Skogsindustrin driter i småskogsägare och allmänheten

Skogsindustrins retorik har hela tiden en underton av medlidande med skogsägare och arbetare landet över, men jag är faktiskt mycket tveksam. Slaget i medierna utkämpas med klassisk vi mot dem taktik (skogsindustrin mot de s.k. trädkramarna) där det gäller för industrin att med skenbart sakliga argument vinna över så många som möjligt på sin sida. Låt mig därför poängtera: Industrin står inte på någons sida – ingen mer än sin pennings. Det ses faktiskt som direkt felaktigt om en företagsledare inte sätter vinsten i första rummet. Personligen tjänar jag inte ett öre på att delta i skogsdebatten. Däremot kostar det mig mycket tid vilken jag, som frilansande artist med mycket låg årsinkomst, skulle kunna lägga på något helt annat. Man får också vara beredd att ta en hel del skit!

Under de 60 år som Mats Sigvant (vd för Weda Skog som skrev en elak artikel i bl.a. Dalademokraten) refererar till då kalhyggesbruk varit norm har mer än två tredjedelar av skogsarbetarna fått gå från sina jobb, småbönderna har lämnat sina hemman, gårdar har styckats av, maskinförarna har blivit privata småföretag som måste jobba dygnet runt för att få det att gå ihop, industrin har utvidgat (både ägandet och uttaget) och dess ägare har tjänat pengar – en väldig massa pengar.

Man talar alltid i debatten om Sveriges skogar, Sveriges industri, vad som är bra respektive dåligt för Sverige: som om du och jag fick en massa extra slantar i fickan när man högg en skog i Gällivare eller på Gravberget, så är det naturligtvis inte. Homogena enheter av det här slaget - nationer - existerar inte i verkligheten. Nej, vad man istället, i ärlighetens namn borde tala om är vad som är kortsiktigt bra respektive dåligt för den verkliga och högst påtagliga enheten industrin och dess ägare.
Om man ska tala om Sverige som en helhet skulle man svårligen kunna tillbakavisa att ett naturnära skogsbruk skulle ge mer jobb och, kanske inte miljoner men i alla fall lite mer pengar till många fler. Om folkförsörjning var det verkliga målet skulle det knappast se ut som det gör idag.

Turismen bidrar idag till en större del av Sveriges BNP än det inhemska skogsbruket och det är bara dumt att tro att denna ström av turister skulle fortsätta att komma om vi inte hade vår Svenska natur. Även om man bara åker hit för att plaska i Sunnes vattenpark så spelar själva resan, utsikten, ja kontexten en stor roll. Det finns vattenparker även i Danmark – men inte utsikten över Fryken med sina skogsbeklädda kanter. Varför talas det så sällan om dessa pengar som turistnäringen omsätter? Jo, denna industri är nämligen ägd av oss alla som på något sätt jobbar inom den, det finns inga enskilda stora ägare som kan bli vrålrika.

De kalhyggen, eller täta ungskogar och plantageskogar som Sigvant talar om är säkert högproducerande (när det gäller fiber), men där finns nästan inga lavar, mossor, svampar, blåsippor, grodor, hackspettar, insekter, maskar, ugglor, örnar o.s.v. Massaveden är i stort sett oanvändbar till allt utom just som fiber. Skogslandet Sverige importerar redan byggnads- och möbelvirke eftersom vårt inhemska är alltför dåligt.

Men låt oss en gång för alla reda ut varför storindustrin inte vill ha ett naturnära skogsbruk; denna skogsbruksmodell är nämligen mest lönsam om man är en mindre skogsägare av den gamla sorten (i folkmun kallad bonde). Med denna modell kanske den lille skogsägaren skulle kunna få ut en ansenlig summa pengar då och då hela livet, istället för en större summa vid ett enda tillfälle vart hundrade år, med efterföljande dyra kostnader för plantering och röjning.
Marknaden har en enda lojalitet; pengarna. Vem tror att om tio år - när vi knappt har någon skog kvar att avverka här i Sverige - Sigvant och hans anhang kommer att fortsätta avlöna arbetslösa f.d. skogsarbetare av ren välvilja?

Skriv och klaga:
mats.sigvant@wedaskog.se