Thomas Tidholm Gästskribent (2 texter till och med).

Att lägga en sak i mossan

Ibland när man går i en skog.
Ibland när man går i en skog böjer man sig ned.
Mot marken och lägger en sak där. Man lägger den där
på ett vackert ställe i mossan. Det är som en övning,
att man övar sig att lämna saker i skogar
och låta någon annan ta hand om dom.
Det är inte skräp man lämnar. Man lämnar
en del av sig själv.
Det hade ni redan förstått. En vante
är en del av en själv, men också docka eller
smörgås. Andra saker kan också vara delar.
Någonting som man har ägt en gång
ligger på marken i skogen när man går,
någonting man hade behövt som man inte kan
vara utan, en del av liv
eller en stor del.
Och mossa ska växa på det, och glömska ska ta det.
Och skog ska växa och maskiner ska komma.
Och skog ska falla, och mossa ska slitas i stycken
och landet ska få exportinkomster och
ingenting ska bli kvar. Om hundra år
ska ny skog växa och allt ska vara
borta och glömt.

----------------------------------------------------------------------------------------
Skogen som drängstuga

Fy skulle man vilja säja. Fy är rätt ord här.
Skogsbruket är en vandrande drängstuga. Befolkad av kvalificerade administratörer, ekologer och ekonomer i skön förening och ohelig allians, men lik förbannat en drängstuga. Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten. Vandaliseringen är förstås inte en följd av expertis på något av olika delområden, utan av ett banalt begär efter penningar som strängt taget gör den välutbildade delen av personalen överflödig.
Skogsnäringen är helt enkelt grov och omodern. Samhället menar sig annars vara high-tec och ha fina ambitioner. Matlagning, t.ex, bedrivs inte med släggor, spett, skovlar.Vanligtvis fördömer man också klotter, busliv och okultur. Folk kan få böta om dom sopsorterar fel. Hur kan man då släppa in dessa vandaler att rumstera fritt på halva landets yta?
Egentligen vet alla att det är åt h-e fel. Man beter sig inte så. Skogen är ingen åker, inte heller en rallycrossbana eller smörgåsbordet på en finlandsfärja.
Skog är natur, och naturen är ömtålig som en spindelväv, en kungsfågels ägg, den är en sublim förening av en million organismer som kommunicerar bara genom att andas. Det kallas ekologi, det är livet på den här planeten.
Naturen vore värd en del respekt. Men skogsnäringen låter sig inte besväras, dom där små sakerna är ju redan hotade har man läst nånstans. Nya supermaskiner slafsar sig fram. Hjulen mäter två meter i diameter, mönsterdjupet är femton centimeter plus kedjorna, spåren blir minst en halvmeter djupa och fulla med dy, man förbrukar arton liter diesel milen när man kör sönder de gamla fäbodstigar som enligt lag är skyddade. Hänsynsbanden fladdrar i snålblåsten kring några sumptallar.
Utåt gäller Kunskap och Rekorderligt Ansvartagande. Men i skogen sällan. Sömngångaraktigt väljer man de mest brutala metoderna. Blunda och kör, med börsen i hörlurarna. Återväxten får fixa sig. Först kör man upp ränder och vänder upp sten. Sen sätter man nya fina sorter direkt från labbet. Klonade, i långa rader.
Biologisk öken blir det. 60% av fåglarna redan borta! Växter, lavar…
Den som skulle vilja protestera står ofta mållös.
Den uppkomna förödelsen ursäktas rutinmässigt med näringens lönsamhet för landet. Den har alla hört talas om, eller hur? Oj, hela 4 % av BNP! (Ungefär som turistnäringen, som dessutom sysselsätter fler och växer mycket snabbare.)
Myndigheterna tiger för det mesta. Bolagsfolket däremot har lärt sig prata. Man har duktiga killar och tjejer som jobbar med PR (desinformation), och man vill att allt ska se snyggt ut, åtminstone på papperet, dvs i media. Det är där folk tittar. Man har också lärt sig stava till fiskljuse.
- Långsiktighet… går snacket. Miljö… och såna grejer. Tillväxt… och jobben.. med mera. Om lokaltidningen undrar varför man inte kan gå till fots i skogen längre.
Högre upp i näringskedjan finns en köpt vetenskap, forskare och ”forskare” med pannorna i djupa diken. Skogs och Lantbruksuniversitetet, jag tackar. Bonitetsklasser si och så, ståndortanpassning minsann. Himmelska kalkyler. Man skulle kunna tro att något av dessa snillen skulle hitta på någonting lite värdigare än det tröstlösa gamla kalhyggesbruket, men fantasilosheten tycks monumental. Och därute i bushen handlar inte om finlir direkt. Kan vi sopa ihop det här nu? - är vad frågan gäller - eller ska vi skicka efter lite mera urskog från ryssarna?
Men hoppsan, ryssarna har höjt priserna, och alla träd i landet är bara nykonfirmerade eller högst tretti plus. Massaindustrin skriker och sågverken gnisslar med tänderna. - Virke, för i helvete gubbar!
Just där uppstår den lika simpla som frestande tanken hugga in på dom där fjällskogarna som naturmupparna har lyckats hålla undan så länge. Helst också ta en tugga av reservaten, som det ändå finns för många av (nästan en hel procent av den produktiva skogsmarken i landet!). Regeringen ska snart besluta, och där är kontakterna de bästa.
I den senaste helsidor-i-alla-stora-tidningar-för-millioner-kampanjen ljuger man därför ihop att reservaten läcker koldioxid, och att det är bra för ”klimatet” att hugga och plantera i ökande takt så att uttaget ökar med en massa procent hela tiden. För då tar de nya träden upp koldioxiden ännu mer, osv.
Påstår man - fast frågan är om de nya plantorna (om dom kommer upp) ens orkar balansera koldioxiden från vägbyggena och avverkningsmaskinerna.
Miljöministern är i alla fall intresserad. För om de andra länderna sväljer det här, kan Sverige räkna hela skogsbruket som plus (kolsänka!). Och mera skogsbruk blir mera kolsänka säklart. Och då kan Sverige få släppa ut ännu mer från bilarna, jippiho! Alltså; Ju mer vi hugger desto fler bilar kan vi ha! Som kompensation! Va sa ni nu?
Drängstuga alltså. Det är intellektuell drängstuga som gäller. Lögner och halvsanningar som i sin klunpfotade grovhet vittnar om att skogsföretagens ekologer inte har särskilt stort inflytande på verksamheten.
På vilken nivå bemöter man detta? Välskrivna, tålmodigt underbyggda argument negligeras systematiskt. Hävdande av andra värden? - helledudane! Hänvisningar till skogsvårdslagen och FN-konventionen om biologisk mångfald… det får ordna sig. Alternativa metoder - finns det såna?.
Det är drängstuga. Och det är fräcka lögner. Men i sista hand är det makt och inget annat som gäller.
Makt och övermakt, aggressivitet, hotfullheter. Detta, och att inte många ser vad som pågår. Att de som ser helst vill tro att de ser i syne. Och att näringen slutligen har ett saftigt tolkningsföreträde och kan kalla skövling för någonting helt annat, kanske naturvård, ja varför inte? Det ska väl inte Fältbiologerna ha monopol på?
Men till och med ordet ”skogsbruk” vore att ta i.
Drängstuga är det. I våra skogar! Halva landytan.
Fy, vill man säga. Eller egentligen: Vakna upp och se vad ni ställer till med! Tänk! Bete er som folk! Bordskick! Lyssna när andra pratar. Sista chansen!
Reservation: Visst finns det kunniga, seriösa skogsägare. Ett mindre antal, motarbetade.

- Thomas Tidholm
---------------------------------------------------------------------------------------------


Det har varit en stor ära för mig att ha Thomas som gästskribent här, inte bara med tanke på att vi båda skriver (och han ett par hundra snäpp bättre än mig) utan också med tanke på hans tidiga musikaliska gärning. Thomas spelade - för er som inte visste det - saxofon och sjöng i gamla progghjältebandet International Harvester (som sedermera blev Träd Gräs o Stenar). Jättekul för en folkrocker som mig att ha dig här Thomas.

Mvh:
Johannes
-------------------------------------------------------------------------------------------