Elden

Det har sagts att det enda vi människor skulle behöva ge upp för att återställa balansen mellan oss och vår omgivning är härskandet; synen på oss själva som överordande allt annat liv. Tanken är nog lika gammal som själva härskandet i sig och lösningar på obalansen har det funnits många genom vår idéhistoria. Rosseaus tillbakatillnaturentanke, vegetarianism, veganism, primtivism... Vad jag däremot inte funnit i mina efterforskningar är svaret på frågan om varför vi vid en viss tidpunkt valde att bli domesticerande, härskande djur.
Eller... jo... svar hittade jag, en massa otillfredställande teorier som försöker rättfärdiga vår överordnade position. Mycken möda har lagts på att definiera ut oss från den övriga skapelsen: "Vi är minsann inga djur", Guds avbild och skapelsens krona o.s.v. Ja, ni fattar.

Visst är det speciellt med ett djur som kan hantera och förfärdiga redskap, tala och sjunga, svettas genom huden och stå på bakbenen, som har husdjur, som är intelligent och tror på övernaturligheter, men inget av dessa drag är unikt för människan. Sjölejon är mer logiska än oss, redskap används av många djurarter, vår kunskap om djurens språk är ännu sin linda men visar på häpnadsväckande resultat... Tron på religioner och ickebiologiskt liv kan ju förståss vara unikt förr oss men dels kommer den frågan vara mycket svår att få besvarad och dels vet vi inte ännu om människans tro i sig är ett uttryck för något helt annat (flocktillhörighet etc.) - ett uttryck som i såna fall bara tagit sig en annan form hos humlor eller råttor än hos oss.
Pincettgreppet är ett annat utmärkande drag hos oss men även detta finns på andra håll i djurriket. Vad jag här framförallt är ute efter är roten till idén om vårt högre värde och det vore bizarrt att påstå att vi är mer värda för att vi kan gripa tag i saker med framtassarna - då borde elefanter vara ännu mer värda eftersom de kan göra detsamma med näsan.
Så vitt jag har kunnat se i mina amatörmässiga efterforskningar genom åren så finns det bara ett enda drag som är helt unikt för oss och som skulle kunna ge upphov till en sån idé. Vi är det enda djuret som frivilligt leker med elden.

Om det finns en upplevelse som kan delas av alla jordens folk, som binder oss samman och gör oss til en art med en gemensam referenspunkt så är det den säregna känslan av trygghet som vi skulle känna om vi tillsammans satt ute kring en öppen eld ute i "the outback" med ett gäng Aborginer, med några Mestiser på ett berg i Anderna eller med några Samer i Norrland. Nästan inga andra djur skulle vilja krypa fram till denna lägereld och gotta sig i värmen; och absolut inga andra djur skulle raka ut några glöder ur värmen, stoppa dem i ett kärl och bära dem med sig till nästa nattläger.
Myror odlar och har boskap, fåglar och en del andra djur använder redskap för att till exempel fiska upp samma myror ur stacken men inga andra djur än det mänskliga har under kontrollerade former använt sig av elden för att bränna ner vegetationen och skapa ett odlingslandskap eller tillverkat sina första stickredskap med elden som hjälpare. Om elden slipper lös är vi det enda djur som reflexmässigt börjar tänka på var det finns vatten, hur vinden ligger, hur torrt det är i gräset, om det är för nära huset, om det är för nära skogen, vad grannarna kommer säga... Vi börjar omedelbart reflektera över hur vi kan återta kontrollen. Jag kan inget garantera, men jag tror inte att jag ljuger om jag påstår att alla andra djurs reflexmässiga tanke är: "Fly!"
Antagligen var denna destruktiva kraft även för våra riktigt tidiga, icke eldande förmödrar precis lika skrämmande som för alla andra levande varelser.

Riktigt stora samhällsomvandlingar och rörelser tar ofta enormt lång tid på sig att sjunka in hos de breda folklagren. Tekniska landvinningar som till exempel nedtecknat språk har ju inte förränn på 1900-talet fått sitt stora genombrott i världen och vi befinner oss antagligen ännu långt ifrån det backspegelsperspektiv som skull ekunna ge oss en överblicksbild på vad denna innovation egentligen betytt för oss som art. Idéer som demokrati och alla människors lika värde och alla andra vareslers dito har funnits med oss i tusentals år men man kan knappast säga att de har fullkomnats. Ändå har de lyckats sända långsamma djupvågor som ombildande krafter längs hela mänsklighetens bredd. Ett modernare exempel skulle kunna vara "den svenska modellen" som vi ju fortfarande är upptagna av och tjôtar om även om den egentligen redan har gått förlorad och inte har så särskilt mycket med år 2009 att göra.
Har vi, människorna som art, kollektivt ännu inte riktigt lyckats greppa att vi är den stora brännaren av skogars herre? Är det så att vi ännu går omkring och är lite småhöga av att ha tämjt elden? Har den emotionella svallvågen som detta tämjande naturligtvis måste ha fört med sig ännu inte brutits mot revet?
Hur det nu än är med den saken så kan vi slå fast att elden är vår första underkuvade hjälpare, vår första domesticerade "varelse".

Själv tillhör jag den kategorin människor som gärna faller för idéer likt den om den ädle vilden. Jag skulle gärna vilja att det hos vår art fanns ett rent, vackert och frisläppande ursprungstillstånd i vilket vi befann oss i total samklang med vår omgivning. I såna fall vore det ju bara att återvända till detta tillstånd och all världens problem vore lösta. Samtidigt måste jag ju fråga mig om detta verkligen kan vara fallet.
Antagligen var det Homo erectus som lärde sig att tämja elden. Vi är deras avläggare och sentida släktingar. Finns då det domesticerande draget inbyggt i oss - vår art är ju från första början uppvuxen kring en lägereld? Vår trygga zon. Alla andras skräck. Är det här vi börjar tro på en skillnad mellan oss och de andra? Kan det övermod som eldens trygghet skänkt oss ingå som en byggkloss i vårt sapiensbeteende? Genetiskt, psykologiskt, själsligt...? Jag vet inte! Jag har inte kunskap nog att ge mig själv svar på såna frågor, men de är obehagligt spännande.
Men visst är dte en intressant tanke: Kanske var steget mindre för oss än för våra föregångare Erectus att även börja domesticera fröer, vargar, bufflar, getter, buskar och träd etcetera, på grund av att vi som art bar eldens tämjande med oss som ett kollektivt minne. Är vi i såna fall predestinerade att ruta in och anpassa allt i vår omgivning, eller har vi ett val att utvecklas åt ett annat håll? Ett val att inse att i jordens historia är vi ännu ett väldigt kort kapitel - speciellt om man tänker på igelkottarnas 30 miljoner år, hajarnas historia som sträcker sig tillbaka till dinosauriernam eller urdjuren som i stort sett levt oförändrade sen livet självt uppstod.

Det är klart att vi har ett val! Men det kanske krävs att vi kliver ner från den pediestal vi satt oss själva på och tar lärdom, dels av de människor som redan cverkar ha ett sunt förhållningssätt till sin omgivning och dels av de ickemänskliga djuren.
En ny och ödmjukare väg, en icke överordnad, en jämställd.

tror jag:

Johannes




x