Mytologiskt tänk

För kanske ungefär 1000 år sedan slutade den västerländska människan tänka mytologiskt. Den föränderliga, ja ibland stormande, inre mytologiska himlen stelnade i kristendomens orörliga fixeringsbild. På senare år har vi i alla fall fått det psykologiska tänkandet som väl i viss mån förmår skapa ett slags halvkasst alternativ. Vad vi levde på däremellan är en gåta. Vatten och bröd antagligen.

Den nutida människan - i alla fall här i den västliga kultursfären - är ett psykologiskt tänkande djur, medan vi alltid tidigare varit och fortfarande på många håll i världen är ett mytologiskt tänkande djur. Syftet med de två synsätten är det samma: Att förklara världen och människan. Eller? Men medan psykologin bara existerat i sin någorlunda nuvarande form i knappa hundra år har mytologin tusen smeder, kanske hundratusen.

Kanske började myterna ta form redan under stenåldern när de äldste berättade om stammens tidigare öden. Kanske berättade de till exempel om en liten pojke som satt i hyddan hela dagen och vägrade hjälpa till med de dagliga göromålen. Han ville bara äta och leka och inte kasta bort sin tid på en massa måsten och borden. Han ville få ut bara den roliga essensen ur livet. Men desto mer han roade sig, desto tråkigare fick han. Dagarna blev långa och leda och syntes honom svåra att fylla med innehåll. Till slut blev pojken deprimerad.

Längre fram i den mänskliga historien har pojken blivit en bortskämd prins - och nu börjar det likna den sortens myt vi känner igen. Prinsen träffar till slut en främmande makt, t.ex. en gammal vis kvinna eller man som sänder honom på ett farligt uppdrag. Han kämpar och kämpar och inte förrän han har skaffat sig livserfarenhet och blivit en man lyckas han. Det är här han får prinsessan, allts å något verkligt att fylla sitt liv med istället för förströelse. Och bara nu kan sagan sluta lyckligt.

Det sägs att vi västerlänningar lider mer och mer av långtråkighet och leda, trots det enorma förströelseutbudet. Tänker man psykologiskt kanske detta är ett svårlöst problem, något människor kan behöva medicin för att klara av. Tänker man å andra sidan mytologiskt är det lätt att förstå. Man känner igen sig i sagans prins som bara blev olyckligare ju mer han förströdde sig och inser att de virtuella lyckopillren aldrig kan leda till Lycka. Med det mytologiska tänket behöver man egentligen inte ens begripa varför, man bara känner igen sig i sagan och vet hur det kommer gå om man inte ändrar på sig. För det finns en hel del sagor med olyckliga slut också. Förströelse är något man ägnar sig åt för att få tiden att gå och det är precis vad som händer också; tiden går tills den tar slut, utan att man lyckats fylla den med någonting viktigt och verkligt, sen dör man.

Nu ska jag spela dator och se på trav: Johannes von überpretentiös