Syskon?

Vargen har tragiskt nog hamnat i skottlinjen mellan två läger inom det mänskliga samhället. Den har, på helt skiljda sätt, blivit ett symboldjur för två grupperingar som för ett krig mot varandra - tyvärr blir den enda verkligt lidande parten i frågan vargen.

Ytterst handlar vargfrågan om ifall vi människor som grupp kan acceptera en annan djurgrupp även om den då och då ställer till det för oss. Kan vi acceptera det vilda, kan vi acceptera riktig natur (till skillnad från domesticerad)? Alla andra arter har vi antingen fått att böja sig för vår vilja eller betraktar vi som våra ägodelar: Gräsen har blivit säd och vår mat, oönskade gräs bekämpas med gifter, skogarna har blivit plantager, hundratals djurarter har tämjts, avlats och blivit tamdjur och de djur som fortfarande bor utanför gärdesgården är vårt villebråd. Ja om man inte betraktar vädermakterna som levande varelser så finns det väl i princip ingenting som inte står under mänskligt förmyndarskap förutom rovdjuren - och bland dessa har vargen fått rollen som den vildaste och farligaste bland alla bestarna.
Det är klart att vargen tar tamboskap, hundar och vilt. Ingen sida i den tillkrånglade debatten förnekar detta. Vad vi istället borde tala om är människans självpåptagna roll som ägare och förmyndare av ALLT. Är vi skapelsens krona eller inte, det är frågan. Kan vi tillåta att någonting, någongång stör oss lite, lite grand i vår totala dominans. Kan vi tolerera det vilda? Detta är frågan - Vargen är symbolen. Kriget mellan de anti-vilda och de pro-vilda grupperingarna utspelas här i media men skördar sina enda offer i skogen.

Jag har bott på landet i större delen av mitt liv och fått en hel del intryck av jägarkåren. För att generalisera lite så skulle jag kunna säga att jag tyckt mig uppfatta två sorters jägare: De som först och främst identifierar sig som vanliga medborgare med barn, jobb och allt det vanliga men som också jagar ibland och å andra sidan de som identifierar sig främst som Jägare (deras jobb, fru och barn är inte mer än en parentes). Denna sistnämnda grupp har något lite desperat över sig. De är lika försoffade, överviktiga och tama som vi alla numera är men de trivs uppenbart inte med detta. De vill vara vilda, ha sinnena på spänn, vara ett med naturen... Men istället för att välja självförändring så skjuter de på och dödar allt som är vilt - sen återvänder de till sina tevesoffor.
Kanske har de - liksom jag - i sin ungdom närt drömmar om ett annorlunda liv, närmare jorden, men resignerat inför samhällstrycket. Vad vet jag. Det kan vara en förklaring men kan dock aldrig ursäkta en vuxen persons beteende.

Står valet mellan vissa mänskliga intressen och en annan arts överlevnad så är det en ickefråga.



Mvh:

Johannes Söderqvist - som haft egna höns, ankor, getter och hyst andras sommarfår.

Med tack till Maria "Vildhjärta" Westerberg, min älskade, för inspirerande diskissioner.