Ångest är vår arvedel

Vi sitter där instängda på våra trånga, tragiska kontor, sysselsatta med abstraktioner som längre fram kommer ge oss en lapp i lådan; ett lönebesked som säger att vi fullgjort vår uppgift och nu därför kan gå och handla mat, betala för vårt boende och hölja vårt liv i förströelse och meningslös behovstillfredställelse. Över oss alla hänger ångesten över en förgiftad Jord. Under oss tränger våra egna demoner fram och nafsar oss i byxbenen; känslan av att inte fylla en riktig, verklig, betydelsefull funktion, av att vara enkelt utbytbar. Det är en ångest över att inte vara god, snygg, effektiv, smal, konkurrenskraftig nog åt det moderna samhället och att vi inte längre minnas hur man betedde sig i det gamla samhället - ja, vägen tillbaka är verkligen stängd.

Själv får jag i perioder, när jag sysselsätter mig mycket med läsning om oljan, energin och inte minst växhuseffekten, sådan ångest att jag nästan blir handlingsförlamad. Det är en känsla av hopplöshet. Hur kan NÅGONTING jag gör idag spela någon roll när allt ändå kommer brytas ned av den enorma flodvågen som kommer mot oss just nu och slås i spillror mot klipporna?

Det är då min älskade sambo brukar säga till mig att gå ut en stund. Varje gång jag följer hennes råd mår jag bättre. Det är då jag ser att världen fortfarande står, att träden fortfarande andas; att människans självdestruktiva kraft bara är en liten gnista i jämförelse mot Jordens egen konstruktiva Kraft; att mitt risiga hår och mina fula second-handkläder faktiskt har en väldigt liten betydelse i Jordens historia. När jag flyttar en liten sälgplanta som rotat sig i min köksträdgård till kalhygget strax intill så deltar jag faktiskt i denna stora kontruktiva Kraft och blir en del av den, ja kanske till och med när jag odlar grönsaker i nyss nämnda trädgård. Det finns en enorm, otämjd skaparkraft på och i Jorden. Den går framåt, uppåt, söderöver, norrut, väster, öster... och så finns den mänskliga viljan till evigt liv. En hybrisindränkt vilja som går på tvärs mot det enda eviga liv som egentligen existerar: Jordens egen Kraft.
Som tur är verkar inga Gudar stå på våran sida (ja, varför skulle de det, vi behöver dem ju inte).

Men så fort vi odlar, får barn eller planterar ut en Sälg på kalhygget så deltar vi.



Johannes von Hopp Söderqvist