DEN INRE VILDEN

Innehållet på den här bloggen brukar ju normalt sett vara vigt åt Det Vilda, åt det utanför gärdesgår’n och de som lever där, men Människan är ju också vild från början. Hur klarar vi själva av att leva i vår egen domesticeringskultur? Inte så bra alls skulle jag vilja påstå.

Om man räknar från den punkt i tiden när vi blev Homo Sapiens så har vi levt som samlare, fiskare och jägare i ungefär 100 000 generationer och som bofasta odlare i bara några hundra. Vi vet t.ex. idag att vår moderna kosthållning egentligen inte passar våra organ. Laktos, socker och gluten ger oss allergier, fetma och ledproblem. Vi är inte heller riktigt anpassade för stekt mat och kött i såna mängder som vi äter nu har vi aldrig ätit förr. Skaldjur, som spelat en väldig viktig roll i människans historia, äter vi mindre av idag än vad som kanske är lämpligt. Men tur är väl det; om alla människor idag satte igång att äta musslor skulle de väl ta slut. Denna matproblematik är någonting som fler och fler blir medvetna om och idag finns det till och med flera olika näringsläror, bl.a. den så kallade Stenålderdieten, som hanterar detta ämne, men hur är det med vårt övriga liv?
Den amerikanske tänkaren och debattören John Trudell talar i inledningen till filmen om honom själv om att det inne i alla människor fortfarande finns en stammedlem som försöker använda sitt stamtänkande men att det är väldigt svårt att göra det i vår tid. Egentligen vore det väl inte så märkvärdigt om vårt andliga inre är lika anpassat till en samlartillvaro som vår matsmältningsapparat. Vår kropp och vår Ande är anpassad till ett ganska lättjefullt liv; för samlande av örter, rötter, nötter, musslor och annat smått och gott som gick att finna i forntidens oplundrade skafferi, för att fiska och kanske jaga lite granna, för att sitta och pilla med spetsen på en grävpinne under samkväm med de övriga medlemmarna av stammen.
Överallt där våra förfäder övergick från stillsamt kringströvande och samlande till en jordbrukande livsstil så sjönk levnadskvaliteten avsevärt. Vi fick mindre kroppar och hjärnor, immunförsvaret blev sämre och vi fick vänja oss vid att drabbas av ständiga epidemier. Från att ha strosat runt i snitt två timmar om dagen för att finna mat fick vi nu finna oss i att slita ut våra kroppar under långa dagar på fälten. Medellivslängden sjönk. Den stora gåtan är egentligen varför vi gick över till jordbruk. Det finns en hel del spännande teorier om detta, men de får vi ta en annan gång.
Visst är vi en väldigt anpassningsbar art som lärt oss att leva i alla olika klimat, men vad vi hela tiden tycks glömma i det sammanhanget är att vi var samlare och jägare när vi kom till Centralasien, Amerika, Australien, Grönland och Skandinavien. Anpassningen till olika klimat var och är nog lättare för oss att hantera än övergången till hårt arbete, stress, svält, stadsliv, rädsla för konflikt och krig. Vi är helt enkelt inte vana att jobba åtta, tio timmar om dagen för brödfödan. Två till fyra timmar är vårt inre måtto och när vi som i vårt stressiga moderna samhälle tvingas jobba mer, utan att för den delen vara säkra på att vi tryggat tillvaron, så blir det tilt. Vi är inte skapta för det här samhället!
Andra sidor av vårt underliggande stammedvetande som vi bortser från är faran som gror i det utanförskap som exempelvis arbetslöshet och ghettofiering skapar. Bland det värsta som kan hända en mänsklig individ (och de flesta andra flockdjur också) är att av någon anledning hamna utanför stammen, att inte höra till. Det växer upp en rotlös stam, utan egentlig tillhörighet utanför våra större städer och på avfolkningsorten. En stam utan tro på sig själv och det samhälle som inte förmått fånga upp dem. Allt medan den etablerade delen av befolkningen jobbar sig till sammanbrott i sin tröstlösa strävan att vara till lags och få den grymme hövdingen nöjd.

Till sist några exempel: När vi befinner oss i stilla samspråk med en vän utsöndras substanser i hjärnan som får oss att må bra – det moderna, rationella samhället med sin upplösning av storfamiljen (och snart också kärnfamiljen) får oss alltså att må dåligt eftersom det skär bort bit för bit av det sociala samspel vi är vana.

Upprepade medicinska experiment har visat att sjuka människor tillfrisknar fortare om de har grönska omkring sig – nu är det till och med förbjudet att ta med tulpaner in på svenska sjukhus.

När vi vistas i naturen sänks blodtrycket och muskelspänningarna minskar – en modern människa tillbringar mer än 90% av sin tid inomhus.

Människan är smidd av hundratusentals lugna fotsteg. Vi är skapta för långsamt strövande; kanske tre till fyra kilometer om dagen – hjärtattacker, hjärnblödning, cancer i alla möjliga former anses vara många gånger (ibland upp till hundra gånger) vanligare idag än under samlartiden. Om vi rörde oss som vi är avsedda att göra skulle dessa sjukdomar vara mycket mindre förekommande.

Hos naturfolken, som fortfarande lever som samlare, ser ofta individerna på sig själva som attraktiva, vackra och fullgoda – en jämförelse med vårt samhälle är här nästan onödig. Vi är fula, vi är dumma, vi duger inte som vi är. Kommersialismen trycker ner oss och gör sen sitt bästa för att sälja på oss lösningar för de problem som den skapat.

Människan är en social varelse som gillar att samarbeta. Vi är av den anledningen, att vi gillar varandra och samarbetet så mycket, det enda djuret som utvecklat ett språk. Det kanske värsta brottet som det moderna samhället har begått mot oss är att det intalat oss att det ligger i vår natur att hata varandra. Och om detta är det största brottet så är det största lurendrejeriet när man lärde oss att civilisationen är god!
Naturligtvis kan vi inte alla bli samlare idag igen, men en smula ödmjukhet mot de människor som fortfarande lever enligt det ursprungliga kontraktet skulle inte skada. De kanske kan lära oss om vilka utgångspunkter vi borde ha i det nya samhälle vi måste bygga om vi ska klara av den närmaste framtiden.


Mvh:
Johannes von WannaBeWild Söderqvist


Källor:
Gryning Över Kalahari (Lasse Berg, Ordfront)
http://www.johntrudell.com/