Riktigt jävla ddown-shifting, det är vad vi behöver!

Jag är för ett stillsammare liv. Ett med värdighet, närmare ursprunget; utan ågren över vart min el kommer ifrån, hur min mat har producerats och hur mina kläder tillverkats. Ett liv där mitt främsta syfte som individ inte är att hålla tillväxten igång för dess egen skull. Ett liv generationer bort från det liv vi lever idag. Jag vill inte ha någon uranbrytning i norrland – hur många tillfälliga arbetstillfällen det än kan ge. Jag vill kunna fortsätta att gå ut i gammelskogar. Jag vill köpa mat från min by och inte så kallat närproducerat som har sitt ursprung 25 mil härifrån. Jag skulle vilja vara en sån som vill skaffa barn, som tror på det, som ser någon mening med det. Nu är det inte så.

Som vi lever idag, lever vi knappt, men vi är ändå beredda att gå till ett jobb, betala skatt och konsumera för att upprätthålla just det systemet som bedövar och bedrövar oss så. Man vill ju ha en fungerande sjukvård… Så att man kan leva länge… Så att man kan hålla sig vid liv länge! Att leva och att överleva – det är skillnad!

En ny depraverad, porrberoende, osocial, trippsökande generation växer upp och ska snart börja ta över. Den första generationen som inte längre har någon äldre släkting vilken vuxit upp som statare, torpare, old-school-fabriksarbetare. Ni vet att jag som är 33 år har mer gemensamt med er som är 50, 60, 70 år än generationerna efter mig. Dem känner jag inte. Förstår inte vilka de är. Den sista tråden till Fattigsverige är klippt och symptomatiskt nog kan man ana en ny sorts svält och fattigdom runt hörnet.

Fatta att vi har alla medel för att idag avskaffa fattigdom och ojämlikhet; för att skapa ett samhällsystem som lever i samklang med vår omgivning. För första gången i historien. Det enda vi egentligen behöver ge upp är själva tanken på att härska och vår fanatiskt inbitna tro på att pengar och saker ska göra oss lyckliga. Vi har åkt det tåget sen vi blev bofasta jordbrukare, det funkar inte. Experimentet materialsim har visat sig vara fåfängt och dumt. Bevisningen är överväldigande.

Ja, jag fattar att det är väldigt få som håller med mig; att vi som vill ha tillbaka mer kroppsarbete, som vill ha mindre pengar och ett eventuellt kortare men lyckligare liv är i minoritet – och att de flesta inte ens tror att vi verkligen tycker så. Jag skiter i det! Jag företräder inget parti, har inga röster eller någon karriär att förlora. Men kanske, bara kanske, finns det ett intresse av att veta att vi finns, även om vi är få.

Mvh:
Johannes Söderqvist