Tuesday, December 13, 2005

Moment 22

Hörde på något av alla de där tegbyprogrammen som går i p1 - det där när man ringer in och säger sin mening om något. Det var en dam med tysk brytning som uttryckte sitt förakt för alla de där stödgalorna när man ska skänka pengar till tredje världen. Hon menade att det var att likna vid socialbidrag och att vi här i väst hycklar. Varför inte istället köpa rättvisemärkta produkter i affären, undrade hon. Då skulle vi ge fattiga arbetare en hyfsad inkomst istället för fickpengar från nån insamling.
Jag förstår hur kvinnan tänker och naturligtvis ska man köpa rättvisemärkt och kravmärkt när man väl handlar, men i det stora perspektivet kan jag ändå inte hålla med vare sig välgörenhets- eller rättvisemärkningsförespråkare.
Galorna är naturligtvis inget annat än samvetesdämpare. Vi sitter där i vår bekväma fåtölj och käkar chips. Mellan inslagen med våra favoritartister får vi se en hjärtknipande bild av ett uppsvällt barn nedlusat av flugor, övergivet, döende, förbi gråten. Vi blir lite oroliga i magen, chipsen smakar inte lika gott! Vi visste egentligen redan hur det förhåller sig där - i Asien, i Afrika, i utriket - och nu kommer det där teveinslaget och påminner oss. Bäst att ringa in och skänka lite pengar! Genast känns allt lite lättare.
Naturligtvis har vårt bidrag hjälpt: Någon får ju en bit mat i magen eller medicin att ta sig ur sin livshotande diaré. Men, som den kloka tanten i radion sa så saknas det långsiktighet i den här sortens aktioner, medan rättvisemärket borgar för att någon blir fast anställd och får en schysst lön. Varför gillar jag då inte märkningen? Låt mig ge ett exempel:
Juan bor i Columbia och odlar kaffe till våra svenska hem. Företaget han jobbar åt är registrerat för både rättvise - och kravmärket, så han har en bra lön och slipper bekämpningsmedel. Juan får pengar för sitt kaffe så att han kan gå till affären och köpa all den mat han egentligen skulle kunna odla på sin egen mark. Förutom mat går det en hel del pengar till att försöka uppnå den västerländska livsstilen; cigaretter, jeans, alkohol, läsk o.s.v. Det klassiska exemplet på detta är apelsinodlaren i Egypten som säljer alla sina apelsiner om morgonen på torget till turister och sedan själv går och köper amerikanskt juicekoncentrat då detta anses fint och västerländskt.
Vi i väst vill åt dessa rika och bördiga länders frukter (i form av mat, olja, diamanter, skog etc.) och hittar på vad som helst för att komma åt dessa. Har vi dåligt samvete... Ja då hittar vi på ett mera humant sätt att sno åt oss.
Varför kan inte männsikor över hela jorden odla och föda upp det de behöver för sin överlevnad där de bor istället för att skeppa produkter kors och tvärs över hela klotet - med enorm miljöförstöring som följd? Nästan inga av de här länderna var mer eller mindre fattiga än andra länder innan väst kom dit.
Vill du göra en riktigt solidarisk handling gentemot tredje världen så sätt spaden i marken! Plantera frön! Gammal kunskap i kombination med nyheter som t.ex. växthus kan faktiskt göra en människa hysat överlevnadsmässig, även här i norden. Odla upp din villaträdgård eller i krukor på din balkong, men odla för fan!
Människor i andra länder svälter för att vi använder deras jordar och dricksvatten till att odla och vattna meloner som ska skeppas iväg upp till Europa. Här i Sverige läggs det ner jordbruk varje dag. Jag blir galen!

Mvh: Johannes

0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home