Hitler - är inte det en mytologisk figur?

Går historien egentligen att tolka på något annat sätt än det mytiska? Folket före oss trodde på sagor om historia – eftersom de var lite dumma då för längesen och inte var så upplysta som vi. Vi nutidsmänniskor hänger oss inte åt myter som Atlantis, eller de om Odysseus irringar på havet.
Visst, det måste ju erkännas, är historieskrivning ett ämne där det är svårt att vara objektiv; någon exakt kunskap är det ju inte. Om vi inte har tillgång till skrivna källor så blir det som bäst kvalificerade gissningar och ganska ofta, visar det sig, stämmer inte de skrivna källorna heller efter som historieskrivarna förr – som ju levde i en oupplyst tid – ofta ljög och överdrev. Men, men vi gör vårt bästa för att med obeveklig objektivitet se genom dåtidens dimridåer, för att skapa en så korrekt historia som det bara är möjligt. Vi vill ha en historia vi kan lära av, eller hur. För att undvika att upprepa tidigare generationers misstag. Jo, jo så heter det. Fint som smör!

Jag skulle vilja påstå att vi lär oss mindre av historien idag än vad medeltidsmänniskan lärde av sina riddar-drake berättelser. För till skillnad från dessa sagor, som trots allt innehöll axiomer av levandets konst, så är vår nutida historieskrivning avhängig en politisk agenda. Hjältekungshistorien började väl visserligen sakta dunsta bort ur våra klassrum och uppslagsverk efter andra världskrigets slut och stornationalismens nederlag. Men på samma gång och med gropunkt i samma händelse så växte en ny form av politisk historieskrivning fram. Individen fick träda fram och förlänades äntligen en plats i rampljuset. Denne, av de tidigare så omhuldade hjältekungarna, förtryckte stackare blev det centrala temat i efterkrigstidens historieskrivning. Han, soldaten ur de djupa leden, den enskilde bland miljoner.
Kontentan blev en slags gynna dig själv-tänkande: Gud och alla andra högre syften är döda. Skit i landet, byn och kulturen. Tänk på dig själv! Kungen vill dig ont, politikerna likaså, makt korrumperar och alla är vi likadana kålsupare. Det enda som kan kirra den här biffen är en fett utbredd individualism och frihandel. Så ta för dig för fan; kräv det du vill ha!

Hade vi läst Atlantismyten istället så hade vi kanske sett att vårt självcentrerade roffande går stick i stäv med Gudarnas vilja och att vi snart kommer dränkas i havet (till och med vetenskapen har på senare år kommit fram med en liknande teori). Eller om vi hade läst Odyssén: Vi kommer vara skyldiga att irra kring på ett fientligt hav så länge vi inte ödmjukt underkastar oss det som är större än oss.

Självklart kan man lära något av historien om man är beredd att tränga lite djupare in än årtalsfyllda krigsreportage i dåliga magasiner (som t.ex. Allt om Historia). Men olyckligtvis verkar kombinationen historieintresse och maktambitioner ytterst sällan stråla samman i en och samma individ. För finns det något som är tydligt så är det att våra makthavare inte lärt historiens läxa. Så frågan blir då alltså att om inte politikerna, kapitalisterna och journalisterna lärt sig något av historien, mer än att den går att använda för egen vinning, vad spelar det då för roll att vi har en exakt och objektiv historieskrivning? Historikerna är intresserade av historia, inte makt. Maktmänniskorna är intresserade av makt, inte historia.

Kan någon idag påstå att Hitler eller Ghandi, Lenin eller Palme inte är mytologiserade figurer? Är inte förlisningen av Titanic eller sänkningen av Hindenburg att betrakta som mytiska händelser?
Vi verkar inte kunna förhålla oss ”korrekt” i förhållande till historien; som om hur mycket vi än strävar att vara psykologiserande så är vi trots allt det mytologiserande djuret. Enda skillnaden mellan myter och historieskrivning är kanske bara att du kan slå någon i huvudet med en historiebok. Kan du dess innehåll så ligger du före din omgivning. Kan du dessutom vinkla det till din fördel ja då har du ett redigt övertag.

Mvh:
Johannes von Amatörmytiker Söderqvist