SKOGEN BORDE FRIDLYSAS

Skogen är vårt värmländska ekosystem och den är starkt hotad. Om man läser på lite kring vad riktig skog är så börjar man snabbt förstå att det inte finns mycket kvar av den - nästan inget alls.
Precis som man kan betrakta en myrstack som ett dynamiskt samhälle så bör man betrakta enskilda gamla skogar som samhällen, där livet i ovan, på och under marken är intimt sammanlänkat med att träden står kvar. När skogen kalavverkas försvinner livsmiljön för en mängd hotade arter för att inte komma tillbaka mer – något som de senaste 60 åren av kalhyggesbruk har ställt utom allt rimligt tvivel.
Ett kalhygge släpper också ut väldiga mängder koldioxid som fram till avverkning legat bundet som kol i marken. Detta gör skogsbolagen till dubbla miljöförstörare eftersom all denna koldioxid späder på växthuseffekten. I värsta fall bestämmer sig bolaget även för att markbereda hygget varpå ännu mer växthusgaser frigörs.
FSC-certifieringen, skogsbrukets motsvarighet till KRAV, fungerar i princip inte alls och är inte att lita på eftersom man kan gå ut på nästan vilket hygge som helst och finna regelöverträdelser. När skogen väl är huggen kan det ibland vara svårt att bevisa att skogen haft höga naturvärden eftersom flertalet värdefulla lavar, mossor och svampar sopats bort. Skadan är då redan oåterkallelig. Ger man sig ut i en äldre skog som är snitslad och snart är på väg att huggas, för att leta signalarter - det vill säga arter som signalerar höga naturvärden - då lär man sig ganska snart att bolagen hugger även om det finns många fynd av signal- eller t.o.m. rödlistade arter i skogen. De skiter i det!
Vår nuvarande regering tycker att fredande av skog ska ske på frivillig basis och att skogsbolagen själva skall få sköta urvalet av skyddsvärda skogar. Denna miljardindustri verkar dock aldrig någonsin ha genomfört reformer som innebär förlorade kortsiktiga inkomster frivilligt. I ärlighetens namn har vi bara två alternativ i den här frågan och det är att antingen fortsätta hugga så att vårt ekosystem får irreparabla skador eller att låta bli. Ibland är inte åtgärden som skiljer den dåliga handlingen från den rätta mer komplicerad än att man helt enkelt låter bli att utföra den dåliga. Om vi börjar spara de få skogar med höga naturvärden som idag finns kvar kan kanske vårt inhemska ekosystem fortfarande har en chans till återhämtning.


Mvh:
Johannes Söderqvist, Brunskog

-Publicerad i Värmlands Folkblad 2009-09-15