig för att med myndighet kunna se ut över huvudet på sina mindre kollegor. Även om den här stan också var vacker så fanns det ingenting tilltalande med deen efter att första ha fått se den första. Faktiskt så började hela visionen kännas fel! Lembilombar sa: "När eller om det här händer så är den gyllene eran slut. När murarna återkommer är ni tillbaka i elände och oförståelse för det som finns utanför dem." Så försvann murarna igen och den ursprungliga byn låg där åter.
Hela tiden hade jag haft känslan av att det fanns fler människor som levde inte speciellt långt bort i liknande bystäder - att de hade valt att inte bo för många på samma ställe.
Eftersom detta var ett friskt och starkt folk fanns här inga ledare.

Alla visioner färgas alltid starkt av de som får dem. Den här har sålunda passerat genom min fantasis filter och är alltså mycket färgad av mig.
Det är snarare symboliken i den som andra sedan kan använda sig av mer än det faktum att jag tyckte att det såg ut som i Asterix.

Johannes von Flum Söderqvist