Heja kvinnofällorna!

Naturligtvis ska kvinnorna vara hemma med barnen. Varför ska de också jobba, supa, röka, stressa och slå sig fram? Om nu det ena könet redan gjort det här misstaget att lämna hemmet så varför ska det andra också följa efter? Den verkliga frågan borde istället vara hur vi får hem männen igen.

Naturligtvis ska folk få ha vilka jobb de vill, ja de liv de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken och inte bli särbehandlade på grund av sitt kön eller sitt ursprung. Lönesättningen av idag med snopptillägg per automatik är en styggelse - "en svulst på samhällskroppen". Jag håller med de som säger att man ska ha samma möjligheter, i alla sammanhang, oavsett kön, bakgrund, sexualitet, åsikter och hobbies. Det stora undantaget är om man fattar det livsavgörande bslutet att skaffa barn. För barn ska vara med sin mamma OCH sin pappa. Människan (strängt taget: svensken och några få nationaliteter till) är det enda djur som brutit kontraktet med isn avkomma och valt att uppfostra dem på ett icke naturligt sätt.

I den här diskussionen är det lätt att polarisera och hamna i något av de två lägren dagis/samhällsfostran eller kärnfamiljsfostran. Förespråkarna för dagis/nattis/fritis och allt vad det heter är alltså de som på allvar tror att det bästa för barnen är att lämnas bort till att fostras av samhället. Inte alls olikt systemet i antikens Sparta (och vi vet ju hur det slutade). Denna grupp är de "moderna", de politiskt korrekta och som står i motsats till de reaktionära kärnfamiljsförespråkarna. Dessa senare anses och hävdar sig ofta själva stå för den ursprungliga modellen av hur barn ska tas omhand. Tyvärr kan man inte ha mer fel.
Kärnfamiljen har (som så mycket annat galet i vårr värld) sina rötter i den industriella revolutionen. När familjerna lämnar byn med sitt gemensamma liv och arbete för gruvan, bruket, staden så splittras den ursprungliga flocken och barnen blir helt hänvisade till föräldrarna. Eller snarare till modern; för i kärnfamiljens vagga fanns pappa ännu mindre till hands än idag. 12 timmars arbetsdag gav honom inte så mycket quality time med barnen.

Vi är flockdjur! I 100 000 generationer (eller mer) har vi strövat fritt och rört oss efter tillgången på mat. Barnen har varit med isna föräldrar 24/7, men samtidigt haft andra barn och vuxna kring sig - alternativmappor.
Dagisgenerationen har en gemensam tendens att betrakta sina föräldrar som idioter, eller i bästa fall som kompisar. Kärnfamiljsgenerationen å sin sida betraktar sin föräldrar som referenslösa gudar.
Kanske var forntidens barn de som såg på sina föräldrar som just föräldrar. Månne fanns en tillräckligt stor bit av denna syn kvar längre fram i historien när vi blivit bofasta jordbrukare. Vi levde ju trots allt i grupper då också.


Mvh:
Johannes von GöraSigOmöjlig Söderqvist