Kaos!
Kaos är det rådande. Kaos är Världen. Kaos är blivandet och döden. Kaos är Vi. Vårt behov av ”ordning” är ett brott mot detta. Ordning är dominerande och härskande. Ordningen söker herravälde - ty det ligger i hennes natur – men kan aldrig bli mer än en tunn, lättkrackelerad hinna på Kaosets bråddjupa vildhet.
Här i väst (i de judeo-kristna traditionerna) förknippar vi ordningen med gud och Kaos med djävulen, med det onda, det dåliga. Det är således gott att lägga band på sig, att hämma sig, att söka härska och att härskas över. Även om vi nu för tiden inte är så värstans religiösa av oss så känns mönstret igen: Ordning är, kanske inte gud men i alla fall bra och Kaos är dåligt. Att vara bekväm, som ”folk är mest” och tam premieras långt mer än att följa sitt hjärtas orationella impulser. Närmare bestämt har vårt samhälle inga som helst metoder att handskas med såna individer (utom möjligtvis metoden att försöka behärska dessa och radera det unika och vilda hos dem). Att tillåta en människa att vara ärligt unik vore det samma som att låta djävulen sitta med i kyrkan. För om folk lyssnade till kaoset inom sig som säger dem vilket liv de verkligen vill leva istället för att lyssna så mycket till tv, radio, veckopress och annan skitkultur då skulle antagligen en hel del av det vi kallar tillväxtsamhället avstanna. Kaos sätter nämligen Friheten högre än tryggheten.
- Men vi kan ju inte kasta oss rakt in i Kaos, kanske du tänker. Nej det kanske vi inte ska heller, men jag tror att en hel del av nycklarna från den kringspridda knippan med lösningar på människans problem ligger här.
Jag ville undvika begreppen ”det Vilda” och ”civilisation” i den här texten men det är naturligtvis vad detta handlar om: Kaos/det Vilda kontra ordning/civilisation. Om vi vill rädda med oss vissa (bra) bitar av vår civilisation in i den nya tid som är på väg måste vi, om vi inte vill upprepa dagens problem, tänka efter noga vilka bitar detta ska vara. För vårt civilisatoriska kultur är, mer än något annat samhällsskick som existerat genom historien, baserat på våld och härskande. Med en extrem generalisering skulle man kunna säga att västerlandets tankevärld hålls uppe av två grundstenar där den ena heter Rom och den andra heter kristendom. Vi (inte minst vi svenskar) har Rom´s syn på oss själva som världens ljus; vi har hennes lagar och våldsfixerade kultur. Dessutom har vi kristendomens syn på oss själva som redan förtappade, som förvisade från Eden (de flesta naturfolk har synen att de lever i paradiset just nu), samt den världs-historiskt-religiöst sett ovanliga synen att naturen inte är helig. En syn som, mig veterligt, bara finns i de judeo-kristna religionerna.
Vi måste syna genom sömmarna på vår egen kultur, både för att kunna släppa och ta med.
Johannes von Ordnad Söderqvist