Människans sant goda natur.

De riktigt stora hoten idag heter cynism och uppgivenhet. I jämförelse med att göra något kreativt och bra för sin egen och världens situation är det så fruktansvärt enkelt att bara sjunka ner i skit samma-känslans sackosäck och bara försvinna, men det är det absolut sämsta man kan göra.
Omöjlighetsfaktorn känns alltid så hög när det gäller såna här frågor som miljön eller freden. Men varför? Behöver det vara så svårt? Ibland kan jag nästan få känslan av att vi slåss mot Växthuseffekten och Kriget som begrepp, eller egna personligheter; som något som finns där ute, bortom oss själv. Om det var så skulle vi verkligen ha problem eftersom lösningarna då inte vore våra utan dessa andra makters. Men nu är det ju inte så det är. Vi är problemen och alltså kan vi lösa dem. Nycklarna ligger här i min och din hand - vi måste bara finna rätt nyckelhål att stoppa dem i.
Ett av dessa problem, som blivit en riktig låsning, är den där idén om "människans natur" som vi slänger oss med i alla möjliga sammanhang. I detta vardagliga tal är alltid denna natur ond och förlorad: "Krig, det kommer alltid att finnas! Det är ju människans natur."
Ibland verkar det nästan som om vi går omkring och känner oss förtappade allihop, som efter syndafallet, som på något plan alltid medvetna om att vad vi än gör så kommer det att i slutändan leda till det sämsta. Men är detta verklkigen människans natur? Vem har egentligen sagt det?

Våra närmaste släktingar är med största sannolikhet inte de ganska våldsbenägna och hierarkiska schimpanserna utan de betydligt fredligare Bonoboerna (dvärgschimpanserna). Helt olikt förhållandet hos Schimpanserna så är det hos Bonoboerna honorna som dominerar flocken istället för en alphahanne. . Problem inom gruppen löses med sex istället för våld (varför de fortfarnade mycket sällan kan ses i dokumentärer på teve). Nu menar jag inte att vi är Bonoboer, nej vi är en egen sorts schimpans med egenheter som utmärker just oss. Men om man går till arkeologin så verkar våld människor emellan ha varit väldigt ovanligt i de pre-agrara samlarsamhällena - just som hos Bonoboerna. Man hittar i princip aldrig krigsvapen och skelettskador orsakade av vapen är mycket, mycket sällsynta.
Folken som lever mer ursprungligt lever också (oftast) i, vad som i vår västerländska litteratur och debatt sägs vara en ouppnåelig utopi av jämlikhet och fred. I flera av världens äldsta språk finns inte ens ordet krig (i de fall det finns har det ofta en så annorlunda betydelse att det är svårjämförbart med vårt ord krig). Kvinnorna har ofta hos dessa folk ofta naturligt en mer, eller helt jämställd position, ja t.o.m. homosexualitet accepteras hos vissa folk på ett långt mer självklart vis. Hos San-folket i Kalahariområdet i Afrika - som antagligen levt på ungefär samma plats sedan människan blev människa (150 - 200 000 år sedan) råder fred och jämlikhet. Att olika grupper ska ha fört krig mot varandra är otänkbart, vilket också får stöd av att deras myter är i total avsaknad av sådana konflikter.
Så visst har vi, de bofasta, odlande människorna en krigisk (när-) historia, men att våldet människor emellan skulle vara en central del av vår natur saknar stöd. Snarare förhåller det sig tvärt om: Vi har en raffinerad och mycket långt utvecklad förmåga att hålla sams - annars skulle den här lilla klena apan aldrig ens ha lämnat träden. Hela vårt språk, vår överdimensionerade förmåga till abstrakt tänkande har troligen utvecklats för att vi ska kunna samarbeta bättre.
Av alla djur som har en aggressiv sida så finns det nog inget som har en mer utvecklad förmåga , att vid behov, hämma denna aggression än människan. Vi är överlägset bäst på samarbete!

Hur förbannade svårt ska det då vara att hålla sams och börja städa upp skiten efter oss?

Mvh:
Johannes von Troglodytes Söderqvist