I en amreikansk undersökning, You´re money or you´re life, av Joe Domingez och Vicky Robin från 1993 visas att människors välbefinnande initialt ökar i takt med välfärdstillväxten. Människor känner ökat välbefinnande när det blir lättare att tillfredställa de grundläggande behoven som mat, kläder och bostad. Detta är det första stadiet som varje välfärdsstat i sin linda har att uppnå. I det andra stadiet ökar människans välbefinnande genom ökad bekvämlighet: vatten, el, redskap etcetera. När dessa två stadier är uppfyllda har vi egentligen redan en välfärdsstat (allas grundläggande behov tillfredställs och livets tyngre göromål är avsevärt förenklade).
Trots detta visar undersökningen på ett tredje stadie som till viss del kan höja vår känsla av välbefinnande och det är en liten grad av lyx. Men så fort denna lyxkonsumtion börjar ta alltför stort utrymme i våra liv så vänder för första gången välbefinnandets kurva nedåt och vi börjar må sämre.

Sverige är, historiskt sett, ett av världens fattigaste länder, men kring sekelskiftet 18-1900 genomgick vårt och många andra samhällen en genomgripande ekonomisk politisk förändring som hade till syfte att möta människor önskan om förbättrade levnadsförhållanden. Med andra ord; stadierna ett och två i den nyss nämnda amerikanska undersökningen. För att klara dessa utmaningar krävdes en ekonomisk tillväxt. Sjukvård, vettiga bostäder och socialt skyddsnät är inga gratisreformer.
Idag står vi här med en samhällsapparat som fortfarande är optimerad på tillväxt - även om kurvan över vårt välbefinnande sedan länge är på väg nedåt. Bengt Söderberg skriver i sin bok En Strategi för Överlevnad: "Det innebär att det nu är 'etablissemangets' behov (av tillväxt) snarare än konsumenternas behov (av livskvalitet) som styr utvecklingen av vårt samhälle."

Kan det vara så att när själva överlevnaden tas som så självklar att vi inte ens tänker på den och telefoner, mode, massageduschar och porrsurfande på internet tagit över detta tankeutrymme att vi inte mår så särskilt bra?


Johannes von Lyxliraren Söderqvist