Det i särklass viktigaste steget mot en hållbar utveckling är att länderna och även de mindre regionerna, ända ner på lokalnivån, blir självförsörjande - till att börja med på mat.

Detta är ju egentligen en jättediskussion som jag här, inte helt utan svårighet, ska försöka dra ner till bloggformat. Faktumet, att hela den tillväxtbaserade världsekonomin befinner sig på kollissionskurs med den äldre självhushållningsekonomin och krossar denna varhelst de råkas, har jag här valt att utelämna för att istället kunna fokusera på de fördelar det självhushållande samhället har. Låt oss "fantisera" lite tillsammans.

Grunddragen i denna framtid skulle kännetecknas av små samhällen med en högre grad av självbestämmande än idag. Inte helt olikt de gamla sockenkommunerna. ett annat kännentecknande drag är att jordbruken inte längre förbrukar mer energi än de i slutändan lyckas producera. Det energiintensiva jordbruket har ersatts av ett musklernas dito - fast med punktinsatser av maskiner och hydralik i de allra tyngsta momenten.
Dessa nygamla lantbruk kommer generera massor med arbete och när jobben återfinns på den lokala nivån, den lilla världen, är det också här vi hittar affärer, läkare, apotek, värdshus o.s.v. Behovet av långa varu- och persontransporter minskar drastiskt.
Det här med "musklernas" jordbruk kan nog låta väldigt negativt i mångas öron, som en tillbaklagång till något gammalt, slitsamt och skadligt, men låt oss inte glömma bort att den moderna nutidsmänniskan ärden sjukaste någonsin på grund av en alltför stillasittande tillvaro, monotona rörelser i arbetet och stress. Vi idag lever längre tack vare en jämnare tillgång på föda (något som kan bevaras även i framtiden), högre riskmedvetenhet och bildning samt en reaktiv sjukvård med enorma resurser. Dessutom kan den gamla bränslefria tekniken som användes av gårdagens jord- och skogsbrukare med moderna medel och material förfinas en hel del och i många fall bli ett väl så effektivt redskap.
I vårt fantasisamhälle får vi röra oss så mycket som kroppen egentligen vill; vi får röra hela organismen på ett väldigt varierart sätt men vi har fortfarande kvar en del maskiner som gör att vi slipper bryta våra ryggar som folket fordom.
Bränsle till en sån liten maskinpark kan lätt produceras av lokalsamhället självt. Det finns alltid rester som t.ex. flis och bark, skit från utedasset, kompost eller sly som kan omvandlas till bränsle av någon form till byns enda traktor. El till några få elsnåla makapärer kan man också lätt själv producera. Ugnar, värme o.s.v. drivs med bränne, det vill säga ved.
Variationen i arbetsuppgifter är så stor att det alltid kommer finnas att göra för alla, oavsett om man har ett handikapp som i dagens samhälle omöjliggör arbete. Alla blir viktiga i ett självhushåll!

Med den här samhällsmodellen skulle vi komma åt problem som transportsektorn, privatbilism (privattransporter), det utarmande jordbruket och den höga elkonsumtionen. Säkert finns det fler positiva effekter som jag inte kommer att tänka på nu. Men även en hel del folkhälsoproblem som just stillasittande (med t.ex. ledbesvär och fetma som följd), stress och depression tillföljd av den stora bristen på meningsfullhet som råder i vårt nuvarande system. För, låt oss fejsa det, 1967 rådde en enorm tilltro till framtiden; men då till följd av att man hade gått från att ha det sämre till att få det bättre; ja faktiskt från en värld in i en skön ny. Det hårda slitet, sjukdomarna och arbetstiderna hade sjunkit stadigt ända sedan sekelskiftet medan löner, hälsa och standard stigit lika stadigt. Dessutom hade historiens största väpnade konflikt just rasat ut och vi trodde att vi hade lärt oss en läxa - att krig och grymheter succesivt nu skulle minska. Idag är läget ett helt annat. Idag finns inte den där framtidstron kvar. Alla verkar ense om att den service som välfärdssamhället har att erbjuda i form av pensioner, arbetsförmedling, sjukvård, skola, a-kassa och i sista hand socialbidrag kommer att minska medans uppsjön av onödiga prylar som vi inte behöver kommer fortsätta öka och stressa oss. Ingen verkar längre tro på framtiden. Det är snarare en slags roffa-åt-sig-medans-man-kan-mentalitet som råder. Bara det faktum att alla ord som meningsfullhetm solidaritet och medborgare i den politiska debatten kommit att bli tillväxt, konsumtion och skattebetalarkomponent talar sitt tydliga språk - tycker jag. Det finns inga visioner längre, bara krampaktiga åtgärder för att behålla så mycket som möjligt av det rådande systemet. Det enorma hot, i form av växthuseffekten och annan utarming, som nu med rasande fart väåxre sig högre än himlen gör knappast våra framtidsutsikter ljusare.
I "fantasisamhället" kommer det alltid att finnas en framtid.


Johannes von Hoppfull Söderqvist